nyaskivor.se

Stardeath and White Dwarfs ”The Birth” (Warner)

Flaming Lips-sångaren Wayne Coynes brorson frontar detta psykedeliska och lätt släpiga band. Det smäller aldrig riktigt till och blir till slut bara en sörja. Lite lätt patetiskt och väldigt ointressant. Gruppen beskrivs som en ”fritt flygande circus, en tankeresa i känslor och stämning.” Är det en fin omskrivning på att de är drogade… Det här är en skiva som bara är tråkig, ett riktigt bottennapp i träsket av dåliga amerikanska proggrockband.  Finns inte så mycket mer att skriva nu…

Mattias Ransfeldt

Rihanna ”Rated R” (Universal)

Rihanna lägger an en tuffare, råare attityd med släppet av nya skivan Rated R. Pressbilder visar henne iklädd (?) endast taggtråd (eller något mycket likt det) på överkroppen. Säga vad man vill om det, den kvinnosyn det förmedlar etc, och kanske särskilt med tanke på huvudmålgruppen för hennes musik, tjejer i yngre tonåren, men jag lämnar det därhän eftersom det är just musiken vi skall tala om.

Rated R är Rihannas fjärde studioplatta. Trean Good Girl Gone Bad som kom -07 blev en formidabel succé och innehöll bland annat megahiten Umbrella. Det finns en del att leva upp till, alltså, för blott 21-årige stilikonen från Barbados.

Hur funkar då den här tuffheten vad gäller musiken? Ett nja, får det bli som svar. Upptempo-låtarna, som ju borde vara det mest självklara målet för en råare attityd, håller helt enkelt inte lika hög klass som balladerna. Rockstar 101 med Slash som gäst och Hard med Jeezy är i och för sig bra. Här finns i soundet lite av den intensitet och just råhet man har eftersträvat OCH det är två riktigt bra låtar.

De riktiga höjdarnumren återfinns annars som sagt bland balladerna, i vilka Rihannas röst också kommer bäst till sin rätt. Russian Roulette, första singeln från skivan, hör dit.
Vackra Stupid in Love, med en underskön pianoslinga, borde bli singel nummer två.

Mats Johansson

Mad Buffalo ”Wilderness” (Hemifrån)

Randy Riviere är den som är Mad Buffalo. Inför den här skivan har han samlat ihop en imponerande skara musiker som har jobbat med de flesta artister som är värda att nämnas inom genrerna rock/country. Eller vad sägs om James Burton, gitarr (Elvis Presley), Mickey Raphael, munspel (Willie Nelson), Bob Glaub, bas (Jackson Browne), Marty Grebb, keyboards, mandolin, banjo, dobro (Bonnie Raitt), Michael Ward, gitarr (John Hiatt), James Pennebaker, violin, pedal steel, banjo, lap steel (Lee Roy Parnell), Dave Roe, bas (Johnny Cash), Jim Christie, trummor (Lucinda Williams), Gary Mallaber, trummor (Warren Zevon). Jag har bara angett ett namn inom parentes vilka respektive jobbat/turnerat med annars hade det blivit en egen artikel i sig. Men James Burton är värd en egen sökning på Google.

Hur låter då detta med en sådan otroligt kompetent besättning? Ja, för att inte dra på för mycket blir jag iallafall inte besviken efter några lyssningar. Stabilt, tryggt och ett skönt gung som förtätas av skön pedal/lap steel från James Pennebaker och underbart munspel från Mickey Raphael. Dessa 12 låtar har skrivits av Randy Riviere med bakgrund av hans många år som arbetande biolog (wildlife biologist) och hur han försökt skydda känsliga naturområden och dess djurliv. Inte alltid så lätt när den ”moderna” världen står och bankar på och vill breda ut sig. Alla dessa låtar skapar en egen unik atmosfär och ger en bild av ett USA som inte alltid speglas. Den här skivan kom ut förra hösten i USA och släpps nu i Europa. Det talas glädjande nog om en Europa-turné 2010. Lyssnar du på Neil Young, The Band, tidiga The Eagles, Lynyrd Skynyrd, CSN&Y, ge då den här plattan ett öra för den är en av förra årets bästa  inom genren Americana.

Torsten Ferm

The Raveonettes ”In and Out of Control” (Universal)

Danska The Raveonettes kommer nu med sitt fjärde album – In and Out of Control. Rockduon med sångerskan Sharin Foo och gitarristen Sune Rose Wagner spelar en förtjusande typ av rock’n’roll med drag av The Jesus and Mary Chain, The Velvet Underground och flickpopgruppen The Ronettes. The Raveonettes är ett band som är tydliga med sina referenser och de gör det snyggt. Detta har blivit en lysande blandning med ljuv stämsång och drömska melodier till twangiga elgitarrer. Det vilar en tidlöshet över musiken och ofta en suggestiv stämning som för tankarna till film- och serietidningsestetik med mörka undertoner.

The Raveonettes har även charmat den internationella publiken och har t.ex. av magasinet Rolling Stone utnämnts till ett av de viktigaste banden i den nya vågen med rockmusik på 2000-talet. Den färska plattan In and Out of Control försämrar inte läget, då den är den danska rockduons hittills mest helgjutna och bästa. Plattan öppnar med låten ”Bang!” som är en riktig rökare rakt i krysset och sedan fortsätter hela albumet att rulla på med suveränitet.

Henric Ahlgen

Joni Mitchell, James Taylor, Phil Ochs ”Amchitka 1970 Concert” (Greenpeace/Hemifrån)

En dubbel-CD med så mycket mer än bara musik. För det första är det för en god sak och med människor som ville vara med och göra skillnad. Tre av dem som gjorde skillnad är Phil Ochs, James Taylor och Joni Mitchell. Phil Ochs som var protestsångare och gjorde stort intryck på självaste Bob Dylan. Han lär då ha sagt; ”Jag kan inte hålla jämna steg med Phil. Han blir bättre och bättre.”  Phil gjorde åtta album innan han tragiskt nog tog självmord 1976. Han framför sina låtar likt nyssnämnda Dylan. Enkelt men med tyngd och trovärdighet. Den andre herren James Taylor är också en produktiv artist, som har släppt en uppsjö av skivor. Här framför han bland annat sin klassiska ”Carolina in My Mind” från sitt debutalbum (1968) plus ett knippe låtar till.

Joni Mitchell behöver kanske ingen närmare presentation. Hon gör ett enastående framträdande och bäst är hennes tolkning av Bob Dylans ”Mr. Tambourine man”. En viktig skiva med ett viktigt budskap. Men framför allt är det ett tidsdokument av en svunnen tid.

Säljs exklusivt av Greenpeace. Följ länken http://www.amchitka-concert.com/

Mattias Ransfeldt