Melodi varvat med brutalitet
Arch Enemy ”Khaos legions” (Century Media/EMI)
För mig har Doomsday Machine alltid varit det starkaste albumet från detta band. Rise of the Tyrant kom inte riktigt upp till samma nivå men det finns några riktiga guldkorn där med. Med detta nya album var mina förväntningar ganska höga. Sångerskan Angela Gossow sa själv att det nya materialet var mer punkinfluerat vilket jag inte riktigt såg fram emot. Men skivan börjar bra med ett stämningsfullt intro till Yesterday Is Dead And Gone, vilket kickar igång albumet på riktigt Arch Enemy-manér. Och ju längre in i skivan jag kommer kan jag inte påstå att jag märker av dessa punkinfluenser som sägs skall finnas. Snarare är det nog mer i texterna som man kan hitta den andan där uppmaningar till revolution och kamp för frihet är stora teman.
I Arch Enemys kompositioner hittar vi kraftfulla och snabba riff som avlöses av fint klingande melodislingor och ackordföljder som tillsammans bygger upp en ljudvägg som inte många band inom metalgenren kan rå på. Bloodstained Cross och Cruelty Without Beauty är några låtar som är bra exempel på detta. Ljudet hos Arch Enemy är just som det brukar vara, otroligt skarpt och tydligt. Med en bra stereo blir det otroligt mäktigt. Något som dock stör mig en del är att jag tycker att jag känner igen mig i många av låtarna och framför allt framförandet av dem, hur man byggt upp dem och hur de melodiösa partierna implementeras. Jag efterlyser lite nytt tänkande och lite mer variation i låtarna. Det är därför detta album inte får högsta betyg, jag har stundtals hört allt förut. Men det är ett band med riktigt duktiga musiker och en kvinnlig sångare som håller fanan högt. Khaos Legions är också en sådan skiva som växer för varje genomlyssning, man upptäcker mer och mer de härliga tongångar gitarrerna skapat. Betyget blir 4/5 djävulshorn.
Bästa spår: Yesterday is Dead and Gone, Bloodstained Cross, Cruelty Without Beauty, Thorns In My Flesh.
Martin Engström
