nyaskivor.se

Godsmack ”Lighting Up The Sky” (BMG/Warner)

Sedan 1995 har Godsmack från nordöstra hörnet av USA varit sig själva trogna när det gäller all musikalisk utveckling och uppfinningsrikedom. I grund och botten kan de hänföras till hårdrock. Dessutom finns en lätt grunge samt alternativa och moderna metalfragment vilket gör amerikanarnas musikstil specifik.

Den breda repertoaren är inte nödvändigtvis anpassad för den traditionella rockaren. Snarare får de moderna och självutnämnda mer avancerade rockarna sitt lystmäte tillgodosett. Bandet med sin förbehållslösa närhet till folket har ju alltjämt mycket potential, vilket också bör kunna fascinera de som står utanför den allra snävaste cirkeln.

Oss emellan så är den utdragna reverseringen som inleder You And I en tilldragelse som kan ta vägen vart som helst. Dess bättre utvecklar det sig till ett massivt rocknummer med knastriga gitarriff och lössläppt sång som med eftertryck tillkännager att Godsmack definitivt kommer att gå ut på deras egna villkor.

Den andra singeln som släpptes var den tillrättalagda Surrender som erbjuder allt man kan förvänta sig av Godsmack. Med uppbyggande hårdrocksgitarrer som strävar mot en hängiven refräng så kan ju ingenting gå fel. Lägg därtill en lyrik som bearbetar känslostormar och publikhaven på världens arenor lär komma i gungning med allsången högt klingande i skyn.

Till de som vill tända ljuset på mobiltelefonen och pendla med armen en stund så framträder den avslöjande balladen Truth som det perfekta alternativet. Den ambienta vågen av orkesterstrofer och pianobroderier i följe med den dramatiska lyriken som beskriver ett förhållande i splittring blir till en övertygande gestaltning full av lidelse.

Om du i stället är ute efter ursinniga rockdräpare så står Hell’s Not Dead och Soul On Fire i skuggorna och lurar. Båda titlarna som synes självförklarande och dessutom i besittning av ilskna gitarrer med retrodoft som ger det typiska Godsmacksoundet. Rakryggat och förutsättningslöst levererat med temperament och slagkraft.

Avslutande titelspåret visar upp en fogligare sida vilket lämnar lyssnaren att inse hur moget bandet har blivit. Här är den aggressiva tonen åsidosatt till fördel för sublimitet och eftertänksamhet. Säkert och troget, men fyllt av återblickar och tillkortakommanden lotsas sången vidare mot det upphöjda slutet som med beslutsamhet bryter igenom livets vedermödor.

Elva låtar för att lysa upp himlen. Elva sidor i en självbiografisk dagbok där sångaren återger den resa som han har varit huvudpersonen i. Tillfredsställelse och nostalgi i en bitterljuv känslomässig virvelvind av det slag som krävs för att fullborda den metaforiska historien.

Thomas Claesson

Delain ”Dark Waters” (Napalm/Border)

Ryktet om de nederländska symfoniska metalpionjärerna Delains död är betydligt överdrivet. Grundaren och eldsjälen Martijn Westerholt har nämligen ombesörjt att en ny line-up reser sig ur askan och inget fan lär bli besviken över den nya konstellationen. Två f.d. originalmedlemmar samt den nya basisten Ludovico Cioffi och sångerskan Diana Leah ombesörjer att vägen framåt är säkerställd med både förtrogenhet och stimulans.

Det var förstås inte att förvänta sig att Delain skulle låta fundamentalt annorlunda med den nya besättningen för Westerholts göromål är ju trots allt att förutom att vara keyboardist även att skriva låtarna. Så det vinnande konceptet fortskrider oförtrutet med hemtama orkesterarrangemang förstärkta med moderna nyanser som smälter samman perfekt med den nya vokalistens sköna stämma. Reinkarnationen är utan omsvep befäst sprudlande av nytänd energi.

Hideaway Paradise slår upp portarna på ett karakteristiskt sätt för Delain. Keyboardstrofer med medryckande refränger kombineras med metalfärgade strängar i en strävan att uppnå en accepterad balans. Den här gången blev det lite för spralligt med insyltade popinfluenser som går i bräschen.

När The Quest And The Curse släpps loss med stampande riff och lagom anpassade growls förstärks det bombastiska soundet. Diana svävar fram som den utvalda sångfågeln hon är högt över den kompakta ljudmassan. Stäm-och körsången förstärker helhetsintrycket som bärs fram av den dramatiska orkestreringens framfart.

Att Diana Leah bördig från Transsylvanien har bra bett i rösten framgår tydligt i Moth To A Flame. Balansen mellan komfortabel tyngd och en mjukare röst som inte skyr den ena eller andra högre tonen stäms av på ett fördelaktigt sätt. Bryggan som fälls ut över oroliga mörka vatten bär slutligen upp den storstilade slutklämmen.

Huvudnumret är personifierat av Invictus som i sig själv är en fullmatad rockopera. Det körledda dramat backas upp av dels Marko Hietala (f.d. Nightwish) som för många är ett kärt återseende samt Paolo Ribaldini (Seraphiel, Skiltron). Den framåtsträvande förseglingen där klassisk musik varvas med metal leder till ett klimax som inte lämnar någon besviken.

Som det mystiska spökskeppet ’den flygande holländaren’ seglar Stephen King-fiktiva Delain över mörka böljande vågor med medryckande melodier i sin last. Den musikaliska sofistikationen hålls samman med Dianas näktergalsliknande stämma som spänner från pop via film-och dataspelsmusik till explosiva inslag av blixtrande metal. Tydligen har jag accepterat inslagen med pop för det kan väl ändå inte vara så att jag har blivit drabbad av den fruktade mellofebern?

Thomas Claesson

Riverside ”ID.Entity” (Inside Out)

Sökandet efter den egna identiteten verkar vara en av drivkrafterna bakom det polska progrockcitadellets nya opus. På ID.Entity visar sig Riverside som angelägna observatörer och reserverade kritiker av aktuella frågor. Den tidigare så melankoliska framtoningen är satt i bakgrunden med förbehåll till en ljudbädd av lättsammare och mer detaljerade utsvävningar.

Frontmannen Mariusz Duda har med sin kvartett från Warszawa åstadkommit ett nytt uppsluppet sound främst färgat av inspiration från 80-talet. Skimrande syntar med moderna komponenter ger en unik aura som glimmar ikapp med distorderade gitarrer. I följe med mellotron – och orgelljud blir konsekvensen en helt igenom givande och obesudlad mixtur.

Friend or Foe? öppnar upp inramningen föredömligt. Ut strömmar orientaliskt progressiva mönster sammanvävda med synthmangling som kan få den mest tålmodiga att börja fäkta med benen. Det spelar ingen roll att Depeche Mode-vibbarna svärmar som bin, så länge metronomen är korrekt inställd och tangenterna faller ner på rätt plats. Det blir följaktligen väldigt elegant konstruerat och dessutom intellektuellt lekfullt.

Big Tech Brother fångar dagens tidsanda med den utstuderade lyriken där de moraliska aspekterna översköljs av cynism och kritik från den moderna digitala tidsåldern. Uppbackat av vågade unisona passager arbetar den sig metodiskt in i en signifikant malström bestående av påverkan som kräver mycket mod och styrka för att ta sig ur.

Albumets mittpunkt tillhör den omfångsrika The Place Where I Belong som inleds med en bedårande akustisk gitarr och Dudas änglalika röst i ren Pink Floyd-anda. Låten går igenom många skiftningar och omsider introducerar basen med sin höga puls hammondorgeln som skulle få självaste Don Airey att känna igen sig själv. Med den överväldigande atmosfären och den djupa textinnebörden ger sig stycket själv rättvisa genom att sträcka ut i över 13 minuter.

Den självmedvetna Self-Aware avslutar konceptalbumet på ett förtroendeingivande sätt. Alla Riversides styrkor och särskilt de melodiösa framhålls här på ett positivt sätt. Med glimten i ögat förmedlas en experimentlusta som ger införstått hopp om framtiden. Vad skall man annars tro när den kickar igång till rock n’ roll-toner för att övergå till en reggea-sektion och sedan klinga ut och lämna lyssnaren förtröstansfull bara så där helt apropå?

ID.Entity är ljus, hoppfull och obestridligt ett av de mest sammanhängande och mogna album som har presterats från bandet så här långt. Riverside är uppsluppna och virtuosa och det är beundransvärt att de nu är inne på sitt tredje decennium i den allra finaste progressiva salongen. Medlemmarna kan tyckas vara unga, men de är i högsta grad mogna som kompositörer och utövare vilket bidrar till att de med finess visar prov på musikens helande kraft.

Thomas Claesson

Katatonia ”Sky Void of Stars” (Napalm/Border)

Med mer än tre decenniers trogen tjänst är Stockholmsbördiga Katatonia en väl etablerat konstellation inom metalvärlden. Bandet har ända sen de dagar då många nuvarande metalfans lekte i sandlådan med hink och spade cirkulerat kring grundarna och de drivande krafterna: sångaren och multiinstrumentalisten Jonas Renkse och bakgrundssångaren och gitarristen Anders Nyström.

Renkse har i huvudsak skrivit låtmaterialet, men även Nyström bidrar emellanåt. Oavsett vem av dem som håller i pennan så trotsar de konsekvent gängse regler. Oöverskådliga riff flätas samman motsägelsefullt. Melodier bryter ut från stormiga rytmer och stigande tonstyrkor förvandlas till stunder av skörhet och sans.

Den ursprungliga blandningen av death – och doommetal har genom åren fått ge vika för en mer förbehållsam progressiv metal av autentisk och unik art med modfällda skildringar och ståtliga arrangemang. Som ett resultat är förväntningarna på ett nytt album alltid höga och glädjande nog vanligtvis uppfyllda.

Öppningsspåret Austerity sätter lyssnaren på prov när de komplexa riffen och det avancerade trumspelet med spännande taktförskjutningar tumlar runt med stuns. En ögonöppnare till de som har satt sig tillrätta för i takt med att låten spinner runt på repetition, desto fler hemligheter avslöjar den.

Det näst intill obemärkta hoppet till Collossal Shade kräver en kort stunds betänketid innan den får fäste. Därtill bidrar den föredömliga strukturen som är påtagligt målmedveten med sina talande stämningsförändringar. Den mäktigt framåtskridande sången med gotisk beröring kulminerar i en tilltagande utformad refräng där Renkses högtidliga röst står i rampljuset.

Opaline trippar iväg med en nästan näpen dragningskraft i sin besittning. Nedtonad i sitt ursprung, men efter hand allt mer obestridlig i sin uppfinningsrikedom. Den melankoliska Drab Moon flätar in flera lättsinnigt anspråkslösa grunddrag till en förtrollande symfoni av texturer och hoprafsade sångkrokar.

Mot slutet återfinns Atrium och No Beacon To Illuminate Our Fall vilka båda, oppositionellt albumtiteln, får anses ha stjärnglans. Den förra i grund och botten illavarslande, men föränderlig med lekfulla strängar och en hoppfull körsång som sjuder av värme. Den senare besitter en mångfald av sammanlänkade riff och flera nyanser av överdådig progressiv dynamik.

Katatonia har med Sky Void Of Stars förädlat sitt sound till nära nog perfektion. Det intuitiva låtskrivandet med den enorma mångfalden lyfter in musiken i en outforskad värld. En värld som långt bort i fjärran där mörkret tar slut andas optimism och de allra mest hårdhjärtade kommer att knäckas.

Thomas Claesson

Uriah Heep ”Chaos & Colour” (Silver Lining/Warner)

Medans många 75-åringar sitter stilla framför en sprakande brasa och funderar på vart tiden har tagit vägen, så har gitarristen och grundaren av Uriah Heep just färdigställt sitt 25:e album. Bandet som bildades redan 1969 känns för oss som lyssnar lika unga nu som då eftersom tid och rum är okända begrepp för en hårdrockare.

Alla som var nöjda med förra skivan Living The Dream (2018) har ingenting att frukta här heller. Chaos & Colour är en palett av kraftfulla lovsånger som balanserar mellan 70-talets stordåd och en innestående spelglädje som med eftertryck stadfäster den egna musikaliska identiteten.

Otaliga är de namnkunniga musiker som har fallit ifrån under årens lopp, men alltjämt är den bestående stommen stark och centrerad kring gitarristen Mick Box, sångaren Bernie Shaw och sångaren/keyboardisten Phil Lanzon. I följe med rytmsektionen som utgörs av Davey Rimmer på bas och Russell Gilbrook på trummor säkerställer de att hårdrocksenergin och särprägeln vidmakthålls.

De progressiva blommorna och överdådiga arrangemangen som definierade tidiga klassiker som Look At Yourself och The Magician’s Birthday är närvarande och korrekta ur olika perspektiv och när allt kommer omkring är detta ett album med kraftfulla hymner undertecknade av Boxs riff, Shaws sentimentala stämma och den tidlösa orgeln som svävar som en helig ande över hela anrättningen.

Precis som albumnamnet återspeglar så förmedlar öppningsspåret Save Me Tonight dels den frustration och hjälplöshet som har genomlidits under de senaste åren, men även förtröstan inför framtiden. Budskapet är utfört påträngande kraftfullt och ger en stabil grund att stå på inför framtida utmaningar.

Den glädjefyllda Hail The Sunrise framskrider som en religiös ceremoni och lyser upp tillvaron med sin poetiska pompa och ståt. De sublima sångharmonierna i följe med hammondorgeln är som tecken i skyn från en högre makt. Kyrkorgeln banar även väg för Age Of Changes innan det positiva tempot blommar ut i full frihet. Musikaliskt flyt och charm i perfekt symbios.

Hurricane reser sig som ett monster och alla vädrets makter släpps loss. Den rasande melodin är kallhamrad och handlingskraftig med tunga riff, solid takt och häpnadsväckande solon som avlöser varandra. Pianot porlar som en fjällbäck när den melankoliska One Nation, One Sun exponeras. Shaws känslosamma röst frigör på ett naturligt sätt emotionella känslor.

Det symfoniska melodramat som utspelar sig under den knappt 8 minuter långa You’ll Never Be Alone framstår som en modern gudagåva av episk rock. Den egendomliga känslan av att känna sig både lugn och upprymd på en och samma gång har inte upplevts sedan kultklassikern July Morning såg dagens ljus.

Till er som vill ha ytterligare progressiv glädje tar Freedom To Be Free emot med öppna armar. Det är det längsta spåret på skivan och det behövs så att Davey Rimmer ska hinna lägga ut sitt grooviga bassolo och Phil Lanzon har tillräcklig med tid till för att förtjusa oss med sitt sprudlande piano. Lägg därtill sångharmonierna, gitarren med Wah-Wah-pedalen påkopplad samt den majestätiska hammondorgeln och alla rutorna är avbockade.

Chaos & Colour besitter en aldrig sinande störtflod av stora melodier och listigt utarbetade arrangemang. En samling av äkta klassisk hårdrock där bandet vid många tillfällen tar steget genom progressivitet och över metal-linjen innan de återvänder till sin egen unika karaktär. Den kreativa erfarenheten har triumferat med ett storstilat album som bevisar att det inte på långt när är över än.

Thomas Claesson

Iggy Pop ”Every Loser” (Atlantic/Warner)

Att demonproducenter kan väcka liv i utdöende arter är ingen hemlighet. Den 32-årige Andrew Watt fick nyligen (med albumet Patient no 9) Ozzy Osbourne att inta oanade proportioner. Nu har turen kommit till att skaka liv i den 75-årige alternativa rockikonen Iggy Pop. Frågan är bara om Iggy Pop är redo att vara sig själv?

Med hjälp av stödet från medmusiker som Chad Smith (Red Hot Chili Peppers) och Duff McKagan (Guns N’ Roses) m.fl. så skapar den exceptionella artisten också föredömligt ett brett spektrum av musikstilar, ljudelement och fascinerande sångvariationer. Få kunde ana att Iggy Pop vars namn är förknippat med outgrundliga utsvävningar kunde ta sig samman som en passionerad predikant och sprida en trovärdig förkunnelse.

Poesin utvecklas i den frenetiska Frenzy som med en kickstart och glada tillrop tillkännager (utan någon som helst hit-potential) precis vad som är placerat mellan benen under hans bara överkropp. Den bombastiska beskrivningen avslöjar inte något som vi redan visste, men däremot har den fräcka dynamiska psalmen en lättsam och livlig känsla i hela sin skapelse.

De efterföljande Strung Out Johnny och New Atlantis bildar båda en mer musikaliskt lågmäld profil med en fördjupade text som manar till eftertanke. Iggy Pops barytonröst sjunker in fint i stämningsmomentet. Fram svävar en gotisk känsla som lika gärna kunde vara förknippad med Billy Idol eller för den delen The 69 Eyes under en av deras lugnare utflykter.

Mellanspelet The News For Andy – som banar väg för Neo Punk – framförs i form av en kabaré med egenartad lyrik som mycket väl kan ha sin förebild från ett manuskript av Frank Zappa. Själva punklåten å andra sidan är så rakt på sak som det går att komma, vilket innebär att det inte finns någon anledning att lägga pannan i djupa veck.

Sinnelaget i All The Way Down ligger kvar på en omstörtande nivå med en rejäl dos av uppbragthet. Här ylar både Iggys pipa och Stone Gossards (Pearl Jam) gitarr samstämmigt. Det är inte svårt att se bilden framför sig av den skinntorra ikoniska gudfadern när han krumbuktar sig på scenen inför ett publikhav som med utsträckta armar suktar efter stage-diving.

Favoritordet ”fuck” figurerar flitigt i avslutande The Regency som med sitt galna upplägg kliniskt påvisar gräddan av musikelitens inverkan på hans egen mödosamma klättring uppför musikindustrins hala stege. Här växlar han utan samvetskval mellan pop, punk, rock och allt där i mellan i en excentricitet som ingen förutom han själv är mäktig att genomföra.

Det känns tryggt och komfortabelt att sitta fastspänd som passagerare i baksätet när Iggy Pop utvecklar sin livsåskådning. Every Loser fångar en Iggy Pop som aldrig har varit mer redo att vara sig själv och därtill aldrig har varit bättre rustad för att leverera en äkta klassiker.

Thomas Claesson

Disturbed ”Divisive” (Reprise/Warner)

Disturbed har varit en etablerad institution av modern metal i drygt två decennier nu. Debutalbumet Sickness från millennieskiftet skjutsade ut bandet i en omloppsbana omgiven av stjärnglans. Det avgörande raketsteget tändes tack vare den inbegripna megahitten Down With The Sickness som välte varenda kiosk på mils avstånd.

Vägen framåt har inte bara kantats av egna kompositioner för vem minns väl inte med vördnad tolkningen av Genesis’ Land Of Confusion? Den absoluta höjdpunkten alla kategorier var emellertid när de väckte liv i Simon And Garfunkels The Sound Of Silence. Den supernovan var det ingen som såg komma.

Med Divisive väcks trevliga minnen till livs från svunna tider. Det Chicagobaserade fyrmannabandet letar i sina egna gömmor och reflekterar över den stil som har burit dem framåt. Om du har längtat efter dagarna när David Draiman skrek som ett bergslejon på parningsjakt så är det här albumet något för dig.

Hey You blir den väckarklocka som får dig att vakna upp till en dag i en alternativ värld. Spåret är troget deras musikaliska närmanden och leder rakt in på ett familjärt territorium. Här återfinns nedstämda, ylande gitarrer och en hotfull stämma som mästerligt klargör för eventuella tvivlare att Disturbed i högsta grad lever och är vid god vigör.

Med en argsint stackatosång forcerar Bad Man fram i sin iver att skildra kritiska textmassor som mycket väl passar in på beskrivningen av en diktator från ett land i öster. Den hårdhänta hanteringen som genomsyrar melodi och refräng känns som en frustande ångvält som löper amok. Utan överdrift så finns det inte en chans att undkomma den både omtumlande och tankeväckande upplevelsen.

En stunds andhämtning återfås när Ann Wilson (Heart) träder in i handlingen. Hennes unika röst smälter in med Draimans på ett alldeles magiskt sätt när Don’t Tell Me utvecklas från mjukt och behagligt till allt mer kraftfullt vartefter de starka känslorna frigörs. Den mörka balladen förstärks definitivt av Dan Donegans sensuella gitarrsolo som tar andan ur de församlade.

Om den gotiska duetten med romantiska inslag tråkade ut dig så finns alltid Part Of Me tillhanda. Här sätts fingret på den ljuva punkten där nu metal tar över rodret fullständigt. Låten innehåller den så eftertraktade kombination av rytmiskt centrerade verser och melodiska refränger.

Som om inte det vore nog så återfinns Won’t Back Down som sista utpost. Ett energiskt och komfortabelt spår som en gång för alla övertygar lyssnaren om att det här är den äkta varan. Det distinkta, identifierbara soundet har levererats och förväntningarna har infriats. Divisive sträcker ut sig i 38 minuter fördelat på tio spår. För att få full förnöjelse när du lyssnar gäller det att se till att inte bli störd.

Thomas Claesson

Threshold ”Dividing Lines” (Nuclear Blast/Warner)

Det brukar gå några år mellan varje utgåva från Threshold, men när det kommer till melodisk progressiv metal så brukar all väntan aldrig vara förgäves. De brittiska metalpionjärerna har för vana att leverera varan snyggt förpackad och det är inget undantag den här gången heller.

Dividing Lines är inte så laddad med sånger som dess mörkare föregångare Legends Of The Shires (2017). Inte för att någonting hålls tillbaka rent musikaliskt utan här flödar kreativiteten fortsatt på ett anmärkningsvärt djupt plan som både räcker och blir över.

Albumet bidrar med en samling förebådande berättelser av olika slag. Här återfinns en svindlande blandning av dimhöljda atmosfärer, starkt byggda framåtsträvande riff och extraordinära taktbyten. Allting sammanflätat i ett spann mellan graciösa höjder till attackerande utfall.

Med temat, det som inte tar livet av dig kommer att förfölja dig, inleder Haunted sitt förföljande i en anda av skräckblandad förtjusning. Alla karakteristiska drag från tidigare utgåvor florerar och i synnerhet finns det spår av min favorit March Of Progress som tågade in på fältet för tio år sedan.

Hall Of Echoes lyser upp tillvaron med sin underbart lekfulla synthesizer. Den dynamiska rytmen leder fram till de lugna verserna. Den drivande basen och de förvrängda gitarrerna banar väg för de teatraliska harmonierna som håller soundet stadigt förankrat när det fortplantas i fördjupade refränger.

Som en stabil försäkran avslutas den första sidan av LP:n med den formidabla The Domino Effect som sträcker ut i hela 11 minuter innan sista brickan faller. Glynn Morgans behagliga röst visar vägen igenom de labyrintiska kringelkrokarna under den dramatiska uppbyggnaden. Keyboard och gitarr utvecklar ett brett och episkt sound som ger en varaktig känslostorm.

Den avslutande Defence Condition som också faller in i det tvåsiffriga minutintervallet är fylld av dramatisk härförarkonst, men också majestätiska stunder av skönhet. Ett värdigt opus som naturligt binder ihop allt som Threshold står och verkar för.

Det tolfte albumet i ordningen har gett mig allt det jag önskade mig. En tidig julafton kan tyckas, men så blir det med ett album som är beroendeframkallande vilket de storslagna melodier med komplexa låtstrukturer och de virtuosa musiker med stort engagemang bidrar till. Threshold har än en gång bevisat sin absolut enastående status inom progressiv metal och det går helt enkelt inte att motstå.

Thomas Claesson

Ström ”Ström” (Black Lodge/Sound Pollution)

Sverige är i högsta grad ett blomstrande land på många områden, men i synnerhet när det kommer till hårdrock. Många auktoriserade band rider högt på vågen och ibland när man som minst anar så dyker det upp nytillskott som tillför ett berikande komplement till gemenskapen.

Ett sådant band är Ström från småländska Växjö som har valt att sjunga på svenska och i möjligaste mån skala av de för området söder om höglandet karakteristiska stumma r:en och mångfalden av vokaler. Inget nydanande i att sjunga på modersmålet i och för sig. Vi minns med högaktning Pugh Rogefeldts murbräcka ’Ja Dä Ä Dä’ eller mer signifikant November och deras ’En Ny Tid Är Här’.

Att Ström har fått sina influenser från ett annat strömförande band på södra halvklotet råder det inga tvivel. Både instrumentalt och vokalt är likheterna slående. Till er som vandrar omkring planlöst och letar efter riffbaserad hårdrock där sången ligger på en gäll nivå så är sökandet över. Det finns massor av den varan här.

Öppningslåten ’Tiden Sjunger’ stämplar in med bestämd takt och undanröjer alla eventuella tvivel. Här vankas det rock n’ roll och ingenting annat. Utan att lägga några fingrar i mellan och rakt på sak klargörs grunderna för gammaldags skolrock på ett lättillgängligt sätt.

Den solida rytmenheten banar väg när ’Ta Mig Tillbaks’ stampar igång. Låten byggs upp med alla beståndsdelar som krävs i sådana här sammanhang. Bryggan som består av ett nedstämt parti med ett formidabelt gitarrsolo uppviglar slutklämmen som sig bör.

Den stärkande hårdrocken tar nya tag i ’Ensam Är Stark’. Femmannabandet tar i ända långt nerifrån magtrakten och stämsången blir helt magnifik. Ett embryo till ett eget sound ser dagens ljus här och som genom ett trollslag är separationsångesten bortsopad och bandet kliver ut som en man. Stark och lycklig.

’Ungt Blod (Genom Ett Gammalt Hjärta)’ tolkar jag som att man aldrig blir för gammal för hårdrock. Vi föds, vi lever och vi dör som hårdrockare. Den här musikaliska förkunnelsen är ytterligare en injektion, så god som någon, som belyser att det är viktigt att dels rocka loss så att det står härliga till och dels att se livet från den ljusa sidan.

Den evigt brinnande (hårdrocks) lågan lyser än en gång upp mörkret. Energin finns här. Kunnandet och attityden också. Ström är ett genomarbetat album med ett överflöd av robusta låtar. En lyckad debut och att dessutom få se dem på SRF till sommaren blir allt mer lockande.

Thomas Claesson

Clutch ”Sunrise On Slaughter Beach” (Weathermaker/Border)

Det breda sofistikerade låtskrivandet från Clutch har med den nya utgåvan eskalerat till oanade höjder. Lyriken i sin utformning är bara den i sig själv ett stilbildande konstnärskap. Lägg därtill musiken som är trogen sitt ursprung med tillägget att den kreativa ådran har blivit djupare och mer uttrycksfull.

Det finns en anmärkningsvärd känsla av samspel, öppet utrymme och ambitioner som är få andra band förunnat. Den tillskansade känslan av att skapa musik som ingen annan mynnar följaktligen ut i ett inspirerande album med noterbar skärpa och kvickhet.

Så när solen under stundom går upp och Slaughter Beach visar sig i hela sin sträckning, så vet alla och envar att de intensiva och energiska kriterierna blir uppfyllda. Bas och trummor rullar in och dånar som bränningar med kaskader av skum endast överröstade av Neil Fallons majestätiskt avgrundsdjupa monsterröst.

Var och en vet hur det känns när alla harmonier ligger på plats och den hypnotiska känslan kryper innanför skinnet. Har vi då en rytmsektionen som utför sitt suggestiva jobb utöver det vanliga, några utspridda gitarriff som ger avsedd effekt och en röst från en annan dimension så uppfylls alla kriterier. Lyssna på Mountain Of Bone.

Det omtumlande avstampet i Nosferatu Madre leder in på en dramatisk upplevelse. Ingen vill ju bli anklagad för trolldom och kastad överbord för då återstår bara en vandring på havets botten. Den mäktiga refrängen i gospelns tecken med Nosferatus mamma i blickfånget gör att armarna lyfts mot himlen i tillbedjan.

Den smäktande Mercy Brown tar över rodret. Lyriken åsyftar vampyrincidenten som utspelade sig på Rhode Island 1892. Den kvinnliga kören bidrar till den riktigt kusliga tilldragelsen. Melodin böljar fram och åter intill den svarta mässan med all sin kungörelse får fäste.

Ett par okonventionella instrument figurerar i sättningen. Den märkliga och svårspelade thereminen får Skeleton On Mars att låta än mer skräckinjagande. Det blir till en balansakt mellan space-, psychedelic- och acid rock. Vad mer kan man begära?

Vibrafonen å andra sidan får Three Golden Horns att glänsa i all sin prakt. Titeln är en hyllning till multiinstrumentalisten Ronald Kirk som lyckades med konststycket att spela tre blåsinstrument samtidigt. Det bidrar högst troligt till att det låter som om bandet bitvis duellerar med en be-bop kvartett som skjuter in kantiga jazz ackord och olika rytmer som spelas till varandra. Inte undra på att frasen jazz music corrupts our youth dyker upp i texten.

Vi känner bäst till Clutch när de rör sig ibland alt. metal, stoner – och bluesrock, men som framgår finns det ingen hejd på inspirationen och experimentlustan på det här albumet som hamnar under kategorin unikt. Melodierna och ordkonsten är långt över gängse praxis. Jag vill se solen gå upp på Slaughter Beach varje dag.

Thomas Claesson