Allt eller inget

Appearance Of Nothing ”All Gods Are Gone” (Escape/Cosmos)

Det finns tillfällen då man bara vill skrika rakt ut. Ingenting, absolut ingenting av den moderna musiken känns engagerande och olustkänslorna tar överhanden i en allt mer frustrerande värld. Tystnaden, den absoluta tystnaden är det enda som ger frid i själen.
 
När man så småningom återfår medvetandet och verkligheten är ett faktum blir den klassiska musiken den naturliga inkörsporten och sedermera det allena saliggörande. Den enda sanna musiken skrevs för många hundra år sedan. De stora tonsättarna Wagner, Verdi, Brahms och Tjajkovskij fyller ut tomrummet med behagfull värdighet.
 
Inspirationskällan till dagens progressiva band återfinns i den för alltid förlorade tidsepoken 1600 till 1800-talet. Min första kärlek till progressiv rock uppdagades med grupper och album som Yes ‘Fragile’ (1972) och Genesis ‘The Lamb Lies Down On Broadway’ (1974). Bara för att nämna ett par nutida, odödliga klassiker.
 
Inom den något tyngre nischen – progressive metal – har Dream Theater länge varit förebilden och den klart lysande aftonstjärnan. Nu har de fått sin motsvarighet från ett helt oväntat håll i form av det schweiziska bandet med det anspråkslösa namnet Appearance of Nothing, som i praktiken har slagit ner som en komet från ingenstans. Inte bara är det här oväntat, det är faktiskt i mångt och mycket även bättre än dess förlaga.
 
En presentation av bandet lär inte kasta mera ljus över sakens natur utan blir snarare av akademisk karaktär, då idel okända namn dyker upp. För den goda ordning och inte desto mindre för att bringa klarhet i uppkomsten av den djupa klangfärgen är sättningen enligt följande : Pat Gerber: Sång / Gitarr, Omar Cuna: Sång / Bas Peter Berger: Solo Gitarr, Marc Petralito: Keyboards, Yves Lüthi: Trummor.
 
För att ge ytterligare några karat till legeringens guldhalt är Dan Swanö (ex Edge of Sanity/ Nightingale) inbjuden på ”The Mirror’s Eyes”, ”… I said Silence” & ”2nd God” och han tillför en lagom dos av strupsång eller som det heter i folkmun – growl. Precis tillräckligt för att ge den rätta atmosfären och absolut på rätt sida om vägskälet strax innan det urartar och blir patetiskt.
 
På ”Sweet Enemy” sjunger Devon Graves (ex Psychotic Waltz/ Deadsoul Tribe) solo och det är en av skivans höjdpunkter. Något så vackert, men ändå så  brutalt får man vara tacksam för att ha överlevt. 
Inledande textremsan – Lying in this room with my sweet enemy. All my colours fade to grey. And I know, I wont survive the beast that lives inside. I never survive, slowly loosing that awful fight – ger kalla kårar längs ryggraden.
 
Demon-producenten Markus Teske , (Vanden Plas, Symphony X) har lagt sin skyddande hand över denna skiva. Det ger en vattenfast kvalitetsstämpel och visar att alla stenarna sitter där dom skall i den CE-märkta muren.
 
Den här musiken gör att tårkanalerna öppnar sig om än inte för den bestialiskt smärtsamma manglingen, där dödsångesten hänger som en eldfängt draperi framför ögonen, så med säkerhet för växlingen till de vackra partierna där gudabenådade strofer har sin tillvaro.
 
Asea Brown Boweri’s precisa robotar inleder “The Call Of Eve” på ett abrupt industri-metalliskt sätt. Sedan passerar man via ändliga korridorer, in och ut genom dörrar man inte trodde fanns för att så småningom befinna sig på dansgolvet till en smäktande Johann Strauss-vals (valet av den yngre eller den äldre har marginell betydelse). Det är hursomhelst bara möjligt i en miljö som denna.
 
“2nd God ” är direkt ingen trallande folkvisa utan mera likt arian ”Nessum Dorma” (ingen må sova) ur Puccinis opera Turandot. Så nära det går att komma i modern tappning. Det enda som skiljer är de snabba attackerna på bastrummorna som är mer av trippel än dubbel karaktär. 
 
Humlans flykt av Nikolaj Rimskij-Korsakov är personifierad av “…I said silence”. Humlans eviga irrfärd mellan ståndare och pistiller är element som återspeglar sig i detta episka mästerverk. Ett genuint, skarpsinnigt exempel på hur tonerna skall sammanfalla.
 
I “The Rise And Fall Of Nothing” härbärgerar crescendon och diminuendon i mönstergill symbios. Svävande symfonisk musik i ett komplett scenario. Komplicerade utbrytningar och avbrott från en aldrig sinande källa.
 
Appearance of Nothing har fångat in det bästa från alla världar. Det är gränsöverskridande musik i all sin prakt. Känslorna flödar över och mina skyddsvallar har rämnat. Det speciella samarbetet mellan trummor och bas ger den dynamiska fullskaligheten, de häpnadsväckande passagerna med keyboarden överbryggar alla svårigheter, gitarrernas duellerande ger friheten, men framför allt sångrösterna, där Gerber och Cuna alternerar eller sjunger i stämmor är och förblir inget annat än ren skär magi.
 
Det kan tänkas att alla gudarna (enligt titeln) är frånvarande för tillfället. Oden, Tor och Balder är måhända i en annan tidsålder. Deras kära gris Särimner är dock i högsta grad närvarande. Galten Särimner slaktades och dukades upp till gästabudet varje kväll. Lik förbaskat stod den och grymtade i spiltan varje morgon dagen efter. Återuppstånden i all sin prakt. Den fornnordiska mytologiska anekdoten kan i rakt nedstigande led överföras till AoN:s musikaliska konst. Det oförutsägbara som inträffar oavsett hur många gånger man än lyssnar och det är förbryllande. Även om jag en dag njuter i fulla drag och och tror att allting klarnat, låter det till min förundran ännu bättre de följande dagarna. Det är tjusningen med progressive metal.
 
Albumet innehåller sju melodier utan inbördes ordning och likt en flerhövdad Hydra som sträcker sina halsar mot alla väderstreck vet man inte i vilka ögon man tittar på eller vart man skall vända blicken. Allting är perfekt presenterat och det finns inget bättre att erbjuda hur man än vrider sitt huvud.
 
Jag funderar i min stillhet och tänker på att skillnaden mellan ett gökur och en kronometer kanske inte är så stor trots allt. En sak är emellertid helt klar, Appearance Of Nothing har lyckats med det omöjliga. Närmare jordisk fullkomlighet kan dödliga människor knappast komma.
 
Thomas Claesson
 
Kultfakta : I bandets hemstad Basel lär det finnas en gynekolog som har klockor i sitt skyltfönster. På frågan varav detta svarar han kryptiskt – Vad skall jag annars skylta med?

About The Author

admin

Other posts by

Author his web site

06

05 2011

Comments are closed.