nyaskivor.se

The Soundtrack Of Our Lives ”Throw It To The Universe” (Parlophone/EMI)

I mitten av 90-talet splittras noise-garagerockbandet Union Carbide Productions och ur askan av detta superba band bildas en grupp, som under knappt 20 år släpper ett gäng album och som i år påstår sig släppa sitt avskedsalbum, The Soundtrack Of Our Lives. Om skivan ”Throw It To The Universe” är TSOOLs sista låter jag framtiden utvisa, men vad som är helt klart är att det är deras bästa skiva så här långt. Slutar man nu gör man det på topp med en skiva värd ett värdigt avslut.

Jag upplever nya skivan som mindre experimentell och mer rak, utan att på det sätt bli slätstruken och enkel. Den innehåller fina rock- och popsånger som gör att man sitter med ett leende på läpparna när man lyssnar. Låtarna på ”Throw It To The Universe” ska enligt en intervju med Ebbot Lundberg, sångaren, vara ett hopkok av gamla låtar som inte riktigt varit klara. Och jag tycker att detta märks för någonstans kan man höra olika delar av bandens tidigare skivor.

Jag tycker att skivan är perfekt avvägd och är i perfekt längd och blir inte långrandig som TSOOLs skivor ibland tidigare har blivit. Det är 46 minuter intressant och skön musik som passar hemma i vardagsrummet så väl som på resa genom vårt avlånga land.

Som jag sagt tidigare det här The Soundtrack Of Our Lives bästa skiva så här långt, så varför ska de sluta nu? Det är förvisso ett respektabelt beslut att sluta när man är på topp. Men skivan är så fruktansvärt (hade hellre använt mig av en svordomsharang) bra att missar du skivan och bandets livekonserter under sommaren får du helt enkelt skylla dig själv.

Vill du höra mina favoriter på skivan börja med ”Throw It To The Universe”, ”Freeride” och ”Faster Than The Speed Of Light”.

Trots att jag inte lyssnat överdrivet mycket på TSOOL genom åren har de nästan varit som ett soundtrack även av mitt liv, så jag får väl ta och tacka så mycket nu när bandet står bredvid sin egen grav och blickar ner. Tack för alla skivor och den tid som varit.

Lars Svantesson

Moonspell ”Alpha Noir”  (Napalm/Border)

Från det i metalkretsar ganska exotiska landet Portugal kommer Moonspell och Alpha Noir är deras nionde studioskiva.

Bandets meny bestod från början av mörk goth metal med inslag av folkmusik men med åren har soundet breddats ordentligt, för numera bjuds också på death metal (sången) och thrash (rifftuggandet). Lägg till progressiva låtstrukturer och slutresultatet är tungt och atmosfäriskt.

Individuellt är det två personer som sticker ut: sångaren Fernando Ribeiro med melodisk growl och enstaka partier med sång/pratsång och gitarristen Ricardo Amorim som kan konsten att få till smakfulla riff och solon.

Låtarna håller måttet rakt igenom och bäst i klassen är Axis Mundi vilken sitter som en klockren höger och Alpha Noir med skönt driv rakt igenom och därtill skivans bästa gitarrsolo och dito sånginsats.
Svagheter är svåra att hitta men okej, vid noggrann lyssning hörs det att sångaren inte har engelska som modersmål. Och är man ett fan från starten kan övergången från goth metal till dagens stilkompott säkert vara en källa till irritation. Men det är upp till den enskilde lyssnaren att avgöra om det är skavanker eller inte.

Av bandets tidigare skivor är det Wolfheart (1995) och Irreligious (1996) som är fansens huvudsakliga favoriter, men personligen anser jag att Night Eternal (2008) är vassast i diskografin tätt följd av Alpha Noir. Tro mig.

Magnus Bergström

Lillian Axe ”XI – The Days Before Tomorrow” (AFM/Sound Pollution)

Efter den formidabla nytändingen med metallpärlan ”Water Rising” 2007 känns ”XI:
The Days Before Tomorrow” lite återhållsam och tillrättalagd. Här finns ingen ‘I
Have To Die, Goodbye’ eller, för den delen, något som liknar den monstruösa
‘Become A Monster’ som på sin tid rev upp både himmel och jord. 

Även om inte grundvalen i denna utgåva skälver av tung ‘heavy metal’, så
återstår i alla fall en del melodisk hårdrock. I skydd av Steve Blaze’s gitarr
öppnar ‘Babylon’ med  maffiga riff och rentav progressiva element. Den nya
sångaren Brian Jones ledsagar med sin rikt modulerade röst ända fram till den
slagfärdiga refrängen.

En stilla ringlande pianoåder mynnar ut i ‘Death Comes Tomorrow’ som genom ett
trollslag förvandlas till ett monumentalt scenario med starka underjordiska
strömmar. Det maniskt drivna tempot i ‘Lava On My Tongue’ lugnas effektivt av
den solida sången. En egenskap som betecknar kvalitet. Däremot borde punkrockiga
‘Caged In’ i följe med farsoten ‘Soul Disease’ sättas i bur bakom lås och bom.
De tillför inget annat än jämmer och elände.

Bandet med sina bopålar i New Orleans bildades redan 1983, men periodvis har
verksamheten legat nere. De skimrande melodierna med de mjuka sångharmonierna
och den bländande gitarren har emellertid varit stabila bomärken ända sedan
begynnelsen, även om metallegeringen understundom har varierat. 

Thomas Claesson

Fotnot: Bandnamnet tillkom efter att Blaze sett en karaktär i Stephen King’s
film ”Creepshow”. Skelettet av en brudtärna namngavs till Lillian och i och med
det föll Axe naturligt på rätt plats.

Cannibal Corpse ”Torture” (Metal Blade/Border) 

Mangel? Check!

Gurgelsång? Check!

 Explicit våldsamma låttitlar? Check!

Cannibal Corpse är som McDonalds: man vet vad man får och man blir oftast varken besviken eller överraskad, men har man tur och får pommes fritesen nyfriterade är det riktigt, riktigt gott, och Torture överraskar mig genom att vara de där nyfriterade pommes fritesen.

I mitt tycke håller Cannibal Corpse med Torture högre klass än någonsin. Trots att man håller sig stenhårt till det beprövade receptet är Torture varierad med både riktiga manglare som inledande Demented Aggression och tunga saker som Scourge of Iron. Det som ändå kanske imponerar mest på mig är att de lyckas få det att svänga så in i h-vete. Under den bedrägliga enkelheten finns musikalitet och teknisk briljans som den knivskarpa produktionen lyfter fram.

Favoritlåt? Det är mycket svårt att plocka ut en bland alla godbitar som Scourge if Iron, Encased in concrete och Caged…contorted, men The Strangulation Chair sticker ut lite med imponerande basspel av Alex Webster,  och  Followed Home then Killed tar priset för skönaste låttiteln sedan Samsons I wish I was the Saddle of a Schoolgirl’s bike.

Jonas Andersson

Crippled Black Phoenix ”(Mankind) The Crafty ape” (Music Theories/Border)

Den inledande robotrösten förkunnar: ”Använd din ilska för att fullständigt
tillintetgöra dina förtryckare”. Det är också supergruppens Crippled Black
Phoenix’s budskap på dubbel-CD:n ‘(Mankind) The Crafty Ape’. Åskådliggjort
genom ett ambitiöst 90 minuters opus, med den bärande idén staplad i tre kapitel:
‘A thread’ (slaveri och förtryck), ‘The Trap’ (uppror och smädelse) och ‘The
Blues of A Man’ (heder och hjältemod).

Klangen från kyrkklockor långt bort i fjärran, änglalika körer samt det
verklighetsfrämmande vinandet från en såg genomsyrar ‘The Heart Of Every
Country’ när den, vad det lider, kommer fram ur dimman. Milda ljudvågor rör
sig under ytan men ‘A Letter Concerning Dogheads’ och ‘The Brain/Poznan’ är en
kamp mot döden och dess andeväsen.

Likt tidvattnets orubbliga ebb och flod böljar musiken fram och åter. När
den hittar fokus levereras glänsande svartkonst utkristalliserad med typfall som
‘Laying Traps’ där kavalleriet rider till undsättning med fanan högt i skyn
och ‘Release The Clowns’ med sitt surmulna utrop till alla fäaktiga gynnare.

Skivan inkluderar inga hitlåtar, men även en kopplingston kan vara nog så
angenäm och absolut ingenting som viftas bort hur som helst. Psykedelisk
rymdrock med progressiva inslag är nämligen något man inte kan hysa förakt
för. Musiken passar dock bäst- av förklariga skäl -när man får vara för sig själv
en stund (men det är sannerligen inte ofta).

Thomas Claesson

Running Wild ”Shadowmaker” (Steamhammer/Playground)

Piratkaptenen Rock ‘n’ Rolf (Rolf Kasparek) har trots ett tidigare tillkännagivande att slaget är över öppnat dörren till kajutan, vilket betyder att sju år efter senaste skivan (Rogues En Vogue) har Shadowmaker sett dagens ljus.

Finns det något nytt under solen då? Nej. Comebacken handlar inte om att Running Wild upptäckt en ny tonart utan är helt enkelt en reaktion på fansens önskemål om en ny skiva med de tyska veteranerna.

Jaja, nu till väsentligheterna, det vill säga en låt-för-låt-beskrivning av innehållet:
Piece of the Action. Mellantempo och helt ok i typisk Running Wild-stil á la de senaste 15-20 åren.
Riding on the Tide. En av skivans två juveler och uppfriskande fartfylld. Textmässigt känner vi igen oss med rader som ”the Jolly Roger is flying high”.
I Am Who I Am. Ganska ok i stil med inledningslåten men med en tydlig skillnad till det sämre: refrängen upprepas om och om igen vilket gör att den snabbt känns tjatig.
Black Shadow. Känns trött och ”gubbseg” och det räcker som beskrivning.
Locomotive. (se Black Shadow)
Me & The Boys. Inleds med en gitarrslinga som är så ”smörig” att den lätt skulle platsa i en låt i Eurovision Song Contest. Det ska dock sägas att den blir rockigare allt eftersom och på pluskontot hamnar refrängen som är sanslöst medryckande. Att texten är i töntigaste laget är en annan femma…
Shadowmaker. Titellåten är till upplägget rena rama tvillinglåten till nyss nämnda Me & The Boys dock med ett glädjande undantag: den är rakt igenom aningens tuffare. Men det är farligt nära gult kort för ännu en tjatig refräng…
Sailing Fire. (se Black Shadow och Locomotive)
Into the Black. Som en mix av de två inledande låtarna och en välbehövlig uppryckning. Alltså mer som Rock ‘n’ Rolf & co ska låta, enligt undertecknad.
Dracula. Den som väntar på något gott… Sist ut är den här smått episka (7 minuter och 25 sekunder) skapelsen som utan tvekan är skivans bästa låt. Ett välkommet försök att göra en låt i stil med tidigare låtar ur diskografin i samma stil. Den når inte riktigt ända fram men i alla fall ganska nära.

I övrigt sammanfattar följande ord mitt intryck av Running Wild 2012: i valet mellan att lyssna på tidigare alster (fram till början av 90-talet) och Shadowmaker så förlorar nytillskottet 99 gånger av 100.

Magnus Bergström

Hysterica ”The Art of Metal” (Black Lodge/Sound Pollution)

Hystericas debutplatta Metal War var ingen bra platta, så är det bara, oavsett att den var mixad av Peter Tägtgren. Det var en tämligen tafflig historia på demonivå med några sköna riff, ett par okej låtar och en jäkla massa vilja. Därför är det oerhört glädjande att konstatera att The Art of Metal är några rejäla kliv framåt musikaliskt även om originaliteten lyser med sin frånvaro, men vi snackar faktisk metal så vem sjutton behöver originalitet…se bara på Manowar.

The Art of Metal öppnar med en kvartett starka låtar. Anni de Vils röst är stark och pendlar mellan skönsång och growl och låtmaterialet är brett; från ballader till thrashiga Hysterica. Nyinspelningen av fjantiga Heels of steel känns dock onödig, och låten är lika fjantig även om titeln är förkortad till Heels. Originaltiteln var i alla fall en skön pastisch på New Yorks ledande förespråkare för läderkalsonger. Plattans bredd kanske kan upplevas som stilmässig vilsenhet, men kom ihåg att vi snackar om ett band som ännu söker sin identitet och inget på skivan faller utanför metallramen. Bland låtarna har Spirit of the Age, Hysterica och Fear of the Light blivit lite av personliga favoriter.

Hystericas problem är den hårda konkurrensen inom den genre de valt, av band som till exempel Steelwing och Ram och även Sabaton, men där de två förstnämndas senaste plattor i mitt tycke är ett steg bakåt kvalitetsmässigt så går ju faktiskt Hysterica framåt. De har en tuff väg att vandra men det känns skönt att kunna konstatera att de nu stolt kan vandra den tack vare sin musik och inte tack vare sitt kön.

Kort sagt är det här en platta som förtjänar din uppmärksamhet, och om jag i sommar ska stå pressad mot ett kravallstaket, skråla metalklichéer och glo på ett läderklätt skrev så väljer jag för min del Anni de Vils skrev framför Eric Adams dito vilken dag som helst.

Jonas Andersson

Joey Ramone ”… Ya Know?” (BMG Rights/Border)

   Release: 25 maj

Joey har alltid varit min favoritramone (trots dee dee’s totala respektlöshet, arrogans och självklarhet), kanske för han alltid känts som den underkuvade och mobbade nörden med känslorna utanpå skinnjackan. Och med ett utseende som förstärker känslan av att han är den optimala outcasten och misfiten. Det kan låta hårt och syniskt att svartmåla Joey på detta sätt. Men det är ingen svartmålning, det är det som gör Joey Ramone till just Joey Ramone och ingen annan.
 
Han spottade och sjöng sig igenom en hel hög klassiska punkpopdängor i sitt egna The Ramones, en hel del egetskrivna. Den låt i hans produktion som sticker ut mest måste vara låten ”The KKK took my baby away”. Låten som Joey skrev som reaktion till att Johnny Ramone, som skulle kunna beskrivas som bandets sportfåne på klassiskt amerikansk highschoolmaner, snott hans flickvän.
 
Nu släpps en postum skiva med solomaterial, som därmed blir Joeys andra solofullängdare, med ganska varierat sound inte alls lika hårt kontrollerat som The Ramones. Soundet varierar från typisk New York City punk/rock a’la 70-tal och standard rockers till halvakustiska ballader och 60tals doftande soulrökare. Den stora variationen av låtar är skivans styrka men samtidigt skivans stora svaghet, variationen gör att skivan aldrig känns tråkig men den blir också spretig och ganska svår att greppa.
 
Personligen är jag något emot postuma skivor, för många som kommit håller inte måttet utan känns bara som ett sätt att dra ut ytterligare några hundringar ur fansens plånbok. Det känns tyvärr lite så även i detta fall. Men samtidigt kan jag inte annat än gilla många av låtarna på skivan, eftersom Joey på nytt visar att han är den ultimata outcasten, och att även den som är utanför och udda har chansen att lyckas.

Lars Svantesson

Marilyn Manson ”Born Villain” (Hell etc/Playground)

Marilyn Manson är tillbaka. Skakar världens censurförespråkare av skräck? Knappast. Det var då det, nu är nu och det finns betydligt ”farligare” artister där ute.

Enligt mr Manson själv är skivan en återgång till rötterna samtidigt som den inte liknar någon av hans tidigare skivor. Hmmm…

Det är tur att inledande dubbelmackan Hey, Cruel World… och No Reflection är bra respektive ganska bra. Annars vete tusan om jag inte hade gett upp hoppet för all framtid…

Okej, om jag programmerar om hjärnan att tycka om något som kan kallas elektronisk garagerock – i många fall – kryddad med något som kan liknas vid disco beats så måste jag säga att Pistol Whipped och Overneath The Path Of Misery rentav är mycket bra. Men observera att det gäller bara om den vanliga ”hårdrocksdetektorn” försatts ur spel.

Texterna är i sann Manson-stil kluriga och inte alltid helt lätta att ta till sig. För min del är det ändå texterna som är den stora behållningen på Born Villain och den läckra pratsången i verserna i The Gardener hamnar på pluskontot.

Förra studioskivan The High End Of Low, som fick betyget 3 här på sidan, innehöll en mycket bra låt (Arma-Godd**n-Motherf**kin-Geddon) och två-tre ganska bra låtar men resten kändes mest som utfyllnad/transportsträcka. 2012 års upplaga av den forne skräckrockskungen liknar i mångt och mycket nämnda föregångare och det känns helt logiskt att dela ut en etta för låtinnehållet och en etta för texterna.

Uppryckning nästa gång, tack, annars hoppar jag av…

Magnus Bergström