nyaskivor.se

Duran Duran ”All you need is now” (Pias/Border)

Engelska new romantics-bandet och de gamla pinup-pojkarna Duran Duran har ännu inte lagt hatten på hyllan för gott. Efter storhetstiden på 80-talet fick bandet en nytändning 1993 med det självbetitlade comeback-albumet Duran Duran (ibland kallat ”The Wedding Album”) och hitsinglarna ”Ordinary World och ”Come Undone” och har därefter lunkat vidare i maklig takt utan att göra större väsen av sig.

Nya plattan All You Need Is Now är det sjätte albumet sedan 1993-plattan och har på vissa håll faktiskt hyllats som bandets bästa skiva sedan albumet Rio (1982)! Jag kan nog inte riktigt instämma helt i den kören. Men faktum är att Duran Duran här visar sig fortfarande vara förvånansvärt pigga och i form. Det finns ekon från förr särskilt nämnda Rio och dess uppföljare Seven and the Ragged Tiger (1983) kan delvis stå som referenser för att beskriva ljudbilden på All You Need Is Now – detta parat med ett mera up to date sound som gör att det här sålunda känns otippat vitalt. Känslan för svepande melankoliskt marinerade slicka refränger sitter fortfarande också där den ska. Trevligt.

Lyssna på: ”All You Need Is Now”, ”The Man Who Stole A Leopard”, ”Mediteranea”.

Henric Ahlgren

Adele ”21” (XL Rec/Playground)

Den engelska rosen Adele från Tottenham slog igenom 2008 med hiten ”Chasing Pavements” och albumet 19 vars titel anspelade på den unga damens dåvarande ålder. Adele banade djärvt väg jämsides med Amy Winehouse och Duffy som ny souldiva med framtiden för sig.

Nya Rick Rubin-producerade plattan 21 visar att den nu 21-åriga stjärnan verkligen kan göra anspråk på att vara ”the great white hope” inom soulmusiken och Aretha Franklin-vibbarna är nästan tydligare på denna platta som är lite mognare och lite mörkare än debuten. Första singeln ”Rolling In The Deep” är inte mindre än fantastisk och skivköparna verkar ha tyckt detsamma, plattan har vid det här laget toppat Englandslistan och amerikanska Billboard.

Lyssna på: ”Rolling In the Deep”, ”Someone Like You”, ”He Won’t Go”.

Henric Ahlgren

Me And My Army ”Thank God for sending demons” (Parlaphone/EMI)

Sverige är nuförtiden inte direkt någon underutvecklad liten bananrepublik på nordliga breddgrader, när det kommer till att skapa populärmusik med bärkraft och gedigen kvalitet. Nej, det spottas nästan på löpande band ut stilsäkra och enormt medvetna, välgjorda produktioner. Trubbeltyngda producentdemonen och musikskaparen Andreas Kleerups nya band Me and My Army och dess debutplattan Thank God For Sending Me Demons är ett typiskt exempel på det här.

I förhandssnacket har bl.a. referenser som Fleetwood Mac:s excessplatta Tusk och Phil Lynotts soloalbum från tidigt 80-tals omnämnts. Det finns här också en folk- och skäggrocktendens kombinerat med ett sound som låter som en lite rockigare variant av Kleerups egen självbetitlade elektroniskt dominerade soloplatta från 2008. På Thank God For Sending Demons varvas sånger med några instrumentala stycken och man kan inte säga annat än att Kleerup besitter en fingertoppskänsla utöver det ordinära. Sången delas mellan flera i bandet, däribland även Kleerup.

Lyssna på: ”Chemicals”, Thank God For Sending Demons”, ”The Only One”.

Henric Ahlgren

The Strokes ”Angels” (RCA/Sony)

Efter ep:n The Modern Age (2001) och debutalbumet Is This It (2001) hajpades New York-bandet The Strokes stort av alla hippa musikkritiker världen över och sågs som rockmusikens räddare och tronarvingar till klassiska New York-band som Velvet Underground och Television. De här förväntningarna blev förstås omöjliga att leva upp till och med de efterföljanden plattorna tappade The Strokes mark och nyare band tog deras plats i rampljuset.

Men The Strokes har aldrig gjort ett dåligt album och har med tiden också blivit underskattade i relation till den tidigare hajpen, i mitt tycke. Nya albumet Angles är det fjärde i ordningen och låter lite som en exposé över eller blandning av föregående album. Det påminner även en del om sångaren Julian Casablancas elektroniskt färgade och vitala soloplatta Phrazes For The Young från 2009. Det här är The Strokes i högform, helt enkelt – ett band med ett unikt sound och en växande låtskatt.

Lyssna på: ”Undercover of Darkness”, ”Taken For A Fool”.

Henric Ahlgren

Whitesnake ”Forevermore” (Frontiers/Cosmos)

                         Release 25 mars

Brittiske David Coverdale är en av de främsta ambassadörerna när det kommer till melodiös bluesbaserad hårdrock och vid det här laget en grundmurad ikon till sångare. Vore det inte för Robert Plant (Led Zeppelin) eller Paul Rodgers (Free, Bad Company) skulle man även utan större tvekan kunna påstå att Coverdale är den störste och mest stilbildande av alla klassiska hårdrocksångare som haft rötterna stadigt förankrade i bluesmyllan.

Efter att under en sejour avlöst Ian Gillan i Deep Purple bildade Coverdale mot andra hälften av 1970-talet Whitesnake – ett band som på många sätt huvudsakligen är ett likhetstecken med frontmannen Coverdale själv eftersom övriga medlemmar kommit och gått under åren och endast David har bestått samt varit den obestridde ledaren. Sin rent kommersiella peak fick Whitesnake under andra hälften av 1980-talet med den radioorienterade mångmiljonsäljande skivan 1987, sedan dalade det när grungen gjorde intåg vid 1990-talets inbrott. För ett par år sedan körde Coverdale igång Whitesnake med en nytändning i och med energistinna albumet Good To Be Bad (2008) och man spelade bl.a. på Sweden Rock Festival detta år. Nu är Whitesnake tillbaka med ytterligare en platta i samma nyinspirerade anda: Forevermore.

Forevermore rockar tämligen bra och tar utan några blygsamheter vid ungefär där förra plattan Good To Be Bad placerade sig. Det är välproducerat och snyggt rakt igenom. Den musikaliska kraften finns och hårdrockräven Coverdale visar åter att han är en storstilad och värdig veteran som kan sina saker. Samtidigt finns det en viss kylighet i ljudbilden som väl har att göra med dagens moderna digitala inspelningstekniker, men som får mig att längta tillbaka lite till ett mera gammaldags och varmare produktionssound. Låtarna tenderar också att dra åt ett lätt slentrianmässigt håll när det kommer till texter och musik och refrängmelodierna saknar de forna dagarnas extra skärpa och lyft. Men den här ormen har ändå kvar sitt giftiga bett i de allra bästa stunderna på plattan.

Lyssna på: ”Love Will Set You Free”, ”Easier Said Than Done”, ”One Of These Days”.

Henric Ahlgren

New York Dolls ”Dancing Backward in High Heels” (Blast Records/Sound Pollution)

                                    I butik: 18 mars

New York Dolls ses idag, inte minst visuellt, som föregångare till glam, punk, sleaze utan att de själva egentligen fick det stora genombrottet innan bandet splittrades 1975. 2004 återförenades gruppen med originalmedlemmarna David Johansen, Sylvain Sylvain och Arthur Kane (som sedan avled) i sättningen. Nya plattan Dancing Backward in High Heels är det tredje albumet efter återföreningen och en uppvisning i konsten att fortfarande hålla lågan brinnande och kärleken till musiken levande.

Dancing Backward in High Heels är framförallt en hyllning till New York Dolls egna rötter och 60-talsinfluenser inom pop och rock snarare än ett återvändande till bandets föregångspunkrock från tiden i början av 70-talet. En värdig väg att gå. ”Streetcake” är för övrigt årets bästa poplåt, i mina öron.

Lyssna på: ”Streetcake”, ”Fool For Your Baby”, ”You Don’t Have To Cry”

Henric Ahlgren

Lykke Li ”Wounded Rhymes” (Ll Rec/EMI)

Svenska Lykke Li spelar i samma liga som Robyn när det gäller naturbegåvad talang och internationell gångbarhet. Lykke Li besitter en känsla och en excentrisk stil utöver det vanliga som gör att jag skulle vilja använda uttryck som ”bisarrt bra”. Debutalbumet Youth Novels (2008) var något av en popsensation och nya plattan Wounded Rhymes är inte sämre den. Det finns en mognad, ekleticism och en innerlig själ i det hela som för tankarna till namn som Kate Bush, PJ Harvey och Florence and the Machine. Ja, så bra är Lykke Li. Ny plattan har på ett raffinerat vis ekon från alla möjliga håll i pop- och musikhistorien. Albumet är starkt rymtorienterat, men samtidigt med utsökt melodier i princip rakt igenom. Så gott som alla låtarna ter sig som potentiella moderna klassiker. Man tappar nästan andan.

Lyssna på: ”Youth Knows No Pain”, ”I Follow Rivers”, ”Get Some”.

Henric Ahlgren

Magnus Öström ”Thread of Life” (ACT/Cosmos)

När Esbjörn Svensson – pianist och bandledare – i Esbjörn Svenssons Trio (EST) omkom i en dykolycka 2008 upphörde en av de främsta framgångssagorna inom svensk jazz sedan legendariske pianisten Jan Johansson (som också tragiskt omkom i en olycka) även om EST brukade kalla sig ”ett popband som spelar jazz”.

EST:s trummis Magnus Öström släpper nu ett soloalbum med främst instrumentalmusik (på några låtar sjunger Öström) som för tankarna till filmmusik. Det är vackert och stundtals avskalat, samtidigt som musiken inger en mäktig och ibland sakral känsla, ofta finns en elektronisk förankring i det stämningsskapande. På låten ”Ballad For E”, en hyllning till den bortgångne Esbjörn, medverkar Pat Metheny på gitarr. Detta är musik att sjunka in i.

Henric Ahlgren

PJ Harvey ”Let England Shake” (Island/Universal)

Jag är förälskad i Polly Jean Harvey. Jag har följt hennes karriär sporadiskt , men varje gång jag stannar upp och ger hennes musik lite tid kan jag inte låta bli att bli störtförälskad i denna egensinniga, superkreativa, tjusiga, intelligenta brittiska. (En kille måste ju få drömma lite också, eller?) Förförra plattan White Chalk (2007) var magnifik i sin avskalade utformning där PJ Harvey ackompanjerade sig själv med ett piano och frambringade stämningar som stundtals förde tankarna till någon gotisk engelsk 1800-talsroman. Nya plattan Let England Shake har en politisk ansats, med suggestiva litanior om världsläget och det brittiska imperiets förfall parat med ett tema kring Englands deltagande i blodiga krig under historien – där PJ Harvey tar rollen som en sanningssägande landsmoder. Det här är musik med ett allvarsamt uppdrag. Och frågan är om inte Let England Shake är PJ Harveys magnum opus och slutliga mästerverk? Jag sätter i alla fall fem skivor, utan att skämmas. Detta är genuin kvalitet. Magi!

Lyssna på: ”Let England Shake”, ”This Glorious Land”, ”In Dark Places”.

Henric Ahlgren

Marianne Faithfull ”Horses and High Heels” (Naive/Playground)

Populärmusikens grand old lady Marianne Faithfull har levt ett mångskiftande liv och gjort det mesta vid det här laget, en slags ikon i sin egen rätt. Genombrottet kom 1964 med en version av Rolling Stones ”As Tears Goes By” (som Stones släppte senare), vilken blev en hit både i England och USA. En del av berömmelse tillkom att Faithfull också var flickvän till Mick Jagger.

Faithfull sjunger i de låga registren och har nuförtiden en röst med en ruffig touch som färgats avsevärt av den gedigna livserfarenheten. Ibland kan man inte låta bli att associera till Leonard Cohen. Det finns en renodlad äkthet hos Horses and High Heels, men samtidigt saknar jag en viss dynamik och temperament.

Henric Ahlgren