nyaskivor.se

Salem Al Fakir ”Astronaut” (Virgin/EMI)

Kommer du ihåg hur lång en tråkig lektion var när du gick i skolan? För mig var de flesta lektioner olidligt långa. Värst var dubbeltimma i tyska. Dubbeltimma!! Var det inte olagligt med barnaga? Å, andra sidan, det fanns en raketlektion; musik. Tvivlar fortfarande på att den var 40 minuter. Den bara försvann. Och där har vi en formel; tråkigt = lång tid, roligt = kort tid. Det finns bara en sak som bryter den formeln; en riktigt bra platta. Då stannar nämligen tiden.

Det är exakt vad som händer när jag lyssnar på Salems senaste platta, Astronaut. Vilket hantverk. Den börjar med ”Cold Shower”, glimrande poplåt, allt ligger där det skall, inga instrument spelar i mun på varandra, stark. I titelspåret, som följer, blir det bara bättre. Det är lekfullt, det är vackert, det är melankoliskt, det är, hm, ”karatebra”! (fritt översatt; precis hur bra som helst).

Det fortsätter sedan hagla guldkorn, ta t.ex. ”It’s only you”, där både text och musik fullständigt harmoniserar. Hör och lär alla ”wanna-be-a-låtskrivare”. När sedan låten ”Roxy” kommer är jag övertygad att jag är tillbaka i det bästa av det sena 70-talet. Media får sig några väl valda sanningar serverade i ”Bluest Eyes”. En briljant detalj som är lätt att missa med vår käre Salem är hans teatraliska ådra. Sättet han sjunger ordet ”star” i ”Twelve Fingers”, det är sååå klockrent, låten och trovärdigheten djupnar. Hör och lär alla ”wanna-be-a-famous-låtskrivare”. När ”Purple Lady” kommer tvivlar jag på att tiden någonsin kommer att starta igen. Sa jag att han producerat hela plattan helt själv? Hör och lär alla ”wanna-be-a-rich-and-famous-låtskrivare”.

Så har du 40 minuter över av ditt liv kan du välja mellan följande alternativ: åka till solen fram och tillbaka i ljusets hastighet 5 gånger, ta en lektion i tyska, springa en mil i väldigt snabbt tempo eller låta tiden stanna och försvinna in i detta magiska pophantverk. I denna del av galaxen kallas den ”Astronaut” och medan jag funderar på betyget, kommer plattans näst sista låt; ”One Of The Others”. Jag blir helt enkelt ”karateglad”, rycks med i det banalt sköna svänget och skriver ”FEM”. Tack, Salem al Fakir. Tack för årets första femma från mig och för att du stannade tiden en stund.

Hasse Carlsson

Mofeta & Jerre ”Sitter Som En Smäck” (Universal)

Duon Mofeta & Jerre, Sveriges hottaste hiphopakt för tillfället, släppte tidigare i år den superba singeln Fonky Fly med fetfunkigt sound och sköna wahwah-gitarrer. Den sistnämnda ingrediensen finns med även på sommarsingeln Sitter som en smäck som också den är en verklig pärla med ett beat utöver det vanliga och en minst sagt catchy refräng.

Mofeta & Jerre driver den omtalade klubben Spiderdogs i Stockholm och är i sommar på turné som förband till Promoe. Kolla även in fina hemsidan http://mofetajerre.se. Svensk hiphop känns på g igen, i allra högsta grad. Kul!!

Mats Johansson

Ashent ”Deconstructive” (Lion Music)

Skivan inleds med svaga ”Sinking Beneath” och ”Imperfect” som mer liknar power metal än progressiv metal. Dels på grund av sången som låter som en blandning mellan Hammerfalls Joacim Cans och Dream Theaters James La Brie. Dock fungerar det inte till skivans fördel då sången övertar den annars progressiva uppbyggnaden av låtarna. Med andra ord passar inte sången till den övriga musiken.

Vändpunkten kommer inte förrän på plattans tredje spår ”Ephemera” som följs av ytterligare experimentella och storslagna låtar som ”To Develop Self-Creativity” och ”The Resonance of Life”. I dessa låtar är de progressiva influenserna mycket tydliga –  taktbytena och de instrumentala partierna är många, varav det sistnämnda verkligen håller upp plattans betyg. Det är då man återfått hoppet om skivan efter de två rent utsagt usla inledningslåtarna. Stundtals låter det riktigt bra och som lyssnare får man njuta av vackra kompositioner och instrumentala partier. Dock blir det för mycket att smälta. Skivan hade mått bra av att ha mindre låtar. Den hade nog fått nästintill full pott om de två första låtarna samt smöriga ”How Could It Feel Like This” hade tagits bort.

Den power metal som sången påminner om tar ibland över låtarna, vilket tyvärr resulterar i att den övriga musiken hamnar i skymundan. Och detta görs i verser och refränger som för övrigt är lite för tydliga för musikens eget bästa. Hade det inte varit för sången hade betyget varit avsevärt högre. Däremot innehåller plattan flertalet höjdpunkter i några låtar då bandets basist likt en räddare i nöden rycker ut med sin growl-sång, som för övrigt höjer betyget. Med mer growl-sång skulle plattan vara helt underbar.

Ashent har stor potential inom den progressiva världen. De har ett säreget sound som med tiden kan komma att bli något riktigt stort med tanke på deras musikalitet. Liksom alla andra experimentella skivor därute krävs ”Deconstructive” flertalet genomlyssningar för att kunna uppskattas. Men gör man det har man funnit ett riktigt guldkorn.

Sofia Bergström

Great lake swimmers ”Lost Channels” (Nettwerk/Playground)

När man hör meningen:  ”de har verkligen exprimenterat med musiken”, så är det nog mer människor än jag som tänker på skumma tyska grupper. Great Lake Swimmers ÄR en grupp som testar allt. Det finns inga gränser för denna kanadensiska grupp.
På skivan Lost Channels har Great Lake Swimmers spelat in i en silo och hur konstigt det än låter så kan det inte vara mer rätt. De har lyckats att få fram en ljudbild som fullkomligen tar över mina sinnen. Vackra toner från akustiska instrument, underbara stämmor och en oerhörd skön känsla i melodi och sång. Låt efter låt bevisar att detta är en skiva med ett stort djup. Stråkarna i Concrete Heart är vackert placerade och visar vilken underbar låtskrivare sångaren Tony Dekker verkligen är. I låten Everything Is Moving So Fast är det en klockren stämsång som lyfter fram ”det otroligt vackra i det otroligt enkla”.

Great Lake Swimmers är ett band som lever mycket på sångaren Tony Dekkers förmåga att hitta ”det lilla” extra. Det lustiga är just det, att ”det lilla” är att Tony Dekker inte söker det. Han behöver nämligen inte göra det. Det är just enkelheten i låtarna som fångar mig. Tro inte att det är en dåligt producerad skiva, snarare tvärtom. Med enkelhet menar jag förmågan att utan krussiduller skapa en linje som följer skivan rakt igenom.
Lost Channels är en riktig höjdare! Det är många kvällar som jag har suttit och hängt framför datorn med denna skiva i lurarna och jag kommer säkerligen göra det igen. Jag kan knappt vänta …

Tobias Johansson

Chris Caffery ”House Of Insanity” (AFM/Sound Pollution)

”House Of Insanity” inleds starkt med ”Seasons Change” som har ett varierat gitarrspel och en bra refräng. Och det fortsätter bra i titellåten som kryddas av finessrikt trumspel av John Macaluso. Även tredje låten ”I Won’t Know” håller bra metalklass. Men med undantag för de lugnare tongångarna i powerballaden ”Madonna” (med en hel del Savatage-känsla) så är det svårt att hitta minnesvärda låtar på skivan. Apropå Savatage så dyker deras sångare Zachary Stevens upp som gästartist på godkända ”Solitaire”. Och sångmässigt är det välkommet med variation till Chris ”riviga” röst som trots att den är personlig (lyssna bara på hans uttal av vissa ord) blir lite tråkig i längden. Kanske läge för en gästsångare på en stor del av nästa soloskiva?

När det gäller att spela gitarr så kan Chris spela solo- och kompgitarr av högsta klass så där finns det absolut ingenting att anmärka på. Om tre-fyra låtar på skivan varit instrumentala så hade åtminstone inte undertecknad protesterat. Skivan avslutas med en udda coverlåt; Bob Marleys ”Get Up, Stand Up”. Och visst får Chris och bandet till ett bra reggaemetalgung (!) så lite beröm får dom trots allt för ”experimentet”.

För den som söker en stabil metalskiva utan överraskningar (och då tänker jag inte på Marley-låten) så är ”House Of Insanity” att rekommendera, men för den som söker efter nya/annorlunda grepp (återigen undantaget Marley-låten) så är det bara att leta vidare. Törs man hoppas på en ny Savatage-skiva och därmed få återse Chris i sitt rätta element?

Magnus Bergström

Green Day ”21st century breakdown” (Warner)

Green Day har nu kommit med ett nytt album, och till detta följer även en turné till hösten där de landar i Sverige den 11:e oktober på Ericsson Globe. Jag måste nog säga att Green Day har blivit lite mer…punkrock, än punk som de var i början av sin karriär. Lite mainstream så ni vet? Sådant som går hem hos alla. Det som är väldigt roligt med skivan dock är att de har blandat olika element; ”Peacemaker” till exempel låter som en blandning mellan rock och country, sen kommer ” ¿Viva La Gloria? (Little Girl)” som låter som… ja hur ska man beskriva det? Polsk folkmusik. Där satt den. En blandning mellan rock och polsk folkmusik. Jämför Czarna Dziewczyna från ESC 2005.

Skivan har hela 18 låtar, en god blandning mellan både uptempo låtar, ballader och lite…mellanballader. Bästa låten på skivan är helt klart radioplågan ”21 Guns” om ni frågar mig, eller ”American Eulogy” – den är helt underbar, klatschig och man dras så lätt med I den!

Är skivan köpvärd? Jajamän. Gillar man Green Day, och punkrock generellt, eller Flogging Molly, så ska man definitivt köpa skivan! Det största minuset på skivan är väl antalet låtar, jag hade klarat mig utan ett par av dem. Men men, så är det.

Sara Köhler