nyaskivor.se

Laleh ”Sjung” (Metronome/Warner)

Laleh har nu släppt sitt fjärde album sedan debuten med ”Laleh” 2005, och den nya skivan har fått titeln ”Sjung”! De två andra albumen är ”Prinsessor” från 2006 och ”Me and Simon” från 2009! Laleh Pourkarim och skivbolaget har givetvis, liksom de flesta andra från succéprogrammet ”Så mycket bättre”, utnyttjat den upptriggade populariteten hos samtliga medverkande artister och släppt en skiva i kölvattnet av TV-programmet (och samlingsskiva) från nyss nämnda produktion!

Med låtar som ”Live tomorrow”, ”Invisible (My song)”, ”Simon says” och ”Bjurö klubb” i bagaget sedan debuten 2005, i kombination med den strålande musikaliska insatsen i ”Så mycket bättre” hösten 2011, så var ju förväntningarna stora på Laleh och hennes nya album! Ett album som innehåller de elva spåren: ”Elephant – Some die young – Who started it – Interlude – Samuel – Better life - What you want – In the comet - Vårens stora dag – Du följer med mig – Sjung”.

Med nya ”Sjung” medföljer även en bonusskiva med de samtliga sex Laleh-tolkningarna från programmet ”Så mycket bättre”: ”På gatan där jag bor – Just Nu – Alla vill till himmelen – Ängeln i rummet – Here I Go Again – Fred”.

Laleh har varit producent och spelar dessutom många av instrumenten på skivan själv, men även producenten, låtskrivaren och musikern Gustaf Thörn finns med på ett hörn!

Detta album är nog faktiskt lite av en besvikelse för mig personligen, eftersom den gnistrande Laleh-magin från ”Så mycket bättre” nu har krackelerat litegrann. Jag trodde nog att detta skulle vara en magisk skapelse som skulle spraka av Lalehs djupsinnliga utomjordiska musikaliska aura! Men istället blev det till en stor del platt, lågmäld och lugn skiva! Jag gillar verkligen när Laleh måste ta i och sjunga så att rösten nästan spricker isär, det är då en reva i rumstiden fläks upp och magin från ett parallellt musikuniversum väller fram genom Lalehs sånginsats! Detta händer inte så ofta på detta album, även om det ändå trots allt förekommer ibland!

Mina favoriter är ju därför de låtar som har lite upptempo, liv och rörelse inneboende i sitt innersta väsen! Därför lyfter jag fram skapelser som ”Some die young”, ”What you want”, ”Vårens stora dag” och ”Du följer med mig”, men även i viss mån ”Elephant” och ”Samuel”, som mina favoriter på skivan!

På bonus-cd:n så är det ju de magnifika tolkningarna av Eva Dahlgrens ”Ängeln i rummet”, E-Types ”Here I go again” och den Imperiet-drypande Hoola Bandoola-låten ”Fred” som är de riktiga juvelerna! Det hela blir godkänt, men det är alltför lugnt och stillsamt emellanåt! Jag gillar den Laleh som verkligen tar i, men Laleh gör vad Laleh vill göra, sedan får vi ta det som det är! Så är det bara! Det är så det fungerar! Sjung säger vi, lyssna säger Laleh!

Roger Skoog

Vilde ”Trollstigen” (W Rec/Naxos)

Vildes motto får en direkt att dra på smilgroparna och efter att ha lyssnat igenom deras debutalbum Trollstigen så inser man att mottot enkelt sammanfattar vad det hela handlar om; smittande spelglädje och folkmusik med en rad sköna influenser från andra musikstilar. Vilde är en folkmusiktrio från Uppsala som har den till synes lite udda sättningen akustisk gitarr, klarinett och nyckelharpa. Men det är just denna sättning som bidrar till det sound som gör Trollstigen till en lysande skiva. De lyckas fånga lyssnaren och gör folkmusiken lätt att ta till sig även för den ovane folkmusiklyssnaren, samtidigt som de utmanar lyssnaren genom att tänja på gränserna för hur folkmusik ”brukar” låta.

Bandnamnet är mer än passande till denna energiskt glädjespridande trio som består av Nisse Blomster (gitarr), Erik Larsson (klarinett) och Rikard Engblom (nyckelharpa). Deras olika bakgrunder bidrar mycket till deras sound. Förenklat kan man säga att Blomster står för rock- och blueselementen, Larsson för jazzen och Engblom för folkmusiken, delvis pga den charm som bara en egenhändigt byggd nyckelharpa kan frambringa.

Stormyren, Baconschottis, Trollstigen och Moll-Ala är bara några av de självklara höjdpunkter som detta mångfacetterade album har att bjuda på, ett album där covers och traditionella låtar blandas med de egna kompositionerna Baconshottis, Trollstigen, Dynamit’n och Vals i vinternatten. På låten Skojarvalsen gästar även dragspelaren Bengan Janson.

Vildes främsta styrka är att de är en förbluffande bra liveakt, helt enkelt pga av att de inser kraften i att kunna spela dynamiskt samt att de är mycket skickliga instrumentalister med en otrolig känsla för samspel. Efter en Vildespelning är det just energin och spelglädjen som smittar av sig. Så håll ögonen på detta band och missa inte nästa gång de spelar nära dig.

Trollstigen är ett mycket starkt debutalbum från Vilde som ger en aning om hur deras utomordentliga liveframträdanden kan låta.

Rickard Engström

Janet Martin ”Passage” (Janjamz Music/Hemifrån)

Amerikanskan Janet Martin har säkert lyssnat en hel del på Suzanne Vegas ballader. Janet har en stämma som sticker ut och liknelser kan göras med Belinda Carlisle, Nina Persson (Cardigans). Nu var det några år sedan den här skivan spelades in, för lyssnar man däremot på hennes purfärska Live on Mulberry Street så märks det att rösten har mognat och har mer karaktär. Helt plötsligt låter hon lite som systrarna i gamla Heart.

På sin femte CD Passage har hon skrivit det mesta ihop med Michael Muller. Det är välarrangerad pop-rock-blues men går lite väl mycket i svårmod. Ett av undantagen är Snakebitch Under The Radar.

Börje Holmén

Nothnegal ”Decadence” (Season of Mist/Sound Pollution)

Februari 2012, 15 minusgrader! Så vad tänker du på om jag säger Maldiverna? Fel! Progressiv death metal är svaret. Jag kan ärligt säga att Nothnegal är det första bandet från Maldiverna som jag har hört, och jag gillar det skarpt. För en gångs skull kan jag instämma i promotionsnacket om att de inte bara är ett exotiskt band, utan ett band som bidrar till metalscenen. De är inte nyskapande, men lyckas ändå låta eget. Synthen i kombination med ett sound rotat både i gammal hederlig amerikansk dödsmetall och i band som Nevermore (R.I.P) tilltalar mig. Jag får vibbar av gamla, fina Nocturnus, vars synth låg på gränsen till att bli för mycket, att helt enkelt ta över och inte harmoniera med musiken, men som för det mesta lyckades med balansgången.  Nothnegal använder synthen mycket förtjänstfullt på ett liknande, men mer subtilt och nyanserat sätt. Den är ett jämställt instrument som både kompletterar och bidrar till musiken, och inte bara dyker upp lite då och då som ett atmosfäriskt inslag.

Lite intressant är att de två mest progressiva låtarna med ren sång ligger sist, och frågan är om det är en vink om vartåt det lutar. Minst lika intressant är att de funkar precis lika bra som låtarna med growlsång, och mina tankar går här till ännu mer än tidigare till Nevermore. Bästa låtarna på plattan är i mitt tycke inledande Salvation, mäktiga R.A.D.A.R. och ödesmättade Sins of our creations.

Om Maldiverna kan producera så här bra musik är det en orsak så god som någon att tänka på växthuseffekten så att den lilla önationen inte dränks av den stigande havsnivån.

Jonas Andersson

Steve Hackett ”Beyond The Shrouded Horizon” (Inside Out/EMI)

Att Steve Hackett var en av hörnstenarna som höll samman pentagrammet Genesis är
höljt bortom allt tvivel. Nu svävar han som en vördnadsfull själ mellan
stränderna vid den mytomspunna Loch Lomond och Saturnus vackert färgade ringar.
En extraordinär gränsöverskridande mångfald breder ut sig i all sin fägring.

I den allra finaste progressiva salongen, där endast den klassiska musiken är
inbjuden rör sig Hackett både världsvant och elegant. Här samsas musiker som är
intresserade och innovativa i sitt skapande tillsammans med Hackett’s glamorösa
gitarr och röst. Självklart har även klarinett, tvärflöjt, fiol och cello sin
givna plats i de utvaldas högborg.

Den akustiska framtoningen är fulländad och draperad i daggstänkt och vemodig
skönhet. Exotiska element med österländsk kryddning såsom ‘Waking To Life’ och
‘Two Faces Of Cairo’ varvas med lågmälda romantiska stycken som ‘Til These Eyes’
och ‘Looking For Fantasy’. 
 
Även om ”Beyond The Shrouded Horizon” inte är lika auktoritär och distinkt som
”Out Of The Tunnel’s Mouth” (som kom ut i ljuset 2009) så ger den med sina
visioner och sin vitalitet ett kännbart eftermäle. Den sista sången som tonar ut
är den spöklika ‘Turn This Island Earth’. Den visar att den gamla sedelärande
skolans rättesnören fortfarande lever vidare och att det värdefulla arvet är i
tryggt förvar.

Thomas Claesson

Leonard Cohen ”Old Ideas” (Columbia/Sony)

Leonard Cohen är tillbaka med sin tolfte studioskiva. Kanske för konstens skull, men även för att dryga ut pensionen efter att han blev blåst av sin manager för några år sen, vilket tvingade ut den nu 77-årige kanadensaren på vägarna.
Sedan tidigare är jag mest bekant med Cohen’s tre första skivor, där sången och berättelserna verkligen ligger i centrum, och de här skivorna hjälpte mig länge att somna på kvällarna, perfekt avslappningsmusik.

Den nya skivan drar igång med ”Going home” som direkt sätter stämningen för resten av skivan. Sången är i centrum och Cohen rasslar fram låtarna om kärlek, ånger, religion och åldrande - kompad av sparsmakad percussion, stråkar, pianon, gitarrer och orglar. Och körerna, dessa vackra kvinnokörer som vackert lyfter låtarna, även om det tillslut blir lite tjatigt att de är med i varje låt.

”Darkness” är absoluta höjdpunkten på skivan med sitt coola sound. Även den långa upprepande jazziga ”Amen”, vackra och intensiva ”Anyhow” och avslutande ”Different sides” med sitt härliga sväng och orgel vs. piano-duell är andra höjdpunkter på skivan.

Det är en riktigt härlig CD att ligga på soffan och slappa till, även om andra halvan överlag är svagare. Tänka sig att 44 år efter debutskivan ”Songs of Leonard Cohen” så gör han fortfarande skivor att somna till, på ett bra sätt.

Marcus Johansson

Thåström “Beväpna dig med vingar” (Razzia/Sony)  Release 15 februari

DUBBELRECENSION + VI LOTTAR UT TVÅ STYCKEN CD!!!

Det har sagts om den svenske 1700-talsmannen Carl-Michael Bellman att om han varit engelsman eller fransman hade han tillhört de största namnen i världslitteraturen med den unika stilen i sina sånger. Om Thåström kan nog sägas något liknande, när det kommer till hans konstnärliga uttryck.

Nya plattan Beväpna dig med vingar är vemod i sin vassaste essens i kombination med ett kyligt elektroniskt soundtrack. Det är nog bara Thåström som kan göra det här så bra på svenska. ¨Gruppen Kent har försökt men når aldrig fram till den här oroväckande sugande underströmmen som Thåström hanterar med total självklarhet och äkthet.

Lyssna på: ”Beväpna dig med vingar”, ”Smaken av dig”, ”Samarkanda”.

Henric Ahlgren

Detta nya album från Thåström är inget vanligt och traditionellt rockalbum! Tänk därför omgående bort de båda alstren från 1999 och 2002 (“Det är ni som är de konstiga…” och ”Mannen som blev en gris”), och fokusera istället på att detta nya album är mer som en naturlig fortsättning på de betydligt mer lågmälda albumen från 2005 och 2009, ”Skebokvarnsv. 209” respektive ”Kärlek är för dom”!

På denna skiva så finner man en suggestiv rockkänsla som hela tiden ligger och bubblar latent precis under ytan, och därför blir helheten i musiken något annorlunda i jämförelse med vanlig traditionell svensk pop- och rockmusik! Och det som gör just detta album till ett mästerverk, är just denna sköra balans mellan dessa två element, sång och musik!

Två element från två olika dimensioner som dansar tätt tillsammans i en intim tryckare på randen till ett musikaliskt smygande svart hål! Denna bräckliga balans i kombination med Thåströms karakteristiska släpande röst skapar ju till slut nästan en helt ny musikalisk dimension!   Musiken på skivan upplevs nästan som en egen bakgrundsljudkuliss, där den bygger upp den bro som bär upp själva sången! Men vid de första genomlyssningarna så sitter man hela tiden och väntar på en ljuderuption och tempohöjning som aldrig kommer, men denna suggestiva och felkalkylerande längtan är ju också en viktig komponent som i kombination med Thåströms kraxande stämma också gör helheten näst intill perfektion!

Likt en tavla så målar Thåströms röst upp ett musikaliskt konstnärligt surrealistiskt motiv, som i sin tur ramas in av de musik- och röstkulisser som omgärdar sången, precis som en magnifik tavlas ramverk!

Albumet ”Beväpna dig med vingar” är i mitt tycke ett stort kliv mot det bättre i jämförelse med de tidigare albumen ”Skebokvarnsv. 209/Kärlek är för dom”!

Detta nya album besitter också en mer sammansatt musikalisk struktur, och det är svårt att hitta de rätta uttrycken för att kunna beskriva hur det egentligen låter! Man måste nog lyssna själv för att riktigt förstå hur hypnotiskt och magnetiskt laddat det hela blir efter några genomlyssningar! Detta musikaliska verk kan kanske beskrivas som någon konstig form av vispopspunk med ett komp av slowmotionindustrirock, försedd med en lätt suggestiv och primitiv bluespercussion, med tillika diverse hypnotiska röstkompkulisser, ackompanjerat med små, små, stänk av worldmusikkrydda i vissa passager!

Visst låter det intressant och annorlunda, eller hur?

Men man kan faktiskt hitta diverse indikationer på detta koncept i vissa låtar redan på det förra albumet, ”Kärlek är för dom”, men på detta nya album har Thåström skruvat till det hela ytterligare något varv och därmed tagit med det hela upp till en betydligt högre och mäktigare nivå!

Den tidigare släppta singeln ”Beväpna dig med vingar” är hyfsat representativ för hur hela albumet låter, trots olikheter mellan låtarna emellan så är ändå detta grundramen för det ljudspråk som präglar hela albumet, och gillar man denna låt, ja då gillar man resten också!  Mina absoluta favoriter på detta album är de båda musikaliska pärlorna, ”St Ana Katedral” och ”Nere på Maskinisten”, samt den instrumentala och lätt Das Boot-influerade låten ”Brunkebergstorg” som är otroligt bra! De två låtar som i mitt tycke är minst bra på detta album är ”Samarkanda” och ”Sluta när jag vill”, två låtar som inte riktigt till fullo besitter den förtrollande magi som de övriga låtarna på skivan har begåvats med!

Albumet är både lågmält, suggestivt, hypnotiskt, intressant, mystiskt och bitvis surrealistiskt, samt (så klart!) – för jävla bra! Årets skiva? Inte omöjligt alls!

Skivan innehåller de nio låtarna: ”Beväpna er med vingar – Låt dom regna – Smaken av dig – Samarkanda – St Ana Katedral – Dansbandssångaren – Nere på Maskinisten – Brunkebergstorg – Sluta när jag vill”.

Gott folk! Beväpna er nu med Thåströms nya album och njut så mycket det bara går!

Roger Skoog

Louise Hoffsten ”Looking for Mr. God” (Metronome/Warner)

”Jag har spelat in en jättestark ny skiva och har precis inlett ett samarbete med Warner Music och det känns fantastiskt kul, de har ett fantastiskt team. Jag känner mig väldigt peppad för framtiden”.

Så sa Louise Hoffsten på sin websida inför släppet av sin nya skiva i januari 2012!

Albumet är producerat av Stefan Örn och mixat av Niklas Flyckt, Ronnie Lahti & Stefan Örn. På albumet “Looking for Mr. God” medverkar förutom Louise Hoffsten på sång och munspel, även Mikael Nilsson (trummor & slagverk), Johan Glössner (bas, gitarr & akustisk gitarr), Stefan Örn (gitarr), Oskar Appelqvist (piano, orgel) m.fl.

Efter några lågmälda skivor med personliga texter på svenska (”Så speciell”, 2007, samt ”På andra sidan Vättern”, 2009) så är Louise Hoffsten äntligen tillbaka i den engelskspråkiga rock- och bluestraditionen.  Detta är även det första albumet på engelska sedan 2005 års ”From Linköping to Memphis”

Nu känner vi, i viss mån, åter igen den gamla (!) Louise, och även om hennes röstregister, pga sjukdom och annat, inte längre är riktigt som i fornstora dagar, räcker det ändå ganska så långt!

Men detta är definitivt ingen bluesskiva, om någon nu hade trott detta? Det mesta på skivan är någon form av snygg radioanpassad, lågmäld rock- och popmusik, ibland försedd med vissa element och strukturer från bluesens värld, men oftast inte!   

Bästa låtar på albumet är ”I’ll get by” som är en radiovänlig blues-country-rocklåt, ”Walk with the rhytm” som är en suggestiv bluesrockballad, ”Looking for Mr God” som är en härlig gungande blueslåt av gammalt Louise Hoffsten stuk (tyvärr skivans enda riktiga blueslåt)!

Men bakom dessa tre magnifika spår så stagnerar det hela lite, det är inte dåligt, men det känns många gånger lite väl slätstruket och lugnt och det hade verkligen inte skadat med lite mer distinkt trynorgelackompanjemang emellanåt (det förekommer förvisso, men tyvärr inte i tillräcklig hög grad)!

Men det finns dock några fler alster som kan vara värda att nämna i sammanhanget, till exempel ”Tough love” som är en radiorocklåt i visst upptempo, samt den avslutande ”I fall down” som en känslig, lågmäld och finstämd pärla med i huvudsak akustiska gitarrer och munspel, samt ljuv stämsång.

Denna skiva är trots allt ett stort fall framåt om man har längtat efter den gamla bluesrockiga Louise Hoffsten, men det hela ligger ju på en betydligt lugnare och mer sansad nivå nuförtiden! Produkten är tyvärr lite väl bredbent i produktionen och skivan känns ibland lite av en kompromiss! Men en engelsksjungande Louise Hoffsten, som åter spanar lite åt rock- och bluesterritoriet, känns mer tilltalande än den Louise som har levererats via de föregående svenskspråkiga albumen!

Nya albumet känns trots allt hyfsat och är väl helt okej, och det blir också ett helt godkänt betyg! Men en mer rak och tuffare attityd, samt lite mer jävlar anamma i själva musiken, hade verkligen inte varit fel! Men det kommer förhoppningsvis mer musik och mer blues från Louise längre fram, så vi får väl hoppas vidare på detta!

Jag vet inte om Louise Hoffsten någonsin hittade fram till Mr God, men skivköparna bör hon ju hitta fram till i alla fall (åtminstone de få som ännu finns kvar)!

Roger Skoog

OZ “Burning Leather” (AFM/Sound Pollution)

Finska Oz visar på “Burning Leather” att dom kan spela helt okej heavy metal med låtar som öppningslåten “Dominator”, klassikerna “Fire in the Brain”, “Turn the Cross Upside Down” , “Third Warning“, den snabba och svängiga “Total Metal”. Dessa är låtar som jag tycker får godkänt och är lite mer intressanta. Dock håller sig inte dessa nyinspelningar av de gamla klassikerna inte riktigt i jämförelse med originalversionerna. 

Riffen är okej, sången är bra och skivans helhet är helt enkelt okej. Även om det låter ganska bra så är detta ingen skiva som jag skulle slänga på grammofonen och lyssna på allt för ofta och det låter helt klart bäst vid första lyssningen. Det är inte lika hårt som på plattan “Fire in the Brain” (1983) och inte lika ondskefullt som på “Turn the Cross Upside Down” (EP 1985). Anledningen till det är väl att Oz börjar bli gamla och har tappat känslan av skapa rak, hård och tuff heavy metal. Men jag ger i alla fall Oz godkänt, bättre än mycket annat nu för tiden.

Erik Kristhammar

Uriah Heep ”Live in Armenia” (Frontiers/Cosmos)

Att fira sin 40-årsdag som band i Armenien kan det tyda på att man har sagt upp
all eventuell uppvakning. Det fodrar till att börja med att man snurrar på
jordgloben för att över huvud taget hitta landet i fråga. Sedan drar man sig
till minnes att Armenien brukar figurera i det vämjeliga fenomenet European Song
Contest och då först klarnar bilden något tyvärr.

Det armeniska folket behöver förmodligen en rejäl dos av melodisk rock och det
är precis det de får. Den världsomspännande turnén landade i Armenien 2009 och
med Marshall-stack och övrig utrustning uppställt, så blir bilden egentligen
inte mycket annorlunda här än hemma på Mammas gata i London UK.

Nåväl, som sig bör i sådana här sammanhang brukar band i den här
storleksordningen inleda med något från den senare delen av karriären. Så även
nu och de tre första spåren från ”Wake The Sleeper” (2008) drar igång
föreställningen i för enkelhetens skull kronologisk ordning. Guldäggen ruvas det
på intill den stora finalen, frånsett då några spridda aptitretare under resans
gång. ‘Stealin” är ett sådant exempel som kommer hårt och tidigt. 

Med energi som inte ens många yngre band mäktar med omfamnas publikhavet med en
rejäl björnkram. Orgeln hypnotiserar, gitarren bedövar och sångaren Bernie Shaw
tar musten ur de utvalda med sin kraftfulla stämma. Ett tvärsnitt av bandets
repertoar under fyra decennier presenteras till folkets jubel.    

Någon kan tycka att Uriah Heep begravdes i och med att Ken Hensley (sång- och
textskrivare, virtuos på hammondorgel) övergav bandet när stjärnglansen avtog
1980, men på något vis har de överlevt sig själva. Jag grubblar däremot på om
åskådarna i Armenien är bevandrade i den från början fiktiva och ödmjuka Charles
Dickens-karaktären Uriah Heep eller om det är av mindre betydelse vilket band
som än hade kommit. 

Den grandiosa finalen inleds med ‘July Morning’ som känns alldeles för kort med
sina futtiga tio minuter. Liveversionen av ‘Easy Livin” är däremot utsträckt
och helt korrekt återgiven. Slutakten fullbordas med ‘Sunrise’ och ‘Lady In
Black’ till vilket den hänryckta skaran åskådare ger sitt samtycke. Två
‘blueprintade’ melodier som cementerade bandets rykte redan 1972. Här är de
följdriktigt återgivna med glöd och känsla. ‘Lady In Black’ framförs, till allas
glädje, inbakad med en rejäl portion allsång.    

Sångarens förfrågan om publiken ville höra något speciellt besvarades inte alls
varvid sånglistan helt lämnades till bandets eget omdöme. Vi får trots det tro,
på det hela taget, att vardagen i Armenien ter sig mycket ljusare efter den här
upplevelsen.

Thomas Claesson