nyaskivor.se

Mimikry ”Jag blöder lika mycket som du” EP (Krypton/Sound Pollution)

Mimikry är ett av få band från trallpunkvågen (även om de snarare är ifrån en andra generationens trallpunk) som fortfarande håller måttet. Detta är samtidigt ett band som inför min generation kommer ha svårt att tvätta bort ”På Rymmen”-stämpeln. För er som inte kommer ihåg det så var det någon gång i mitten av 90-talet som sångaren Hjalle och trummisen Heavy var med i TV4:s fredagsunderhållning ”På Rymmen”. I korthet gick programmet ut på att två okända människor skulle åka land och rike runt och försöka hålla sig undan från en kändis som jagade dem. Hjalle och Heavy blev med sin barnslighet något av rikskändisar.

Nu åter till Mimikry och deras senaste släpp - en ytterst trevlig 4-spårs EP, ”Jag blöder lika mycket som du”. EP:n börjar med en låt som delar namn med skivan. Det är EP:ns absoluta höjdpunkt. Det är en självbiografisk låt som skickar tankarna direkt till Lars Winnerbäcks absolut bästa låt ”Söndermarken”. Likheterna är många, men det som är mest bestående är att de båda låtarna är som ett uppbrott mot och samtidigt en kärleksförklaring till den uppväxt som textförfattaren haft.

Andra låten ”Ni får aldrig in mig där” ger mig både Strebers- och Dia Psalma-vibbar. Det är en rockrökare som är mot etablissemanget och ”normalsvenssons”, och samtidigt bär en stark känsla att ta ställning för det anti-normativa. Allt detta i en 3 minuters trallpunklåt. Man kan inte annat än mysa.

Tredje låten ”Nu vill jag hem”, känns lite Iron Maiden-aktig i sin upptakt med ett intro-riff som luktar ”Fear of the Dark”. I övrigt en ganska vemodig punklåt om längtan och saknad. Jag får klara 90-tals känslor, vilket får tolkas hur som helst – men borde tolkas som positivt.

Avslutar EP:n gör ”Jag kommer hem i morgon”, som är en punklåt som känns lika inspirerad av Dia Psalma som av Cornelis Vreeswijk och svensk vistradition. En fin avslutning.

Jag är glatt överraskad av denna grymma EP. Den är perfekt i sin längd och jag saknar egentligen inget. Vill du ha din punk i små doser är detta ett utmärkt val.

Lars Svantesson

Dropkick Murphys ”Going out in style” (Cooking Vinyl/Cosmos)

Bostonpunkarna Dropkick Murphys följer upp fjolårets liveplatta med sin sjunde studiofullängdare ”Going Out In Style”. De som hört bandet tidigare kommer känna igen sig i bandets celticinfluerade hardcorepunk, det är precis som tidigare allsångsvänliga slagdängor. På titelspåret, som är skivan starkast, följer man upp i gammal klassisk Dropkick tradition att hylla hemstaden Boston – man hinner med att namedroppa bland annat Bobby Orr (legendarisk hockeyspelare i Boston Bruins).

På låten ”Peg O’ My Heart” får man stor främmande av ingen mindre än chefen han själv Bruce Springsteen. Detta borde vara ett klart och tydligt tecken på att Dropkick Murphys ska ses som väl aktade, med tanke på att Springsteen väljer väl med omsorg vilka band/artister han ska gästa.

Skivan håller precis som på tidigare plattor en jämn och hög kvalitet, men jag är något besviken på att den inte lever upp till mina förväntningar – som i ärlighetens namn har varit väldigt högt ställda.

Lars Svantesson

We Are The Ocean ”Cutting Our Teeth” 2CD re-release (Hassle/Sound Pollution)

Ursäkta, skulle det här vara så intressant att man var tvungen att släppa en deluxeversion med bonusskiva ett halvår efter originalreleasen? Nej, det tycker jag inte. Visserligen är jag väl knappast att räkna som målgruppen för We Are The Oceans tonårsångestladdade skränrock, som mixar skrik med mer ordinär rocksång. Jag har ytterst svårt för denna emo/punk/metal som tenderar till att bli både monoton och intetsägande.

Visst även jag kan tycka att vissa låtar är bra, dock är de lätträknade. Två exempel på bra låtar (och många fler är det tyvärr inte) är ”Confessions” från originalplattan och ”Get out while you can” från bonusskivan.

Det här håller knappt för en skiva och definitivt inte för två fullängdare. Den här skivan är inte för nya lyssnare utan bara för de som redan är insnöade på ”We Are The Ocean”.

Lars Svantesson

Git Some ”Loose Control” (Alternative Tentacles/Sound Pollution)

                                               Spotify

Bara bedriften att bli utgiven på Jello Biafras kultbolag Alternative Tentacles borde innebära en viss kvalitet. Och som brutal experimentell punkrock håller den en viss nivå. Men tenderar tyvärr att bli tråkig och mest framstå som oväsen. Låtarna glider in i varandra och man hör ingen nämnvärd skillnad mellan dem.

Tyvärr en tråkig release av ett bolag som gett mig så mycket inspirerande alternativ punk genom åren.

Lars Svantesson

Baboon Show ”Punk rock harbour” (National/Border)

                       Spotify

Låt er inte skrämmas av det anspråkslösa och fula skivomslaget, för det här är högklassig partypunk. En partypunk som låter sig inspireras av de flesta av subgenrens inom punken, men jag tycker mig höra en blandning av Ebba Grön, Posion Idea och Hellacopters.

Baboon Shows självdistans och glimten i ögat är betydande och mycket viktigt för att musiken får den själ som den faktiskt har. Barnsligt trallvänliga låtar, se detta faktum som något positivt. Det här alltså 11 låtars rent nöje från början till slut. En av årets bästa plattor helt enkelt!

Lars Svantesson

Weezer ”Hurley” (Epitaph/Cosmos)

Weezer har i mina ögon alltid varit ett fenomenalt band som mixat punk och pop på ett härligt sätt som ytterst få andra band har lyckats med. Men i och med de senaste årens releaser har det mesta känts slentrianmässigt och ganska tråkigt. I och med albumet ”Hurley”, bandets åttonde sedan starten i början av 90-talet, upplever jag en uppåtsving som om bandet har tagit nystart. ”Hurley” håller inte samma klass som de tidiga plattorna men den håller helt klart en högre klass än de senaste fullängdarna.

Den som någon gång har hört Weezer kommer även på denna skiva känna igen sig, för musiken är precis som vanligt typiskt Weezer-aktig. Det vill säga en punkpop som kan vara både sockersöt och mer eller mindre stenhård.

Det känns skönt att se att ett av mina favoritband är på väg att komma på rätt köl igen. Min musiksmak hade nog inte varit den samma om jag inte för massa år sen hade blivit nästintill besatt av Weezers första självbetitlade album (även kallad för The Blue Album).  Nu på senaste skivan finns det några riktiga pärlor, fast inga i samma klass som på tidigare nämnda skiva.

Den bästa låten på den senaste Weezerplattan är inte en egen komposition utan en cover av Coldplays låt ”Viva La Vida” som är helt jävla briljant. Och för att få detta uttalande i proportion kan jag meddela att jag aldrig har förstått mig på Coldplay överhuvudtaget och tycker de är rent av dåliga. De egen komponerade låtarna som står ut mest är ”Memories” och ”Smart Girls”.

Kul att se Weezer är på väg tillbaka mot sin riktiga toppkaliber, man är inte där riktigt än men förhoppningsvis är de där i och med nästa släpp.

Lars Svantesson

Lissie ”Catching a tiger” (Sony)

28-åriga Lissie fullängdsdebuterar här med ”Catching a tiger”, hon har tidigare släppt en EP som kom förra året. Hon levererar smart och egensinnig trevlig gitarrbaserad popmusik som står mer i skuld till gammal pop än till den nyare popen. Detta till trots känns Lissies musik både modern och intressant. Att Lissie själv skrivit alla 12 låtarna själv eller tillsammans med andra märks i att låtarna både känns ärliga och personliga.

Det är en jämnbra platta men det är några låtar som står ut lite mer än de övriga och det är singeln ”When I’m alone”, ”Bully”, ”Loosen the knot” och  skivans absoluta höjdpunkt är låten ”Cuckoo” som jag helt enkelt förälskat mig i.

“Catching a tiger” borde tilltala alla som gillar bra popmusik. Den här skivan kommer att lysa upp i höst- och vintermörkret och jag väntar mig en minst lika bra uppföljare.

 Lars Svantesson

Justin Rutledge ”The Early Widows” (ADA/Warner)

Skivan ”The Early Widows” hade legat ett bra tag i min hög innan jag vågade på mig en första avlyssning. Anledningen till att den blivit liggande så pass länge var att omslaget inte direkt tilltalade mig. När jag väl hör Justin Rutledge upptäcker jag mitt enorma misstag att bedöma skivan på dess omslag. Kanadensaren Rutledge levererar en perfekt americana som närmast skulle kunna jämföras med en mix av Ryan Adams första soloskiva ”Heartbreaker” och Adams countryrockband Whiskeytown.

Bäst görs sig skivan i lurarna när man är ute och reser långa sträckor, den var helt fantastisk på ett tåg genom ett kallt, kargt och regnigt svenskt höstlandskap precis när det börjat mörkna. Men skivan är frukantsvärt vacker även i ett vardagsrum. Skivans tio låtar är alla intressanta och självklart lysande på egen hand. De flesta av låtarna klockar in på cirka 5 minuter eller längre vilket gör att skivans skönhet stannar kvar hos dig ännu längre. Jag gillar detta väldigt skarpt – helt klart en av årets allra bästa skivor och den bästa americana-skivan så här långt.

För någon vecka sen (precis efter jag första gången lyssnade på denna skivan) sprang jag på en av Rutledge tidigare plattor i en begagnataffär, helt självklart köp ansåg jag. Nu har den dock legat i högen och inte lockat till lyssning eftersom omslaget inte riktigt tilltalar till mig. Jag kanske borde sluta ”judge the book by its cover”…

Lars Svantesson

Train ”Save me San Francisco” (Columbia/Sony)

”Save Me, San Francisco” är San Franciscobandet Trains sjunde fullängdare sedan man startade bandet 1994. För de som inte känner Train sedan tidigare, de har bland annat släppt den lysande My Private Nation (2003), så spelar bandet en softrock eller AOR som på många sätt skulle kunna jämföras med Bon Jovis album ”These Days” och ”Crush”.

”Save Me, San Francisco” är inte Trains bästa, men den håller sig ändå på en hög nivå och innehåller några riktigt bra låtar. Vi har bland annat titellåten, som öppnar skivan, som är en riktigt skön rocklåt med allsångsrefräng som grannarna antagligen redan är lite trötta på eftersom jag sjungit med i den ett antal gånger de senaste veckorna. Här finns även balladen ”Hey, Soul Sister” som är en av de bästa låtarna på länge mycket tack vare den löjligt sköna textraden ”Hey Soul Sister, ain’t that Mr. Mister on the radio, stereo”. Skivan innehåller även balladen ”This Ain’t Goodbye” som innehåller allt som en bra ballad behöver ha. ”Save Me, San Francisco” innehåller fler toppenlåtar men de tre nämnda här är mina favoriter i skrivande stund.  Helt säkert är att alla kommer hitta sina egna favoritlåtar från den här skivan – för den är full med riktigt bra pop/rocklåtar.

Saknar du de starka plattorna som Bon Jovi gav ut mellan mitten av 90-talet till början av 00-talet eller gillar du radiovänlig softrock – ja då bör du införskaffa ”Save Me, San Francisco”. Blir du besviken, ja då blir jag väldigt förvånad.

Lars Svantesson

Against Me! ”White Crosses” (Warner)

Det här är skit!

Det här är skit!

Ja just det – det här är skitbra!

Against Me från Gainesville, Florida släpper i och med skivan ”White Crosses” sitt sjunde fullängdsalbum. Låtarna på den nya skivan står lika mycket i skuld till Gainesvilles stolthet Tom Petty och New Jerseybördiga Bruce Springsteen som till Green Day och Sex Pistols. Med andra ord punkpop som går åt rockhållet, vilket får mig att närmast jämföra Against Me med band som The Gaslight Anthem och Blacklist Royals.

Bästa låten är öppningslåten och titelspåret på skivan ”White Crosses” fast bortsett från den håller skivan en mycket jämn och hög nivå. Låtarna är varierande (allt från ballader till riktiga rockrökare) vilket gör skivan spännande trots sin spretighet.

Lars Svantesson