nyaskivor.se

Clutch ”Sunrise On Slaughter Beach” (Weathermaker/Border)

Det breda sofistikerade låtskrivandet från Clutch har med den nya utgåvan eskalerat till oanade höjder. Lyriken i sin utformning är bara den i sig själv ett stilbildande konstnärskap. Lägg därtill musiken som är trogen sitt ursprung med tillägget att den kreativa ådran har blivit djupare och mer uttrycksfull.

Det finns en anmärkningsvärd känsla av samspel, öppet utrymme och ambitioner som är få andra band förunnat. Den tillskansade känslan av att skapa musik som ingen annan mynnar följaktligen ut i ett inspirerande album med noterbar skärpa och kvickhet.

Så när solen under stundom går upp och Slaughter Beach visar sig i hela sin sträckning, så vet alla och envar att de intensiva och energiska kriterierna blir uppfyllda. Bas och trummor rullar in och dånar som bränningar med kaskader av skum endast överröstade av Neil Fallons majestätiskt avgrundsdjupa monsterröst.

Var och en vet hur det känns när alla harmonier ligger på plats och den hypnotiska känslan kryper innanför skinnet. Har vi då en rytmsektionen som utför sitt suggestiva jobb utöver det vanliga, några utspridda gitarriff som ger avsedd effekt och en röst från en annan dimension så uppfylls alla kriterier. Lyssna på Mountain Of Bone.

Det omtumlande avstampet i Nosferatu Madre leder in på en dramatisk upplevelse. Ingen vill ju bli anklagad för trolldom och kastad överbord för då återstår bara en vandring på havets botten. Den mäktiga refrängen i gospelns tecken med Nosferatus mamma i blickfånget gör att armarna lyfts mot himlen i tillbedjan.

Den smäktande Mercy Brown tar över rodret. Lyriken åsyftar vampyrincidenten som utspelade sig på Rhode Island 1892. Den kvinnliga kören bidrar till den riktigt kusliga tilldragelsen. Melodin böljar fram och åter intill den svarta mässan med all sin kungörelse får fäste.

Ett par okonventionella instrument figurerar i sättningen. Den märkliga och svårspelade thereminen får Skeleton On Mars att låta än mer skräckinjagande. Det blir till en balansakt mellan space-, psychedelic- och acid rock. Vad mer kan man begära?

Vibrafonen å andra sidan får Three Golden Horns att glänsa i all sin prakt. Titeln är en hyllning till multiinstrumentalisten Ronald Kirk som lyckades med konststycket att spela tre blåsinstrument samtidigt. Det bidrar högst troligt till att det låter som om bandet bitvis duellerar med en be-bop kvartett som skjuter in kantiga jazz ackord och olika rytmer som spelas till varandra. Inte undra på att frasen jazz music corrupts our youth dyker upp i texten.

Vi känner bäst till Clutch när de rör sig ibland alt. metal, stoner – och bluesrock, men som framgår finns det ingen hejd på inspirationen och experimentlustan på det här albumet som hamnar under kategorin unikt. Melodierna och ordkonsten är långt över gängse praxis. Jag vill se solen gå upp på Slaughter Beach varje dag.

Thomas Claesson

Ugly Kid Joe ”Rad Wings Of Destiny” (Metalville/Sound Pollution)

Det är inte var dag ett album ploppar upp från Ugly Kid Joe. Ibland har jag faktiskt funderat på om de över huvud taget existerar. Nåväl, det är 30 år sedan de släppte Americas Least Wanted och den rörde ju som bekant om i grytan en hel del. De sporadiska släppen sen dess har passerat mig spårlöst förbi.

Hur ser då årets upplaga av Ugly Kid Joe ut? Är de ett metalband eller möjligen hårdrockare? Kanske spelas det bluegrass, country, covers eller pop? Svaret är allting av ovan nämnda och det märkliga är att de lyckas med att få till det på alla områden.

That Ain’t Livin’ bryter barriären på ett AC/DC-liknande sätt. Det måste ju vara lite dunder från där under när maskineriet startas upp igen för annars kan lyssnaren få andra tankar i huvudet. Tight interaktion och bra sång ökar uppmärksamheten och tillförsikten inför fortsättningen stegras.

I Not Like The Other sätts foten ner på landsmännen Cheap Tricks domäner i Kalifornien. Om du vandrar nerför avenyn utan något trubbel i sikte, så får du glamrock i tanken och en refräng som sätter sig i huvudet. Du blir också en i gänget om du gör några handklapp och utbrister glada tillrop.

Att jag tänker på Lou Reed när Everything’s Changing sveper ut över nejden är det kanske ingen som förstår, allra minst jag själv. Kalla det magkänsla. Kalla det intuition. Kalla det förvirring. Vad vet jag? Balladen rinner i alla fall ut i en jämn ström av intensitet och reflektion. Känn efter själva?

Kink’s öronsmycke Lola i all ära men Genesis’ Land Of Confusion hade varit lämpligare som cover eftersom den totala ljudbilden är så splittrad. Jag har svårt att tänka mig att Lola når upp till de höjder som Cat’s In The Craddle hade även om tolkningen är förtjänstfull.

Forna rocklegender hyllas med ett rejält avstamp i Dead Friends Play som utvecklas till en träffande rundpall. Vi hör bl.a. Eddie Van Halen, Lemmy Kilmister och Jimi Hendrix nämnas. När de influenserna strömmar ut ur högtalarna är det inte svårt att förstå att högerfoten börjar leva sitt eget liv.

Den akustiska countryballaden Drinkin’ And Drivin’ rullar in med gitarr och banjo i följe. En slokörad och beklämmande bagatell som i sin själviska dumhet är full av skamset beteende. Innebörden är trist, men sättet den framförs på gör att jag drar på smilbanden i alla fall.

Failure rockar loss på ett sätt som är det närmaste det går att komma den förra samarbetspartnern Rob Halford rent musikaliskt. Inte nog med det. Om du byter ut Rad i albumets titel mot Sad så får du namnet på Judas Priests andra album (1976) serverat på en bricka av rostfritt stål.

Det är en lång väg till målet och det visar med all tydlig betänklighet Long Road som leder oss ut på vischan i countrytakt. En resa som för hoppet vidare och här kanske du rentav får reda på vem du är eller åtminstone vad du står för och det kan vara antingen bildligt eller bokstavligt.

När röken väl har lagt sig och spjuvrarna från Kalifornien har fått visa all sin slapstick infinner sig en stunds betänketid. Hur ligger det till med den seriösa biten? Tar de sig själva på allvar eller gör de det här bara för att det är skoj? Förmodligen är allt av det ovan nämnda riktigt för det mynnar ut i ett album av stort underhållningsvärde.

Thomas Claesson

Joe Lynn Turner ”Belly Of The Beast” (Players club/Border)

Joe Lynn Turner har sannerligen ett brokigt förflutet. Hans stämma har hörts lite varstans genom åren. Vi minns honom i Rainbow, Deep Purple och Yngwie Malmsteens Rising Force. Hans elfte album blir en överraskning för många eftersom hans karriär främst har landat på det melodiska hårdrocksplanet. Här dras nitbältet åt ytterligare ett snäpp när porten till heavy metal öppnas.

Med det ursinne som titellåten drar igång så är det svårt att föreställa sig att Turner har haft ett betydligt mjukare förflutet. Den skarpa metamorfosen kan tillskrivas hans producent och låtskrivarpartner Peter Tägtgren som är en komplett musiker med många strängar på sin lyra och alla varianter av metal i sitt sinne.

När skivan väl är trycktestad följer Black Sun upp på ett fördelaktigt sätt med sitt aggressiva vredesmod. Den balanserade akten faller in med tunga riff och beslutsam kör. Undertonerna av symfonisk metal fortplantas i symbios med det pampiga framförandet.

Som budbärare av smärta och elände är Turner fullkomlig. Vi hamnar så långt ifrån den ideala världen som det går att komma i Tortured Soul. Den känsloladdade rösten och den dystra lyriken svävar ut i ett omfång som tar lång tid att bearbeta. Låt dig inte vaggas in i falsk trygghet för här finns mer urkraft än någon kan ana.

Polissirener i fjärran inleder ödesdigert det vidsträckta undergångstemat i Desire. Här levererar den 71-årige Turner godset på det mest naturliga och obevekliga sättet. De flesta sångarna som är hälften så unga har även om de använder alla möjliga tricks inga möjligheter att mäta sig med en legend som Turner.

Jag kan ana en strimma av hopp mitt i alla dystra textremsor i den fartfyllda Living The Dream och visst bjuder Turner på sitt gamla jag till slut när den bedövande vackra Requiem får fäste och det till alla gamla fans obestridliga glädje.

Om du tar dig tid att ta i tu med albumet omsorgsfullt kommer du att uppdaga att Belly Of The Beast är ett av de mest helgjutna albumen i Joe Lynn Turners historia. Inte nog med det för då vet du också dels vad som gömmer sig i odjurets mage och dels att Joe Lynn Turner utan peruk är skrämmande lik Nosferatu.

Thomas Claesson

Alter Bridge ”Pawns & Kings” (Napalm Records)

När gitarristen och grundaren Mark Tremonti kom i konflikt med sångaren Scott Stapp i början av seklet tog det dåvarande bandet Creed sitt sista andetag. Human Clay och Weathered var två alldeles utmärkta album som de lämnade efter sig och det finns väl ingen som med berått mod kan ha glömt One Last Breath. Hur som helst gick inte drömmen att hålla vid liv eftersom barndomsvännen Stapps drogberoende blev alltmer vida utbrett.

Tremonti växte upp i Grosse Pointe, Michigan och föräldrarna varnade honom på ett tidigt stadium att inte gå längre bort än sex kvarter för där fanns Alter Road som innebar droger, brottslighet, fördärv och fara. En gata som representerade det okända och som måste överbryggas. Därav reste sig det nya bandnamnet Alter Bridge ur spillrorna efter Creed.

Den nya sångaren Myles Kynnedy hämtades in från The Mayfield Four. En sympatisk kille som varken var arrogant eller beroende utan passade perfekt in som frontman. Han och Tremonti visade sig bli ett levande bevis på att man inte behöver vara ett råskinn för att sälja massor med skivor, fylla ut konserthallar eller vara en rockstjärna till dags datum.

På det stora hela är Alter Bridge bäst när de kompromissar styrkan i metal varvat med den själfulla känslan i post-grunge. Det går förvisso att räkna in otaliga andra element och influenser i konceptet vilket har lett till att vissa av deras låtar rent av har blivit radiovänliga. På Pawns & Kings har några spår även sträckts ut så att variationer av progressiv art har fått utrymme vilket är oerhört glädjande.

Från början till slut är skivan obeveklig och fullkomligt balanserad. Det har uppnåtts på ett imponerande sätt med några av de längsta låtarna i bandets historia. Epos har skapats i ordet rätta betydelse. Öppningsspåret This Is War sätter statuten med apokalyptiska körer, briserande trummor och gitarren som hugger som en kobra.

Även balladen Stay är välsignad med livliga hjärtslag som borgar för att inget momentum går förlorat. Det upplyftande spåret sjungs av Tremonti vilket visar prov på en färdighet som sågs debutera på albumet Fortress (2013). Till er som vill höra Tremonti spänna musklerna hårdare så finns hans soloskivor att tillgå.

Den känslomässigt svävande Fable Of The Silent Son är centrerat som ett nav som de andra sångerna har att finna sig till. Här får medlemmarna visa sina kvaliteter musikaliskt och emotionellt i en enda sång med en vidsträckt spännvidd. Den till en början lugna strukturen byggs upp till en majestätisk final som fullständigt får mig att tappa andan.

Pawns & Kings är inte något radikalt annorlunda för Alter Bridge. Snarare finslipar den alla delar av bandets ljud och säkerställer att allt är i toppklass. Skivan är extremt rik på variation och samtidigt finns det typiska varumärket som binder ihop allting till perfektion. Bandet fortsätter att utvecklas och det är inte bara för bönder och kungar utan för var och en att begrunda.

Thomas Claesson

Monster Truck ”Warriors” (Warner)

Om du trånar efter känslosamma stunder och finstämda nyanser så sök på annat håll för gosande är inte Monster Trucks egenart vilket deras namn vittnar om och deras fjärde album bestyrker. Med råa riff av ursprunglig prägel, frejdiga allsånger och refränger skapade med öldrickande festivalpublik i åtanke frammanar Warriors en testosteronfylld hyllning till rock n’ roll när den är som mest smutsig, svettig och rakt på sak.

Med stridsropet – en för alla, alla för en – inleder titelspåret sin galopperande ritt med krutröken dallrande i bakhasorna och det frenetiskt ylande gitarrsolot som bidragande sporre. Det harmoniserade drivet andas intensiv attityd och lyssnaren blir skyndsamt medveten om att det är dags att rocka loss och plocka fram sin inre krigare och ta tag i alla framtida utmaningar.

Fuzz Mountain följer upp kämpaglöden med en vilja av stål. För den som vill klättra mot musikaliska höjder och kommer tillräckligt högt så går det att hitta spår av Black Sabbath, men det funkar lika bra att hålla sig på mattan, även om det kommer att bli svårt att sitta still. De gamla bluesiga skolackorden och den imponerande orgeln vill liksom dra med dig.

Med en rivstart drar Golden Woman igång och här gäller det att hänga med i svängarna när den attraktiva kvinnan beskrivs med en alldeles egen twist. En partysång som med sina svulstiga riff är placerad mitt i händelsernas centrum. En explosiv, högoktanig och fartfylld uppenbarelse som är över innan du ens hinner blinka.

Det är alltid tacksamt när ZZ Top-influenserna får fäste och Get My Things & Go är ett levande bevis på detta fenomen. Självfallet är inriktning av den tyngre arten med en intensitet som byggs upp vartefter sången fortskrider. Publikfriande i sin karaktär. Övertygande i sin utformning. Jordnära i sin uppbyggnad. Favorit i mitt tycke.

Det kanadensiska bandet Monster Truck från Hamilton, Ontario har än en gång satt ett djupt avtryck. Alla goda ting är tre och fåran som de plöjer med grunderna i blues, sydstats – och hårdrock går spikrakt i rätt riktning. Medan tiderna är tuffa erbjuder Warriors ögonblick av ren okomplicerad verklighetsflykt som vi alla kan ha nytta av just nu.

 Thomas Claesson

Whiskey Myers ”Tornillo” (Wiggy Thump/Border)

Många är kallade, men få är utvalda i sökandet efter det förlovade landet i söder som gav oss Lynyrd Skynyrd, Blackfoot, och Molly Hatchet. Medans det finns nutida band som verkar sitta fast i stigbyglarna och snarare rida baklänges, så finns det andra som greppar tag i halmstrået. Ett exempel på det förra är Blackberry Smoke som sjunker allt längre ner i en gyttjepöl omgiven av countrymusik. I det senare fallet känns det som The Georgia Thunderbolts kan slå rot om bara den ungdomliga ivern mognar.

I den lilla staden Palestine i nordöstra hörnet av Texas bildades Whiskey Myers som i 15 år har bevarat arvet och förkunnat sydstatsrockens evangelium. Med det här sjätte albumet har 6-mannabandet vuxit in i en passande klädsel med tyg från en svunnen tid. Sångerna framförs på ett övertygande sätt med tankar och reflektioner om det vanliga livet och händelser i största allmänhet.

Med mäktiga trumpetstötar som kunde vara hämtade från en spagettivästern inleder titellåten Tornillo ridturen ut på prärien där självaste John Wayne tar tag i tömmarna. I praktiken har det inte kommit ut något bättre än det här på ett halvt sekel, men även om Whiskey Myers är hårdhudade musiker, så kan jag inte anklaga dem får att vara bra skådespelare eftersom deras musikvideo hamnar i kalkonfacket. Det är inte svårt att dra paralleller till Sven-Ingvars filmflopp Under Ditt Parasoll.

Att det inte finns något att bestrida rent musikaliskt bevisar också Feet’s som kan jämföras med Call Me the Breeze från Skynard’s 2:a skiva Second Helping (1974). Ett gott riktmärke så länge båda fötterna hålls stadigt på marken och blicken är fäst vid horisonten för du vet inte vart du är på väg förrän du vet vart du har varit.

Med blås och kvinnlig kör växer Bad Medicine till ett dunderpiller. Ett högst imponerande och smittsamt spår som inte kan lämna någon opåverkad. The Wolf driver upp ett rockigare tempo som får allt i din omgivning att svaja inklusive dig själv. For The Kids får tillvaron att stabiliseras med många eftertankar i följe.

Det må vara hänt att de ovan nämnda tunga elefanterna från 70-talet har många kronjuveler på sina hjässor, men när det gäller att skriva nya låtar så är det ett blankt papper. Det är här som Whiskey Myers kommer in i bilden och tillför nytt blod. Sven-Ingvars överlevde filmfadäsen och blev stora. Whiskey Myers kommer att genomleva och skratta åt sin videomiss för de är på väg att bli störst av dem alla i modern tid.

Thomas Claesson

Ozzy Osbourne ”Patient number 9” (Epic/Sony)

Ozzy Osbourne har inte behövt bevisa något för någon förutom sig själv under de senaste årtiondena. Det är just därför Patient Number 9 överträffar de vildaste förväntningarna. Att han fortfarande står på benen är ett mirakel. En oförgänglig legend som inte kan bli stoppad av något. Vare sig Parkinson, ryggoperationer eller psykisk ohälsa kan rubba honom ur sitt säte. Vid 73 års ålder släpper han sitt 13.e album och odlar sina dygder som det mest självklara i världen.

Drygt två år efter förra albumet Ordinary Man har Ozzy ånyo slagit sig ihop med producenten Andrew Watt (f.d. gitarrist i California Breed) för att skapa en tyngre och mörkare uppföljare. Det senaste samarbetet var etablerat mellan en ikon och ett fan. Den här gången vet de två mycket bättre och skapar en vässad produktion som tillåter många små citat från Ozzys förflutna. Patient Number 9 är följaktligen ett hårdrockalbum som bultar med åttiotalet i sitt hjärta och med mognad och tankar från en åldrad hjälte.

Även om inte Jimmy Page svarade i telefonen då Ozzy kablade ut sin förfrågan, så fanns det många andra celebriteter som nu alternerar frikostigt och injicerar extravagans på de 13 spåren. Jeff Beck tillhör sällsyntheterna i sådana här sammanhang, men desto mer välkommen är hans medverkan på titelspåret. Ozzys röst bär fint i det föränderliga, progressivt färgade arrangemanget med den dödligt vimsiga refrängen som inte tar den förväntade rutten.

Likaledes deklarerar Eric Clapton sitt varumärke med bluesiga grepp runt One Of Those Days. Varsamma lyriska verser och skärande ursprungliga refränger avlöser varandra. Det här är ett av de största ögonblicken på skivan som ger Ozzy en massa stänk av Cream. De två är utvalda kultfigurer som tillsammans utgör kärnan i en grupp av förädlad musikalisk närvaro.

Ett kärt återseende blir det när Tony Iommi som t.o.m är äldre än Ozzy allierar sig i Degradation Rules. Här finns det mycket att bli upphetsad över samtidigt som den täta Black Sabbath-pälsen stryks medhårs. Det får oss att minnas de fornstora dagarna när Ozzy tog heavy metal från bakgatorna i Birmingham till att erövra världen.

Det är 42 år sedan Mr. Crowley knackade på dörren i samband med debutskivan Blizzard Of Oz. Nu är Mr. Darkness ute i samma ärende och vem om inte den gamla bundsförvanten Zakk Wylde passar bäst som ledsagare. Han utför de muskelbundna riffen med självaktning, men här som omväxling leder den akustiska gitarren förarbetet.

Ozzy lurar inte mig att tro att det här är hans sista trick trots de ödesmättade låttitlarna Dead And Gone och God Only Knows som infinner sig mot slutet av skivan. Båda är alldeles för livfulla för att göra det trovärdigt. Båda är en triumf för en artist som är på topp mot alla odds och dessutom inte drar sig för att njuta av livet och påminna oss om att tid är den mest värdefulla gåvan som någon av oss har.

Det inbjudande med det här albumet är inte den namnkunniga samling av gästmusiker som medverkar. Det angenäma är inte den naturlighet med vilken Ozzy sjunger om kraftens mörka sida såväl som om sin egen dödlighet. Det bästa är det faktum att i princip ingen skriver ett album som Patient Number 9 längre.

Thomas Claesson

Battering Ram ”Second To None” (Uprising/Sound Pollution)

I Bergslagens famn finns gruvor så djupa att du aldrig hittar upp igen. Skogar så vidsträckta att du går vilse innan mörkret faller. Platser som du aldrig har hört talas om, än mindre kommer att besöka. Mystiken tätnar och det är ingen som vet vad som finns bakom nästa ladugårdsdörr. Här kan dölja sig ett museum fullt av gamla amerikanska bilar eller varför inte ett hårdrockband i full aktion.  

Det självbetitlade debutalbumet Battering Ram som gavs ut för två år sedan väckte stort intresse hos lokala rockfans såsom mig själv, men även den internationella marknaden togs med storm. Det förbluffande soundet som kom från en plats mitt i ingenstans kändes moget och fullfjädrat på ett professionellt sätt. Ingen såg dem komma, men ändå var de där. 

Nu cementerar uppföljaren Second To None de högt ställda förväntningarna. Den hårdföra musiken som befinner sig i det ofta besökta gränslandet mellan hårdrock och metal vinner nya framgångar. Utan omsvep och rakt på sak, men ändå melodiskt och lättlyssnat breder tonerna ut sig på ett sätt som är omöjligt att motstå.  

Trummor från underjorden driver What I’ve Become i rätt riktning. Basisten Joakim ’Jocke’ Ståhl och trummisen Tony Trust har det som krävs för att lägga ut en ljudmatta som får grunden att skaka. En explosiv inledning med hög energi som med tuffa takter leder dig in på en rafflande åktur på totalt 36 minuter fördelat på nio låtar. 

Johan Hallströms grizzlybjörnsröst med de rullande r:en omfamnar Ram You Down i hela dess skepnad. Jonas Edmark på gitarr forcerar oavbrutet med riff, instick, krokar och solon som mynnar ut i en gränsöverskridande attraktion. Välkommen på en nöjestur som med skräckblandad förtjusning överbryggar alla regler och förordningar. 

Precis innan säcken skall knytas ihop återfinns Battering Ram som i de här sammanhangen kan sägas vara så nära en ballad det går att komma. Vid den musikaliska horisonten tar solnedgången med sig upplevelser av blues och sydstatsrock och lämnar lyssnaren i sin ensamhet med många intryck att smälta.  

Second To None är ett fint fördelat album med rakt igenom kraftfulla låtar. Här finns visserligen inget som ger gåshud långt upp över ögonbrynen, men heller inget som faller platt till marken och ger ömma tår. Det är hur jag än ser det tillräckligt bra för att sätta Filipstad på kartan. Tillräckligt bra för att blåsa av hatten på Nils Ferlin och det räcker länge och väl. 

Thomas Claesson

Alan Parsons ”From The New World” (Frontiers/Playground)

Trots åldern och alla andra umbäranden presenterar den gamle ljudmakaren Parsons ett knippe låtar som återspeglar hans sinnesstämning för stunden. Albumet framhäver de flesta av hans tidigare medarbetare plus en del gästartister som sätter prägel på arrangemangen. Parsons har mest förevisat sig själv på livescenen den senaste tiden eftersom det här är blott hans sjätte soloskiva under den nästan 30-åriga solokarriären.

Fjärran är samarbetet med låtskrivaren och textförfattaren Eric Wolfson och det vitala projektet som skänkte så mycket fägnad. Den eran gav ett stadigt avtryck med många fjädrar i hatten och ni som var med förr har säkert era favoriter. Tales Of Mystery And Imagination och The Turn Of A Friendly Card är bara ett par opus som har etsat sig fast hos mig.

På den tiden var förtjusningen över de mångsidiga arrangemangen och hur allt passade samman överväldigande. Visst är produktionen fortfarande klanderfri och sångrösterna lämnar inget övrigt att önska, men det finns praktiskt taget inget att bli upphetsad över. Den generellt medelmåttiga insatsen och de två avslutande riktigt pinsamma melodierna ger en känsla av eftertankens kranka blekhet.

Vid första anblicken låter From The New World tillknäppt och tamare än vi är vana vid. När de första solstrålarna träffar Fare Thee Well blir det klart vart resan går även om de inledande tonerna trots allt har tillbakablickande synvinklar. Därefter tar stråkarrangemang över, tempot stagnerar och mjuka toner vandrar hand i hand.

Det känns förlösande att höra Tommy Shaws (Styx) avslappnade röst i den krumbuktande Uroborus som hittar sin väg i makligt tempo. Det som är förlorat kommer att hittas när framtiden tillhör det förflutna i all evighet. Dramat förkunnas med inlevelse när den omättliga ormen Uroborus slingrar sig runt och runt och äter sin egen svans.

Sedan följer kärleksballader i en jämn strid ström. Halvakustiska i sin utformning med ljumma solon från Joe Bonamassa. Både James Durbin (Quiet Riot) och David Peck (Ambrosia) lägger rejäla klickar med smör på Give ’Em My Love respektive I Won’t Be Led Astray. Låtarna verkar vara designade efter en likartad textilteknik som ömsom utförs med virknål.

Allan Parsons tar över mikrofonen och värmen i You Are The Light blir förnimbar på ett behagligt sätt. En balanserad låt som i sitt sken vinner sympati. Den sista motiverade låten Halos med sitt pulserande tema återupplivar synthesizern som, även om gitarrerna bestämmer verserna, ger de sekvenser som uppskattas av gamla fans såsom jag själv.

From The New World uppnår inte de höjder som borde ha eftersträvats. I synnerhet inte med två covers på slutet som agerar som besvärande blysänken. Det går inte att leva på gamla meriter i all evinnerlighet. Det finns lite mer att önska av mannen som var ljudtekniker på Pink Floyds – The Dark Side Of The Moon. Mannen som la in fotstegen på On The Run, alarmklockorna på Time och gav titeln till den första låten på skivan med den ofta förekommande instruktionen från mixerbordet – Speak To Me.

Thomas Claesson

Journey ”Freedom” (Frontiers)

I över ett decennium har det rent musikaliskt varit förvånansvärt tyst från Journey. Däremot har det varit högljutt när det kommer till personliga tvister, medlemsskiften, utbrytningsförsök och allmänt tveksamma göranden och låtanden. I praktiken definitivt inget som gynnar inbitna fans.

Journey har aldrig konfronterat lyssnare med sin musik, så det du får levererat på Freedom är precis det du förväntar dig. De har valt att snurra runt sin egen axel och låta precis så förutsägbart, melodiskt, familjärt och obetingat pålitligt som det bara är möjligt.

Bandet som bildades 1973 i San Francisco av medlemmar från Santana och Steve Miller band har utan tvivel varit inflytelserika i sin genre. Framgångssagan har kantats av fantastiska hits och etableringen som ett av de stora banden inom stadionrock är fylld av respekt.

Journey är dessutom förmodligen ett av de mest älskade rockbanden. Det här albumet förseglar deras status åter igen, för allting som omgärdar den här utgåvan andas nostalgi. Visst, att överträffa Escape (1981) är inte den lättaste uppgiften, men historien kommer att visa att Freedom ligger så nära i baksuget att det bara är en tidsfråga innan den kommer ikapp.

Jonathan Cain med sin personliga stämpel öppnar porten till AOR-himlen med den klaviaturdrivna Together We Run. Mer specifikt än så kan en introduktion till allt det som Journey står för inte presenteras. Melodin samlar energi allt eftersom den fortgår vilket om än något är ett styrketecken.

Det rockas loss kraftfullt i de vildsinta ögonöppnarna Come Away With Me och Let It Rain. Här sitter spännbanden inte fast för alla toner kommer farandes på ett omtumlande sätt. Neal Schon, den melodiska gitarrens gud, visar att han sitter stadigt på tronen.

All Day And All Night rullar igång med en basgång som tycks vara inspirerad av Queens Another One Bites The Dust. Det svassande temat får en alldeles egen charm och Arnel sjunger i en behaglig anda lite utanför sin stilistiska stil.

Den beaktansvärda United We Stand med sin tårdrypande andemening väcker alla känslorna på en och samma gång. Den lille filippinaren Arnel Pineda, som ständigt har förre sångarens Steve Perrys vålnad över sig, visar en gång för alla att han är värdig att vara med de stora grabbarna från USA. Ett extraordinärt musikstycke skapat av de som vet hur musik ska utformas.

Den avslutande Beautiful As You Are har en utsökta körsång som lyfter låten till himmelska höjder. Ett farväl på högsta nivå som inbegriper allt det vi tror på, allt det vi hoppas på och allt det som vi älskar.

Resan är över för den här gången och det känns som om tiden har stannat. När jag blickar mot ett och samma håll där ursprunget till arena rock finns så har jag svårt att tänka mig att det går att få ett så mycket bättre åskådliggörande än med Freedom. Journey har än gång lämnat efter sig musik med stor variation där språkets och kulturens barriärer har genombrutits och glädjen har fått ett starkt fäste. Oförglömliga ögonblick att ta med sig och att dela med andra musikfrälsta människor.

Thomas Claesson