nyaskivor.se

Suicidal Angels ”Sanctify The Darkness” (Nuclear Blast/Warner)

Wow! Sanctify The Darkness rivstartar med ösiga Bloodthirsty och bandet släpper inte gaspedalen förrän i och med sista tonen på avslutningslåten Child Molester.

De två bästa orden för att beskriva grekiska Suicidal Angels musik; aggression och snabbhet. En jämförelse med klassiska thrashband är självklar eftersom det går att hitta kopplingar till Slayer, Exodus, Kreator och Mortal Sin (för att nämna några).

The Pestilence Of Saints och Inquisition låter så mycket Slayer att jag gång på gång tror att jag lyssnar på en gammal Slayer-skiva med uppfräschad ljudbild. Ja, den inledande låttrippeln (tidigare nämnda låtar) är sanslöst bra och får nästan ett old school thrash fan som undertecknad att gråta av glädje. Sången brukar vara ett problem för band från icke engelskpråkiga land som exempelvis just Grekland men i det här fallet är den biten inget som stör, förutom vid några enstaka tillfällen (och då handlar det om dåligt uttal).

De som köper Sanctify The Darkness kommer att vara med om en överkörning av öronen som heter duga. Och det är förstås så det ska vara när det handlar om old school thrash metal.

Med tanke på det jag skrivit ovan om ”självmordsänglarna” så undrar säkert någon varför jag inte delar ut en femma i betyg? Jo, det är nämligen så att hur bra det än är så vill jag ha lite mer variation för att vara riktigt nöjd.

Magnus Bergström

Sissel och Odd ”Strålande jul” (Universal)

Strålande jul är ett samarbete mellan den norska huldran och sånggudinnan Sissel Kyrkjebö och norska folkmusikern Odd Nordstoga. Det här är en mycket stämningsfull och fin julskiva med en blandning av julklassiker – med tonvikten på sakrala julsånger – och ett par nya låtar med bl.a. svenska Py Bäckman vid pennan.

Det här är en föredömligt sparsmakad och behaglig julskiva utan onödigt bjäfs. Balsam för själ och öron under den mörka årstiden. Inspelningen genomsyras mycket av en organisk och varm nära livekänsla. Blundar du kan du nästan tro att Sissel och Odd står hemma i ditt vardagsrum och sjunger, ibland på norska och ibland på svenska, till enkelt ackompanjemang av piano, lite stråkar och någon flöjt och gitarr ibland. Det är så här det ska göras.

Henric Ahlgren

Zachary Richard ”Last Kiss” (Musicor/Hemifrån)

För mig är det här en ny bekantskap. Ju mer jag läser om honom så inser jag att han är en kulturmänniska ut i fingerspetsarna, en eldsjäl och brinner för bra saker som miljöfrågor. Zachary Richard har släppt ett gäng skivor sedan 70-talet men jag har totalt missat denna singer/songwriter från Louisiana. Han har snickrat ihop det mesta på skivan men på ”Acadian Driftwood” som för övrigt är en av mina favoriter med The Band, får han i alla fall hjälp av smörsångerskan Céline Dion. Det är från början Robbie Robertsons låt och skivan ”Last Kiss” har vibbar från The Band men också inslag av gospel (”The Levee Broke”). Det här är fantastiskt bra! ”The Levee Broke” påminner mig om Bob Dylans ”Saved”.

Annars ryms det mesta inom folk och rockgenren på skivan. För mig skall det bli en kulinarisk upplevelse att upptäcka Zachary Richards tidigare plattor. Tror jag har fått en ny favorit här. För gillar man det där amerikanska soundet typ Ryan Adams, Whiskeytown  och Jesse Malin; då är den här plattan given! Vill ha mer av ”The Levee Broke”!

Mattias Ransfeldt

Jello Biafra and the Guantanamo School of Medicine ”The Audacity of Hype” (Sound Pollution)

Jello Biafra är tillbaka med sin första soloskiva någonsin sedan Dead Kennedys. De senaste åren har han gjort en del spoken word-skivor och turnerat med det runt om i världen. Biafra har även gjort skivor med band som: Melvins, Nomeansno, Doa, Mojo Nixon and Lard. Det var när han fyllde 50 tidigare i år som han satte ihop bandet för två utsålda spelningar i San Francisco. Efter det så började bandet spela in skivan, som släpptes i början av den här månaden. Det låter mycket Dead Kennedys om det här och kanske är det inte är så konstigt. Det är punkrock av det bästa slaget, tycker jag. Mycket välspelat och med bra texter.

Jello Biafra har ju alltid haft mycket politiska texter så även här. Jag tycker att själva bandnamnet är en riktig känga till regeringen. Det är medlemmar från tex: Faith no more och Victims Family som han spelar med. Han jobbar ju bara med bra musiker. Jag tycker inte att det finns någon favvo låt på skivan, för alla låtar är ju riktigt bra. Det här är en riktig kanonskiva. Så ni som gillar punk och hc – köp denna skiva omedelbart. Ni lär inte ångra er. Det lovar jag. Tack för mig. Peace.

Jimmy Jansson

Jennifer Brown ”Bloom in november” (Lionheart/Universal)

Hon behöver ingen närmare presentation. Jennifer Brown har varit en en artist som funnits med ett tag nu. Här kommer en fem spårig mini-CD som drar åt soulpophållet som vanligt.

Här bjuds vi på melodifestivalslåten ”Never been here before”, ”Mr. Running man” som man kan ha hört på radion om man varit uppmärksam. Hon presenterar även den nya singeln ”Never givning up on love” och det är ju bra för det ska man ju inte göra – jag tror ju på kärleken. ”Out of the ashes” har hon skrivit tillsammans med Peter Kvint och Sharon Vaughn. Den lite svala EPn avslutas med ”Suburbian lover” som skall vara en nostalgisk hyllning till Jennifer Browns uppväxtår i förorten Hjällbo utanför Göteborg.

Hon låter som alltid har gjort och förmodligen alltid kommer låta så här. Ni får vad ni förväntar er när ni köper den här skivan. Det är ju tryggt och bra på alla sätt och vis.

Mattias Ransfeldt

Sofia Karlsson ”Det allra bästa 1999-2009″ (Bonnier Amigo)

Det var tack vare den värmländske Dan Andersson-tolkaren Christer Lindén som jag först kom i kontrakt med vår svenska guldgruva av dikter skrivna av Dan Andersson. Och genom Christers egna tolkningar började jag leta efter andra och hittade då Dan Viktor och Sofia Karlsson. Sofias röst är som ett gott vin som bara blir bättre och bättre med åren. Den här samlingen bjuder på allt från hennes Dan Andersson-tolkningar till udda tagningar och bortglömda och helt outgivna låtar. En riktig skatt om ni frågar mig.

Att höra henne i ”Sång till friheten” (Afzelius), ”Telegram för Lucidor” (Vreeswijk) får mig att rysa. För de som inte redan har upptäckt Sofia Karlssons rika musikskatt är det här rätt tillfälle. En samling som har ett existensberättigande av allra högsta grad. Det är en riktig godispåse av bra visor från hennes första 10 år som artist. En dubbel CD med all man kan önska sig från ”Svarta ballader”, ”Visor från vinden” och ”Söder om kärleken” plus så mycket mer. Enligt mig finns det tre stora Dan Andersson tolkare i Sverige och alla gör det på sitt sätt. Christer Lindén, Dan Viktor och så den som fått mest genomslagskraft - Sofia Karlsson.

Bonustips: Vill ni även ha ett bra alternativ till Sofia så bör ni kolla upp Christer Lindéns ”Pilgrimsstig”.

Mattias Ransfeldt

Svartby ”Riv, Hugg och Bit” (Trollzorn/Sound Pollution)

Svartby är ett folkmetal/svartcore-band från S:t Petersburg i Ryssland som skriver alla sina texter på svenska. Medlemmarna kallar sig följande: Torhall, bas och sång. Hök, gitarr. Somna, trummor. Lindwurm, gitarr och Giftsvamp på keyboard. Lite lustigt.

Svartby är väldigt originellt på sina ställen, men ibland känns det som de drar ganska mycket åt CHILDREN OF BODOM. Tyvärr så gör de inte dessa partier så bra. Riv, Hugg och Bit är full av smakfulla melodislingor, och arrangemangen på den symfoniska delen av detta band känns väldigt DIMMU BORGIR. Detta är ju dock ett bra betyg från mig. Skivan känns relativt genomtänkt med intressanta passager och många snygga folkmusik-inspirerade partier. Ett stort plus med detta band är deras roliga texter, såsom: ”Långt skägg, mäktiga armar. Dvärgkvinnor är som snubbar”.

Overall: Jag tycker nog att Svartby är lite mer än okej. När jag först fick se omslaget till denna skiva blev jag oerhört skeptisk. Omslaget är fult, och medlemmarna är heller inte så vackra, men de kan i alla fall skriva musik. Om ni är ute efter nåt lite annorlunda och gillar musik som drar sig lite åt black/folk-hållet, tycker jag verkligen ni ska kolla in Svartby – Riv, Hugg och Bit.

Peter Henningsson

Kent ”Röd” (RCA/Sony Music)

Bandet Kent har utvecklats till ett fenomen i det svenska musikklimatet och spelar nuförtiden i sin egen liga. Knappast något annat svenskt band har här på hemmaplan blivit så omhuldade av såväl publik som kritiker. Kent har lyckats med att bli profeter i sitt eget hemland (och sin egen hemstad med, för den delen).

Kent är dock inte bandet med killarna som släpper garden och gör det enkelt för sig, på grund av all kärlek och hängivenhet de möter. Det första singelsläppet från plattan, ”Töntarna”, var exempelvis ingen insmickrande publikfriare, direkt. Nej, på något vis lite mot strömmen, vässar Kent sina redan förfinade uttryck och vrider till styrkan uppåt ytterligare ett snäpp. Möjligtvis kan de vid det här laget kosta på sig att vara svårmodiga, men i grund och botten handlar det väl också om ett ideologiskt val, som man kan göra eller inte. Ja, man kan välja att tramsa eller inte. Kent väljer alltid det senare.

Nya plattan Röd är delvis inspelad i den legendariska Hansa Studios i Berlin, där även förebilderna Depeche Mode och David Bowie skapade stilbildande alster, och cirkeln är på något sätt på väg att slutas här. Snart måste Kent kanske göra något radikalt och dekonstruera den elektroniska musik som de alltmer sugits in i, innan det hela möjligtvis riskerar att utmynna i tomma poser? Sin position har de redan befäst. Flera gånger om.

Låtarna på nya skivan är, än mer än på förra Tillbaka till samtiden (2007), tungt draperade med kyligt mesmeristiska synthmattor och technobeats. Musiken och de alltmer kryptiska texterna förmedlar en känsla av att det blåser bistert runt människosjälarna och är sent på jorden. Och tittar jag ut genom fönstret i mitt arbetsrum och fångas av det stumma och outgrundliga novembermörkret, begrundar vad som kan dölja sig i detta därute och vad framtiden ruvar på, kan jag väl inte annat än att för mig själv tyst och nickande instämma.

Henric Ahlgren

Pixie Lott ”Turn it up” (Mercury/Universal)

Som pärlor på ett halsband radas de nu upp, de unga engelska soulsjungande tjejerna. Den ena efter den andra. Undrar hur många de gör i den där fabriken med Winehouse och Duffy-flickor. Det är väldigt snyggt och proffsigt gjort och det tilltalar mig och jag uppskattar den här sortens av soulartister.

När debutsingeln ”Mama do” kom då anade jag att vi skulle få en ny soul Joss Stone eller då Amy Winehouse och en Duffy i samma person. För så känns det, blanda dessa tjejer så får vi Pixie Lott eller Viktoria Louise Lott som hon heter, det nya 18-åriga stjärnskottet från Essex. Ett bra debutalbum att bygga en karriär på. Det får mig att tänka på Amanda Jenssen första album som kändes som en skivbolagsprodukt men ändå bra och hon kom undan med det. Och på sitt andra album kändes det mer äkta och mer Amanda. Så tror jag det i det här fallet också. Men tills skiva nummer två kommer nöjer jag mig gott och väl med ”Turn it up”.

Mattias Ransfeldt

Basshunter ”Bass Generation” (Warner)

Eurotrance har en tendens att låta precis likadant oavsett artist. Så är det givetvis även i Basshunters fall. Musiken i sig är inget att säga om, den funkar på dansgolven och som stämningshöjare på förfesterna.

Basshunter är en klassisk framgångssaga; mobbad enstöring i skolan som senare får en diagnos. På fritiden lattjar han med musik på datorn, slänger upp det på webben för gratis nedladdning. Ett stort multinationellt skivbolag får spår på det och vips har han ett skivkontrakt. Detta följs av stora listframgångar lite varstans i världen. 1,2 miljoner CD i olika format har denne Halmstads-son sålt världen över. Det kan ingen ta ifrån honom, men för mig är detta musik in i det ena örat och ut ur det andra. Dessutom har han problem med diverse engelska uttal. Historien om Jonas Erik Altbergs väg till artistnamnet Basshunter, som sedan erövrar världens dancelistor är mycket mer spännande än själva musiken.

Torsten Ferm