nyaskivor.se

Enforcer ”Diamonds” (Earache/Sound Pollution)

Svenska Enforcer från Arvika spelade tillsammans redan 2004 men det skulle dröja till 2008 innan man släppte sitt första album. Musiken var redan då klassisk metal med mycket fart och coolt sound. Nu är man aktuella med albumet Diamonds som följer upp på samma koncept.

Redan vid första spåret Midnight Vice faller jag platt för den häftiga basen och liknelser med band som Iron Maiden är svår att inte dra. Bandet själva hävdar att Heavy Metal är tidlöst och jag är nu helt övertygad om att så är fallet. Man matar på med högoktaniga spår och bra riff skivan igenom. Jag kan dock förstå om vissa har svårt för sången till en början som kan uppfattas som lite gnällig och skrikig, men man lär sig att gilla den, nej älska den. Temat är likaså riktigt bra och det är svårt att inte gilla instrumentala låten ”Diamonds”. Ska jag peka på en favorit som man bör lyssna på först, för att få en bra uppfattning om vad Enforcer bjuder på så väljer jag ”Katana”, som kan vara den låt som kommer till att spelas mest i både bilen och på datorn för min del denna sommaren.

Gillar man klassisk metal och vill ha 10 snabba hits så är Enforcer ett måste för varje hårdrockare. Det är absolut dags för världen att omfamna Enforcer och fick jag bestämma skulle varje festival ha en bokning med vad som för mig just nu är Sveriges hetaste band.
Har man dock inte något intresse av den gamla skolan av hårdrock eller blir helt avtänd av band som Iron Maiden eller Anvil, då kan man avstå. Enforcer borde dock bredda sin låtlista lite, skapa variation, då kommer man bli en fullpoängare även på min betygskala.

Ricky Löfqvist

Marisa Yeaman ”Roadmap heart” (Deep Pearl /Hemifrån)

Man väntar och väntar på att det skall hända något, att den skall beröra. Men det händer aldrig. Det känns som en lång roadtripp igenom Australiens landskap. Utan karta och kompass. En resa utan mål. Flera av låtarna är målande liksom landskapet men det räcker inte ända fram ändå. Det låter som en tråkig version av Sheryl Crow. Lite för alldaglig och intetsägande.

Hon har säkert en massa bra saker att säga med sina texter men det är hur man säger det och hur man framför det. Saknar engagemanget trots att det bara är hennes andra skiva. Kan förstå om det blir lite vardag om hon hade släpp ett pärlhalsband av skivor de senaste åren. Visst kan vardagen bli lite tråkig, just med alla bestyr, tvätta, göra matlåda, hänga tvätt, städa och allt det där som måste göras. Skivan känns som en trist tisdag.

Mattias Ransfeldt

The Avett Brothers ”I And Love And You” (American Recordings/Sony)

”Bröderna” är tre till antalet men bara två är bröder. Multiinstrumentalisterna Scott och Seth Avett plus bassisten Bob Crawford. De har stretat runt på diverse småbolag sedan skivdebuten för nio år sedan.

Nu kan de säkert se ljuset i tunneln i och med att Rick Rubin har knutit dem till sitt bolag och hjälpt till med produktionen.
I And I Love You kommer förmodligen att betecknas som deras stora genombrott med sitt rika flöde av modern americana , men med rötter hos Byrds, Everley Brothers och The Band.

När det är som bäst gungar brödernas röster fram limmade mot varandra i mediumtempo. Kolla in Heart Full Of Doubt och titelspåret. Det finns också en klart rockigare sida av brödratrion i snabba pianodrivna Kick Drum Heart, temposkiftande The Perfect Space eller popdängeartade Sling Flight Of Speech.

Det kanske kan verka som musiken spretar åt lite väl olika håll, men samtidigt så värnar den starkt om den amerikanska musiktraditionen av igår och idag.

Det som bidrar till att jag tycker så mycket om den här plattan är att det låter som ett band som spelar tillsammans på instrument trakterade av dom själva i en trång studio. Är det nu inte så, så var vänlig tala inte om det för mig. Jag vill fortsätta leva i den illusion jag byggt upp runt plattan i fråga. Jag tar mig också friheten att höja slutbetyget till 4,8(!) och det står jag för. Vänner av americana: köp !

Bengt Berglind

Anarbor ”Words You don’t swallow” (Hopeless Records/Sound Pollution)

Mixar man lika stora delar tidlös popmusik med rock (främst från 70-talet) och tar en stor skopa modern garage och punkrock får man ganska troligt ett resultat som kan jämföras med Anarbor. Vid första mötet med bandets musik kan det tyckas väldigt lik den typ av punkrock som jag har ganska svårt för, den punkrocken som är producerad för radio- och MTV- konsumenterna. Men tar man sig tid för att upptäcka Anarbor så märker man att det inte stämmer utan att det här bandet har mer att bjuda på.

Jag är positivt överraskad och detta mest tack vare den stora delen av tidlös popmusik man har använt sig av – den gör skivan riktigt bra. Fullängdsdebuten ”The Words You Don’t Swallow” bjuder på 11 jämnstarka låtar, vilket naturligtvis gör lyssningen till en ren njutning.

Lars Svantesson

Manic Street Preachers ”Journal for plague lovers” (Columbia/Sony)

I samband med släppet av Manic Street Preachers nya skiva Journal for Plague Lovers drabbades gruppen av censuren. 4 stora butikskedjor i Storbritannien plockade bort skivan från hyllorna. Orsaken var omslaget, en målning av konstnären Jenny Saville, som föreställer ett barnansikte med fläckar av något som kanske kan vara blod. Bättre reklam kan en ny platta knappast få.

Nu talar ändå musiken tillräckligt för sig själv; det är nämligen ett hejdundrande bra album, proppat med sylvassa riff, bra melodier och unika texter.

De kan prestera ännu, gruppen som bildades i Wales 1986. De politiska ambitionerna har funnits med från starten. Fortfarande sätter också låtskrivaren Richie James Edwards mystiska försvinnande 1995 sin prägel på bandet. Det är nämligen dennes efterlämnade poetiska texter som blivit råmaterial till nya skivan. Edwards dödförklarades 2008.

Journal for Plague Lovers innehåller ingen Design for Life eller If You Tolerate This…, men det är inget att vara ledsen för. Det är en på något spår när helgjuten prestation och bekräftelse. Alltså nära att föräras betyget 5.

Mats Johansson

Yusuf (Cat Stevens) ”Roadsinger” (Island/Universal)

Med tanke på att jag har tummen mitt i ryggen är det inte så konstigt att bilar, motorcyklar och motorer är en gigantisk vit fläck på min karta. Hästkrafter och vridmoment säger mig lika mycket som de flesta grekiska ord. Men, efter att åkt med min kompis Lasse på hans Harley härom sommaren fick jag en liten uppenbarelse.

Efter en magisk färd genom ett soligt Halmstad, genomförde jag min paradgren; fånigt leende med stora ögon. ”Du vet, här handlar det inte om varvtal utan om vridmoment”, förklarade Lasse snällt för det fåniga leendet. Varken leendet eller de stora ögon vet, ännu denna dag, vad vridmoment är MEN har fått uppleva det. Det är som en grym, hemlig sovande kraft som plötsligt, inte som en blixt, utan snarare som ett rytande tåg kommer och trycker fram dig i någon slags ”warp drive” (du vet när rymdskeppet sticker iväg i Star Trek).

Och det är här vår käre Yusuf (tidigare Cat Stevens) kommer in i bilden. Jag har lyssnat en hel del på hans senaste platta ”Roadsinger”. Med handen på hjärtat måste jag erkänna att det tog en stund innan jag kom in i den. Första lyssningen berättade att den är ungefär så seg som man kan vänta sig av en låtskrivare som många menar har passerat zenit. Men efter några lyssningar kom det berömda vridmomentet. Plattan lyfter och fram kliver ”The Rain” med sina mustiga stråkar, ”This glass world” är en slowrocklåt som inte upplevs som såsig och ”To be what you must” har en vacker barnkör i klassisk 70-tals stil.

Vad gäller texterna tycker jag du själv skall tolka vad du hör. Om vi hade spelat plattan i blindo för en islamofob som George W. Bush så hade inte ens han hittat några uppmaningar till självmordsbombningar, ”trots” att Yusuf är muslim sedan 1978. Nej, vår gode Yusuf, som i tidiga år bodde hos sin svenska mamma i Gävle och enligt uppgift är syssling till Sissela Kyle och Jan Scherman, är känd för sitt fredstema och har även blivit prisad för sitt fredsarbete.

Detta är en platta som är helt okej, men inte mer. Den har vridmoment, som sagt, men någon ”warp drive” infinner sig aldrig. Är du sugen på dekaltrim, bling-bling och hästkrafter skall du leta någon annanstans. Detta är en enkel och bra  singer-songwriter platta med en lika enkel trea i betyg. Om du hinner stanna upp, sansa dig och ge skivan en chans att sjunka in kommer den säkert ge dig många sköna musikstunder.

Hasse Carlsson

Regina Spektor ”Far” (Sire/Warner)

Med spänd förväntan sätter jag på Reginas nya album, en ung dam som tidigare gjort stort intryck på mig med sin ohejdade entusiasm och sprudlande energi. En flicka som tagit mig med på resor som ibland liknat det som Kate Bush eller för den delen Tori Amos pysslade med förr om åren. Som en drakflygare som fritt kastar sig ut över ett landskap fyllt av utmaningar, likt en struts som inte vet vilket ben den ska stå på, men som aldrig räds någonting och sticker huvudet i sanden, som en solstråle som letar sig fram genom snårig skog och tunga dimmoln för att till slut landa i en liten glänta och skänka den värme.

Hon har spretat lika mycket som ett plockepinn, som dock alltid har gått att plocka ihop, hon har lekt med pianot med sådan lätthet att man kunde tro att det var en del av hennes spröda kropp. Hon har förmedlat, glädje och sorg, ljus och mörker. Hon har fått mig att le, att förvånas, att skratta, att fälla en tår, hon har förgyllt tillvaron för mig med massor av minnesvärda stunder framför stereon, hon har fått mig stum av beundran med gapande mun. Hon har helt enkelt gjort bra låtar som fastnat i mitt inre.

Om vi till detta lägger valet av 4 producenter såsom David Kahne, Garrett Lee, Jeff Lynne och Mike Elizondo. En lektion i hur delfiner låter till ett fjäderlätt pianospel, samt plussar på med rikigt starka låtar som ”Blue Lips” & ”Folding Chair” tillsammans med 11 andra stabila fundament, då har man helt enkelt fått sig till livs fröken Spektors senaste album ”Far”.

Är detta då bra? Har Tom Waits whiskeyröst?

Tomas Ingemarsson

Johan Palm ”My Antidote” (Sony)

Jag kan säga det med en gång, jag är överraskad! Jag förväntade mig inte att det här skulle vara så bra. Visst är det kommersiellt och löpandebandproducerat men det låter ändå ok.
Johan Palms sång, som är på engelska, imponerar, den låter betydligt bättre på det här albumet än det jag hört från Palm förut. Vi slipper nästan helt den hesa röst vi hörde för mycket av under idolsessionerna på tv, men det finns förstås fans som kommer sakna det. Visst känner man igen honom, men det låter mer kontrollerat och lite äldre. Pojkaktigt och valpigt jodå, men grabben kan sjunga. Rösten är inte bara flickidol, Johan Palm har mer än så, och han ljuder positivt säregen, och ibland låter accenten tom lite, lite brittisk vilket är ett gott betyg.

Musiken är till stor del gitarrbaserad och ganska poppig. Efter några genomlyssningar är många av låtarna helt ok, och några är riktigt bra. När jag lyssnar på Johan Palms album ”My Antidote” slår det mig att det låter så 90-tal. Ibland är jag säker på att jag istället satt på en cd med Blur. Och någon låt skulle mycket väl kunna vara en ny singel med Suede.
All heder åt låtskrivarna, de har gjort jobbet vad gäller musiken. Texterna däremot är tröttande dåliga. Varför görs så många nya låtar med dåliga texter, det är mest en massa nonsens staplade på varandra. Det finns moderna undantag, t ex Lars Winnerbäck, men varför är det så få som vågar ta ut svängarna textmässigt, varför måste allt låta utslätade radiohits…?

Återstår att se hur Johan Palm kommer utvecklas, både vad gäller musik och sång, och även karriärmässigt. Det är inte lätt för alla Idoler, att hålla sig på topp, med unga fans som ständigt hungrar efter nytt och med skivbolag som hungrar efter profit. Ska faktiskt bli intressant att se hur det går för Johan Palm framöver, och jag önskar honom lycka till.

Svante Carlesjö

Peter Fox ”Stadtaffe” (Warner)

Peter Fox, den tyske reggae- och hiphopartisten, producenten med mera, jobbade med sitt soloprojekt Stadtaffe ett par år fram till releasen i hemlandet senhösten 2008. För några veckor sen släpptes skivan i Sverige. Herr Fox är enligt egen utsago inte särskilt förtjust i att stå bakom micken, likväl är det han som sjunger genomgående och han gör det på tyska. Ett kvickt konstaterande ger vid handen att gymnasiekompetensen (och ja, det var ett tag sen nu!) inte tar mig genom språkbarriären mer än att jag lyckas få en hint om vad texterna handlar om; Peter Fox besjunger Storstaden (Berlin gissningsvis eftersom det är där han bor och verkar), levnadsvillkoren i densamma, dess invånares drömmar och ibland längtan bort. Stadtaffe blir för övrigt ”stadsapa” på svenska.

Flertalet spår visar prov på stark, ambitiös, sammansatt och svängig hiphop förutan de inom genren nästan obligatoriska samplingarna. Istället uppbackas det hela av Babelsberger Filmorchester från Berlin! Det är till största delen Peter Fox själv som har producerat och det mycket bra. Grattis Peter på namnsdagen!

Mats Johansson