nyaskivor.se

Näääk ”Näääk vem?” (Slang/Bonnier Amigo)

Han har cool soul och funk i rytm och röst, Näääk från Gullmarsplan, och är en av flera uppstickare med attityd inom den nya vågen svensk hiphop. Han har redan visat vad han kan prestera i enstaka låtar som Mina Gangstas och Så Jag Lever Mitt Liv.

Nu ligger studioalbumet Näääk Vem? tillgängligt i såväl fysiska som digitala skivhyllor.
Näääk rappar så gott som uteslutande om party, tjejer och rökning av illegala substanser och i längden blir det lite för enahanda kan jag tycka. Vad gäller beats och rhymes finns inget att anmärka på: Näääk levererar, dock utan att överraska.

Albumet gästas föredömligt av bland andra Kaliffa, Nimo och Mackish Price. Bästa spår är nämnda Så Jag Lever Mitt Liv med sitt schyssta reggaegung och När Ska Han Växa Upp med en störtskön medverkan av Kaliffa som grädde på moset.

Mats Johansson

Gnostic ”Engineering the Rule” (Season Of Mist/Sound Pollution)

Jag blir inte direkt hänförd av GNOSTICs Tech-metal, men visst; det här är ”musiker-musik” och jag som gammal gitarrgnuggare kan hitta ganska mycket trevligt i ”Engineering the Rule”. Gnostic kör fullt ut och tappar sällan farten bland alla halsbrytande riff och bläckfisk-liknande trum-smatter. När sista spåret, ”Splinter of Change” smattrar igång känner jag direkt vibbar av ORIGIN, THE FACELESS och PESTILENCE som också är lite av jättar i just denna genre.

Mixen av skivan blir lätt grötig eftersom alla intrument försöker ”bräcka” varandra hela tiden, och tro mig, det gör de. Oerhört kompetenta musiker. Den största nackdelen med den här typen av musik, och GNOSTIC är inget undantag, är att saker och ting efter en stund uppfattas som väldigt enformigt.

Det finns annars inte mycket att säga om GNOSTIC. Är du ett fan av tokiga taktbyten, halsbrytande riff och en till synes galen vokalist, så tycker jag nog du ska inhandla ett ex av ”Engineering the Rule”.

Overall: Helt ok, men jag har hört bättre.

Peter Henningsson

Nicolai Dunger ”Play” (Flesh boat/Bonnier Amigo)

Jag minns när jag arrangerade en akustisk spelning den 8 maj förra året, att det var vårens varmaste dag. I alla fall i Karlstad. Jag minns att det kanske var den minst besökta spelningen på år och dag men framför allt minns jag att Nicolai var så otroligt bra och hade en fantastisk närvaro. Då spelade också albumaktuella Tom Malmquist och Krantz. Det var en kärleksfull och intim känsla mellan artisterna och publiken. Ja de som nu var där. Just så känns också ”Play”.  Duetten med Nina Persson ”Tears in a childs eye” är en av årets duetter.

Skivan inleds lite Ryan Adams och John Fogerty-likt – får känslan av lite flanellrock i ”Heart and soul”. ”Play” doftar Van Morrison och han flörtar friskt med honom på skivans fjärde låt ”Can you”, som han har återanvänt från sitt A Taste of Ra projekt. Där han sjöng under pseudonym. Det finns många sidor av Dunger man vill upptäcka, som när han sjunger Edith Södergren eller ”Rösten och Herren”. Min personliga favorit från 2004 är ”Here´s  my song…” Hursomhelst är det här det senaste tillskottet i skivbacken med Dungers skivor; karln måste ju ha gjort snart 15 album, eller nåt åt det hållet. Så grymt kreativ!

Mattias Ransfeldt

Marduk ”Wormwood” (Regain/Warner)

Som jag har längtat efter Marduks nya. Det tog tre veckor för Posten att hitta min nya brevlåda, och under tiden kunde jag bara lyssna och bygga upp förväntningarna via några av låtarna som ligger uppe för lyssning på bandets MySpace-sida.

Vad jag trodde om ”Wormwood” var inte i närheten av vad jag nu fick höra; plattan skiljer sig från alla andra Marduk-plattor på många sätt. Istället för kanoner, maskingevär och pansarvagnar, som man så ofta får höra mellan låtarna, hör jag istället kyrkklockor och andra rysliga oljud – som ibland nästan kan uppfattas som EVP-upptagningar. Som om de försöker få självaste satan att medverka på inspelningarna. För visst är detta en mörk och brutal skiva.

Wormwood som på svenska blir malört, är taget från uppenbarelseboken och är namnet på en stjärna som brinnande föll ner på en tredjedel av floderna och vattenkällorna på grund av att den tredje ängeln blåste i sin basun. Vad vill detta säga om Marduk?  Jag tycker att de har riktat in sig mer på det vanliga temat i black metal istället för det mörker som människan så ofta orsakar själv med egna händer som krig och jävelskap.

De låtar jag gillar mest är Funeral dawn, Into utter madness och Chorus of cracking necks. Det är en orgie i sprutande lava och tunga nackbrytande riff. Det här är ett Marduk-verk som jag verkligen tycker om; det är aningen nytt och aningen gammalt och alldeles underbart. Efter 40 minuter så avslutas hela cermonin med en rafflande melodi och med orden att du för alltid kommer att bära på skammen som ett klädesplagg och som ett plagg kommer du att kastas in i domedagen. När sista tonen på alstret tonar ut så känns det som jag varit med om något riktigt hemskt.

Tony Sundberg