Muskelblues för landets bluesfestivaler
ELS Band ”Dark Blues Sky” (Soundstation Records/Hemifrån)
Bluesen lever i den gamla bruksorten Degerfors, och varför skulle den inte göra det?
Det första som slår mig när jag skjuter in CD:n i bilens CD-spelare är att sångaren/gitarristen Stig Pettersson har (kanske inte begåvats med utan snarare lagt sig till med) den perfekta, kroniskt hesa, whiskyindränkta bluesrösten. Jag tror att 90 procent av landets hobbybluessångare skulle vilja låta så här. För att det i deras öron låter ”äkta”. Äkta låter däremot låter sångarens amerikanska uttal. Inte så vanligt bland svenska bluessångare. Stort plus för det.
Ensam i bilen spelar jag min vana trogen ELS Bands album på inte högsta, men hög, volym. Brukar göra det med musik som ligger mig varmt om hjärtat. Efter 13 låtar är jag helt mörbultad i hörselgångarna. Manglad typ. Har sällan lyssnat igenom ett album där allting ligger så häpnadsväckande högt i ljudbilden. Sång, elgitarr, klaviatur (mest orgelmattor), bas och trummor – allt är precis lika högt. Eller jämntjockt. Som om hela bandet varit med och mixat och att varje medlem nogsamt tillvaratagit sina egna intressen. Jag kan ju ha fullständigt fel, men det är den känslan jag får.
Det mesta av materialet är covers, låtarna förmodligen handplockade för att passa den rossliga sandpappers-stämma som Stig Pettersson sannerligen är i besittning av. Här snackar vi tung bluesrock – med inslag av soul och sydstatsrock. Jag associerar till Freddie King och Joe Cocker vad det gäller det vokala, till Steppenwolf vad det gäller gruppsoundet. Basisten Lasse Lövgren och trummisen Erik Lindstedt gör vad de ska. Ibland lite mer.
En del låtar är på gränsen till sönderspelade kan jag tycka. Ta till exempel Stevie Wonders bredbent råfunk-gungande ”Superstition” och Etta James gamla slagdänga ”I’d Rather Go Blind” – som på omslaget märkligt nog tillskrivs Paul Butterfield. Ovanligt att en man, en karl, ger sig i kast med den, men varför inte? Det är ett fritt land. ”Need Your Love So Bad”, populariserad av Fleetwood Mac som det brukar heta, har de flesta av oss hört som cover på den lokala pizzerian någon gång för mycket.
Till saken hör emellertid att ELS Band gör de här lite nötta låtarna anmärkningsvärt kompetent, men jag förstår inte riktigt vitsen med att spela in en version av Hendrix ”Crosstown Traffic” eller Clapton/Cray-kompositionen ”Old Love” som är nästan, eller så gott som, eller inte långt ifrån, i paritet med originalen.
Desto roligare då att kunna konstatera att Stig Petterssons två egna låtbidrag, ”Bad Boy, inte jätteoriginell på något sätt, men framförallt avslutande ”Take Mine” i mitt tycke är de klart bästa spåren. Inga klassiska original att behöva jämföra med där, bara att lyssna och ta in. ”Take Mine” kunde vara ett verk av Lynyrd Skynyrd (dagens upplaga) som fortfarande – om inte annat – är ett enastående tajt band. Precis som ELS Band. Det här gänget skulle definitivt inte göra bort sig på någon av landets bluesfestivaler. Muskelblues brukar gå hem i de s k stugorna. Tung-gunget har fortfarande sina företrädare.
När jag framåt nattkröken spelar CD:n extremt lågt på en bergsprängare för att inte störa min omgivning låter allt smått fantastiskt. Vad är detta för ett amerikanskt arenabluesband jag har missat liksom? Har dock aldrig sett en sticker som säger ”OBS spelas på låg volym”. Vore annars på sin plats här.
Måste få gnälla av mig lite på bandnamnet. ELS? Efter en snabb FB-check med keyboardspelaren Peter Dahl, som har lämnat gruppen för att koncentrera sig på egna Americana-projektet Meadow Creek, visar det sig att ELS-förkortningen står för något precis så banalt som jag trodde, nämligen initialerna för Erik, Lasse & Stig, Peter på keyboards anslöt sig sist och fick därför inte med sitt P (som i Peter). Fantasilöst är bara förnamnet. (!) Det finns annars hur många spännande amerikanska låttitlar som helst att döpa sitt band efter.
OBS att ”Dark Blues Sky” gavs ut redan 2016. Den har hamnat mellan stolarna. Inte hemma hos mig utan hos Hemifrån. Där fick jag till det, Peter Holmstedt!
Mats Zetterberg
