nyaskivor.se

The Dead And Living ”Damage” (Digitalt: Rexius Records / Vinyl: Black Cult Records)

Efter 2019 års kritikerrosade The Author’s Curse är värmländska The Dead And Living tillbaka. Den här gången med ep-skivan Damage vars fyra låtar har en speltid kring fyra minuter vardera vilket ger sisådär 16 minuters musikunderhållning. För underhållning är precis vad det är.

Det ligger i en recensents natur att jämföra artister med varandra men alltså… Jag gör det enkelt för mig och beskriver The Dead And Living på samma sätt som när jag skrev om The Author’s Curse; hård rock (observera mellanslaget) med en stark dragning åt det mörka hållet. Men allt är inte mörker. Den flitigt förekommande ljusa körsången gifter sig väl med de genomgående starka gothtongångarna och landar i något som kan liknas vid en sakral känsla.

Apropå sång har sångaren Martin ”Coroner” Gronert den här gången överlag riktat in sig på mörk pratsång som ofta viskas fram. På det sättet uppstår en smaskig kombination av mörker och ljus, när hans mörka stämma möter den ljusa körsången.

Titellåten Damage är ett klockrent exempel på det och den här typen av pampig goth med industriella inslag har en svårslagen förmåga att leta sig in i hörselgångarna – för att bli kvar där. Refrängen sitter som en gubbkeps på en förare som kör 70 km/tim på en 100 km/tim-väg.

Stilpoäng delas ut för stoppet i slutet av låten. Allt blir nästan helt tyst och sedan – bom! – slår refrängen till med full kraft hela vägen in i mål.

Även Demons Till I’m Dead bygger bo i skallen och även här är det refrängen som är det starkaste vapnet; den går bara bara inte att motstå och jag går all in.

Textmässigt är det stort fokus på tankar om rymden och jorden sedd utifrån och att lyssna på musik har nog aldrig tidigare varit så ”filmiskt” som på Damage.

Jag tänker att om David Bowie (vila i frid) hade varit gothrockare år 2025 så är det inte svårt att tänka sig att det är ungefär i det här ljudlandskapet som hans farkost hade landat.

Det är komplext och luftigt på samma gång och med stor närvarokänsla varenda sekund. Som lyssnare känner jag mig delaktig i en rymdmässa av något slag, under ledning av ”Coroner”, och det är verkligen inte illa pinkat av värmlänningarna.

Minus? Det är väl att de fyra låtarna är väldigt nära besläktade vilket i och för sig även kan vändas till en fördel; more is more. Om något är bra är väl det bästa att få mer av samma vara, som Yngwie Malmsteen skulle säga.

Faktum är ju också att som så ofta med musik visar sig små detaljer som bryter mönstret vid upprepad lyssning. Som till exempel ovan nämnda stopp i titellåten.

Den stora frågan är nu om nästa skiva kommer att fortsätta på den här inslagna linjen eller om det blir mer av rivigt rockiga elgitarrer eller något mitt emellan. Känner jag The Dead And Living rätt kan det till och med bli något helt annat…

Magnus Bergström

Dirkschneider ”Balls To The Wall Reloaded” (Reigning Phoenix/Playground)

Vi skriver 2025 och Udo Dirkschneider med manskap tycker att Accept-klassikerskivan Balls To The Wall (1983) ska firas i form av en nyinspelning.

Rimligt om vi tänker på att bandet Dirkschneider – ej att förväxla med bandet U.D.O. – framfört och kommer att framföra skivan i sin helhet på turné. Det är dessutom ett faktum att vi som för stunden befinner oss på jordklotet behöver ta alla chanser som erbjuds att fira vad det än må vara. Men ändå…

Knorren som erbjuds är att Udo har olika duettpartners i varje låt och då får vi ju faktiskt mer eller mindre nya tolkningar av låtklassikerna. Det gör att ett par av dom får lite av ett nytt liv medan ett par andra bara ger en jaha-känsla.

Först ut är förstås titellåten i vilken jag gillar de små gitarrsolodetaljerna som är nya men givetvis är större delen av ursprungssolot kvar. Joakim Brodén (Sabaton) som duettpartner till Udo gör det okej, men nog trodde jag att han skulle ta i mer för kung och fosterland när han fick chansen att leva ut sina innersta heavy metal-drömmar.

Fight It Back får lite av ett nytt liv när Mille Petrozza (Kreator) och Udo skrikduellerar. Det är sannerligen inte skönsång på menyn men jag tycker att låten överraskar positivt tack vare att det är lite skit under naglarna, så att säga.

Diamanten på skivan är Losing More Than You’ve Ever Had med en briljant Michael Kiske (Helloween) i strålkastarljuset. Tysk heavy metal i klassisk stil blir inte bättre än så här. Observera förresten ”synttrummorna” som hörs lite smått i bakgrunden; en skön passning till 1980-talet.
Love Child tycker jag personligen är en av de svagaste låtarna men här blir den istället ett utropstecken när Ylva Eriksson (Brothers Of Metal) tar i så att det knakar och visar vilka finfina röstresurser hon förfogar över.

Som vanligt när hårdrocksdrottningen Doro Pesch är i farten hörs det tydligt att hon älskar heavy metal över allt annat. När duon tar ton i Winter Dreams blundar jag och vips ser jag för mitt inre en leende Doro som lyser ikapp med vintersolen, samtidigt som Udo står bredvid och småmyser med antydan till ett leende på läpparna.

Kommer jag att återvända till Balls To The Wall Reloaded? Kanske en och annan gång för enstaka låtar, men att lyssna från början till slut lär knappast inträffa igen. Det finns liksom ingen anledning att välja den förvisso småcharmiga hyllningen före originalet, för inget kan slå den äkta varan.

Magnus Bergström

Dream Theater ”Parasomnia” (Inside Out)

Låt mig börja med ”den stora elefanten i rummet”, som sångaren James LaBrie sade till oss i publiken när Dream Theater gjorde ett nedslag i Stockholm på sin framgångsrika 40-årsjubileumsturné. Han menade förstås det faktum att originaltrummisen Mike Portnoy åter sitter på trumpallen.

I mångas ögon/öron är han ”den rätta” och att allt automatiskt blir bättre i och med det. Jag vill påstå att utöver några extra pukrullningar och att trummorna får ta lite mer plats i ljudlandskapet, så är inte skillnaden mot ”ersättaren” Mike Mangini särskilt stor.

Parasomnia är ingen temaskiva rakt igenom men har sömnproblem som tema i flera av låtarna. Till exempel i första singeln Night Terror; ett skolboksexempel på en typisk Dream Theater-låt som innehåller alla deras kännetecken. Något som gäller både bandet som helhet liksom individuellt och det resulterar i en svåremotståndlig progressiv metal-godbit.

Nämnde jag att även föregående intro In The Arms Of Morpheus också låter typiskt Dream Theater? Alltså stämningshöjande som sig bör.

Det sköna är att det i båda fallen inte känns som ett idisslande av samma gamla vanliga låtidéer. Istället är det en skön känsla av att allt är som det ska vara som sköljer över mig. Gott så.

Tredje singeln Midnight Messiah är blytung i verserna och ultrasnabb i refrängerna. Ett grepp som funkar utmärkt och refrängen sätter sig direkt.

James LaBrie är överallt i låten och leverar med besked i en låt som bjuder på vokalrobatik med olika känslo- och tonlägen.

Det är också James röst som är en av två ingredienser som lyfter halvballaden Bend The Clock. Ett skolboksexempel på hur en oefterhärmlig röst kan lyfta en låt som liknar övrigt i låtkatalogen i just den kategorin.

Men frågan är om det inte är John Petrucci och hans själfulla sologitarrspel som är kronan på verket. Jag tvivlar på att någon kan få en gitarr att ”gråta” som han. Inte ett öga är torrt…

Lika väntat som det var med en programförklaring i inledningen är det att Parasomnia avslutas med en koloss till låt. Näst intill 20 minuter av det bästa som erbjuds i genren och både gamla som nytillkomna fans lär unisont nicka gillande med stora leenden på läpparna.

I ärlighetens namn var min spontana känsla efter ett par lyssningar att betyget skulle landa på en trea, men snacka om att vi har att göra med en klassisk växer för varje lyssning-skiva. Betyget är nu hastigt och lustigt närmare en höjning än en sänkning.

Oavsett fullt ställ i stereohögtalare eller i hörlurar finns det massor av musikgodis att kittla hörselgångarna med och Dream Theaters 16:e studioalster är helt enkelt en väldigt bra skiva av ett band som år efter år spelar i en egen liga.

Magnus Bergström

Marko Hietala ”Roses From The Deep” (Nuclear Blast)

Marko är i första hand känd för sina många år i Nightwish* vilket antagligen kan kännas jobbigt emellanåt och vi kan förmoda att det känns befriande att åter igen sitta i förarsätet och gå loss på helt eget material.

Det är lätt att konstatera att den gode Marko är något av en kameleont, eftersom Roses From The Deep och dess tio låtar spretar en hel del och är svår att genrebestämma. Innovativt är ordet för han går helt klart sin egen musikväg och som lyssnare får jag känslan av att han idag är en lycklig man på rätt ställe i livet och skapar musik för sitt eget nöjes skull.

Frankenstein’s Wife är lite av en smygaröppning i form av svängig 70-talshårdrock kryddat med en lagom halvskruvad låttext.

Left On Mars är en duett med ingen mindre än Tarja Turunen (ex-Nightwish) och är föga överraskande en pampig historia med extra allt och är utan tvekan en fullträff. Att deras röster passar tillsammans vet vi sedan tidigare och den här typen av låt är klockren för duon och växer för varje lyssning.

Two Soldiers är en duett med Tuomas Wäinölä (som är med i Markos band) och rösterna får ta stor plats eftersom de enbart ackompanjeras av stråkar och en och annan akustisk gitarrslinga. Ett smart drag för att låta texten hamna i förgrunden – för att inte tala om deras uttrycksfulla röster.

Dragon Must Die har en grundmelodi med stark folkmusikkänsla och svänger som bara den. Det låter dessutom som att Marko har haft extra kul när han sjungit in den för han trycker rejält på enstaka ord och inlevelsen är hundraprocentig rakt igenom.

The Devil You Know bjuder på westernkänsla i verserna men byter spår till ren hårdrock i refrängerna och det greppet fungerar alldeles utmärkt. Från att till en början ha varit lite tveksam till låten är den nu lite av en favorit – så kan det gå! Synd bara att det typiskt ”hårdrockiga” gitarrsolot förstör lite av stämningen.

Impatient Zero stoltserar med skivans smaskigaste refräng och detsamma gäller de skönt gungande verserna. Anrättningen toppas med skivans fiffigaste gitarrspel för att landa i en låt som är med och tampas om en pallplats i matchen om skivans bästa låt.

Roses From The Deep avslutar i stor stil. En stämningsfylld och väldigt välskriven melodiös hårdrockslåt med starka och lättillgängliga progressiva inslag i form av stråkar. Som grädde på moset levererar Marko sin klart bästa sånginsats någonsin. Hans röst är i alla sammanhang alltid omedelbart igenkänningsbar och att han inte låter ”skolad” ger en svåremotståndlig extra personlig touch.

På låtminuskontot hamnar Proud Whore som även om den har en bra refräng med en välsjungande Marko inte vinner det minsta på att titeln upprepas om och om igen. Det blir liksom lite tjatigt.

Likaså är det svårt att blunda för att Rebel Of The North är mer av samma grepp som hörs på annat håll på skivan och tar sig därmed på sin höjd upp till godkäntgränsen. Ett piggt keyboardsolo följt av ett bra gitarrdito är förmildrande men kan ändå inte reparera att låten saknar det lilla extra för att lyfta.

Det var säkert kul för Marko att sjunga på modersmålet finska, men som låt betraktat har inte Tammikuu något i toppen att göra. Istället hamnar den i samma fack som nyss nämnda Proud Whore och Rebel Of The North. Avbytarbänken med andra ord.

Höga toppar men aningens ojämnt låtmaterial med en tråd som drar mer åt det rosa än det röda gör att ett toppbetyg inte är aktuellt. Men att Roses From The Deep är väl värd att införskaffa är det inget som helst snack om.

Det blir förresten intressant att höra om han på nästa soloskiva kommer att fokusera på en mer enhetlig låtinriktning eller om det blir en fortsättning på den inslagna musikvägen med spridda skurar.

Magnus Bergström

*Marko är givetvis också känd från Tarot, Sinergy och för sina olika gästspel.

The Halo Effect ”March Of The Unheard” (Nuclear Blast)

När de minst sagt rutinerade hårdrockarna i The Halo Effect släppte sitt första skivsamarbete Days Of The Lost (2022) närmast tokhyllades den av ”alla”.

Därför känns det skönt att bara några få minuter in på uppföljaren konstatera att det inte finns minsta spår av prestationsångest. Faktum är att March Of The Unheard formligen osar av glädjefyllt musikskapande.

Inledande smockan Conspire To Decieve sätter ribban högt men får redan i andra låten Detonate pisk för här snackar vi tidsresa till ”de bästa göteborgsåren”.

Apropå att få pisk briserar en bomb vid namn Our Channel To The Darkness och då är det minsann game over för låtkamraterna. Fullt ös och ståpälsvaring utfärdas!

Den mer malande och tyngre What We Become är inte långt efter, men får se sig snuvad på målfoto i titelmatchen och detsamma gäller maffiga March Of The Unheard som verkligen lever upp till ”jobbet” som skivtitellåt.

Vi har även Between Directions som är värd en extra guldstjärna, inte minst på grund av det smakfulla stråkarrangemanget. I sammanhanget kan den ses som en ballad med Mikael Stannes patenterade rensång som får ta välförtjänst stor plats i refrängen.

Jag vill även lyfta avslutande Coda; en finstämd instrumental avslutning som ger lyssnaren möjlighet att smälta alla intryck och landa mjukt.

Minus? Den petige kan anmärka på att The Burning Point inte tillför något extra, men eftersom de flesta band i genren skulle ge vad som helst för en låt av den kalibern (gitarrsolot!) är det ändå lätt att bara tacka och ta emot.

Mikaels röst är som vanligt ett föredöme inom melodiös death metal och frågan är inte om han låter bäst i klassen – hans stämband låter helt enkelt bäst, punkt. Kanske att de har mognat ikapp med alla ”finöl” som runnit ner i strupen…

Minst lika utmärkande är de båda gitarristerna Jesper Strömblad och Niclas Engelin, vars karakteristiska melodislingor krokar sig fast och inte släpper greppet om hörselgångarna.

Låt oss heller inte glömma rytmsektionen firma Peter Iwers (bas) och Daniel Svensson (trummor) som är så tajta att de känns som en enda pulserande enhet.

Nu kan det kanske låta av det jag skriver ovan att March Of The Unheard handlar om återbruk av soundet vi alla känner till från Göteborg. Fel! The Halo Effect har helt enkelt förfinat ett vinnande recept genom att skruva upp låtskrivarreglagen till elva och klätt hela härligheten i en livfull och lagom modern ljudskrud.

Utan att överdriva är det motiverat att fråga sig om årets bästa skiva redan är här.

Magnus Bergström

Skid Row ”Live in London” (Ear Music/Playground)

Låt oss börja med det tråkiga, vilket givetvis är att ”vår egen” Erik Grönwall har kommit och gått bakom mikrofonen hos veteranerna Skid Row från New Jersey, USA. Synd för nog passade han och hans röst in riktigt bra, vilket inte är det lättaste med tanke på den av nostalgiker ständigt hyllade originalsångaren Sebastian Bach.

En studio- och en liveskiva blev det och nu är alltså Skid Row-kapitlet med Erik historia och vi tar och kikar närmare på det färska livedokumentet Live in London.

Redan från start märks det att Erik trivdes som fisken i vattnet under inspelningskvällen; han låter bra och är supertaggad rakt igenom.

Faktum är att min känsla är att dagsformen var på topp hos samtliga. Det är emellanåt svårt att tro att det är ett band med många år i hårdrockens tjänst som står för underhållningen. Allt som oftast låter det istället mer eller mindre ungdomligt vitalt.

Gängkörerna är dessutom charmigt opolerade och ger extra livekänsla.

Live in London stoltserar med 16 låtar och merparten är föga överraskande mycket starka melodiösa hårdrockslåtar, varav minst en trio kan kallas moderna klassiker (Slave to the Grind, 18 and Life och Youth Gone Wild).

Det känns uppfriskande att Time Bomb från senaste skivan The Gang’s All Here (2022) är näst sist ut, vilket visar en stark tro på det egna nya materialet. Med det sagt tycker jag ändå att ganska intetsägande Tear It Down kunde ha fått ge plats åt en låt från någon av de två första skivorna.

Nu när jag tänker på det känns det mycket märkligt att Skid Row inte släppte ett rejält livedokument när de stod på toppen med Sebastian bakom mikrofonen. Men okej, de tar igen det nu och det med besked så nu ska jag inte älta det.

Till sist måste jag ge en eloge till produktionen; här snackar vi en liveskiva som verkligen låter live och inte det minsta putsad i efterhand och det ger oss lyssnare helt rätt känsla. Jag kan ha fel och det kryllar av studiopålägg, men det låter som sagt live vilket förstås alltid ska vara prio ett när det handlar om ett livedokument.

Bra jobbat av alla inblandade och hatten av för det.

Magnus Bergström

Michael Schenker Group ”My years with UFO” (Ear/Playground)

Så är det dags för något som bara har varit en tidsfråga; Michael Schenker tar kommando över UFO-låtskatten på ett sätt som bara han kan.

Skivsläppet firar att det i år är inte mindre än 50 år sedan (!) som han erbjöds en plats i bandet. Time flies…

En och annan röst har hörts om att My years with UFO bara handlar om att bjuda på skåpmat i ny förpackning. Jag förstår den inställningen, men för den som tar sig tid att lyssna igenom skivan framgår det av Michaels inspirerade gitarrspel att han diggar låtarna skarpt – det är prio ett för undertecknads del.

Men visst är inte allt guld som glimmar. Jag kan störa mig lite på att låtvalet hade kunnat vara aningens ”roligare” och dessutom blir intrycket lätt splittrat med olika gästsångare oavsett röstkvalitet.

Av skivans elva låtar hittar vi i mitten den undersköna balladen Love To Love, som ställer frågan om vad ända in i hela världen Axl Rose gör på dagarna istället för att sjunga och spela in ny musik? Uppenbarligen kan han fortfarande konsten att sjunga innerligt och uttrycksfullt i sin högst personliga stil. Kombinerat med Michaels gitarrspel som är så smakfullt att jag inte finner ord har vi att göra med musikmagi i upp emot åtta minuter. Mäktigt.

Sångarkonkurrensen är mördande med namn som till exempel Joey Tempest, Joe Lynn Turner, Erik Grönwall och den smått överraskande trion Biff Byford, Kai Hansen och Dee Snider.

Axls insats överskuggar samtliga men det är värt att lyfta fram Joey som nästan gör Only You Can Rock Me till sin egen men framför allt Kai Hansen som imponerar rejält i Rock Bottom.

My years with UFO skriver inte historia men bjuder på låtar som är hårdrocksklassiker och motiverar utan tvekan upprepad lyssning.

Det är långt ifrån alla skivor som bjuder på ett så här öppet mål när det gäller att stampa takten, sjunga med och ja givetvis spela luftgitarr.

Magnus Bergström

Anvil ”One And Only” (AFM Records)

Kvalitetsgaranti och (nästan) noll musikaliska överraskningar år efter år och hela tiden med en svåröverträffad kärlek till hantverket. Det är Anvil för mig.

Koppla ur den del av hjärnan som söker musik med tvära kast och nymodigheter. Den kanadensiska trion är trion är helt klart medvetna om att pang-på-rödbetan-heavy metal är deras musikväg att vandra.

Därmed inte sagt att parhästarna Steve ”Lips” Kudlow (gitarr och sång) och Robb Reiner (trummor) varit fega genom åren, nej då. Ett par av skivorn har haft en liiiiite hårdare inriktning och ett och annat spår av en mer tidsanpassad stil. Dessutom är det inte alla som vågar lämna ut sig själva så mycket som de gör i kultförklarade dokumentärfilmen The Story Of Anvil.

Att det rör sig om duktiga musiker och att de i basisten Chris Robertson (medlem sedan tiotalet år tillbaka) har en körsångare av rang är det ingen tvekan om. Ingen solobriljerar utanför ramen vilket inte behövs när konsekventa Anvil är i farten. Låtlängderna är enligt principen inget onödigt fett. One And Only är helt enkelt tolv låtar av ”less is more”.

Genomgående är det mest slående refrängernas enkelhet; låttiteln mer eller mindre bankas in i skallen på lyssnaren. Apropå sistnämnda är Gold And Diamonds och Dead Man Shoes och Truth Is Dying på gränsen till för mycket av samma vara, men eftersom det är Anvil får det passera.

Feed Your Fantasy kändes ärligt talat som ett blekt singelval första gången jag hörde den och jag hade samma inställning en eller ett par lyssningar senare. Men… Snacka om refräng som fastnar! Till och med min son – nio år och schlagerfantast – stampar takten och sjunger med varenda gång jag spelar den. Hoppsan liksom.

Nu låter det kanske mellan raderna som att jag tycker att One And Only saknar variation men det är fel. Condemned Liberty är en riktigt hård rackare och Truth Is Dying å andra sidan en melodiös pärla.

Jag är glad över att Anvil efter 46 år (!) är aktiva och släpper skivor som är värda att lyssna på. Med det sagt är det ärligt talat många artister och skivor jag hellre lyssnar på regelbundet, men att som ”Lips” & co fylla rollen som stabil ”avbytare” är ändå inte det sämsta.

Magnus Bergström

Riot V ”Mean Streets” (Atomic Fire/Warner)

Efter lång och trogen tjänst har Riot – eller Riot V som de numera kallar sig – många fans från förr varav de flesta troligtvis har hängt med genom åren. Min egen relation till bandet är istället i princip obefintlig, eftersom de ”fallit mellan stolarna” i alla dessa år. Varför detta ”avslöjande”? Jo jag vill med det visa att det inte finns något ”bagage” när jag skriver dessa rader.

Jag gillar attityden i riviga Hail To The Warriors som verkligen har plattan i mattan, men snäppet starkare är Feel The Fire som börjar i stil med Judas Priest men snabbt tar vägen in i Riot-land; melodiös hårdrock med höj-näven-och-skråla med-refräng.

Before This Time ger mig av någon anledning starka vibbar av Helloween (kanske för att basspelet är så framträdande?)) och är om inte bäst på skivan så bra nära förstaplatsen.  Titellåten har en ”klistrig” refräng och imponerande sång av zzzz och med låtar som den här har jag svårt att tro annat än att Riot är lika starka som någonsin tidigare.

En svacka i form av mättnadskänsla uppstår mot slutet av skivan, men då dyker avslutningsduon Lean Into It och No More upp som räddande änglar och ger en vitamininjektion som heter duga. Hur många band hade valt att spara sådant kanonmaterial till avslutningen?

Mean Streets är ingen skiva som skriver hårdrockshistoria, men den förvaltar bandets arv samtidigt som den känns lagom uppdaterad och anmärkningarna på slutresultatet är få i synnerhet eftersom musiken får mungiporna att peka uppåt.

Magnus Bergström

Kerry King ”From Hell I Rise” (Reigning Phoenix Music)

Det ikoniska thrash metal-bandet Slayer, som gitarristen Kerry King var en färgstark och viktig del av, tackade för sig (trodde vi!) den 30 november 2019 på Los Angeles Forum.

Låt oss helt strunta i debatten om svek när Slayer trots allt har släppt några nya konsertdatum, utan istället koncentrera oss på att Kerry är tillbaka. Nu är det hans första soloskiva From Hell I Rise som gäller och det första som slår mig är att han gör sin grej och struntar i vad andra tycker. Ingen skräll med tanke på att han i intervjuer framstår som lika bestämd som hans nacke är rejäl.

Att höra Kerry lira sologitarr är som att bli attackerad – på ett bra sätt. Han går all in och tar inga fångar. Det låter vilt och då är allt i sin ordning.

Textmässigt är det politiker och samhällsklimatet som får sig ett antal spikförsedda käftsmällar och givetvis när Kerry är i farten blir det också en rejäl dos ond bråd död. Helt enkelt ett ilsket soundtrack till vår tid.

Diablo är ett klockrent intro och samtidigt en naturlig fortsättning på vad Slayer har gett oss i modern tid. Faktum är att ingen låt på skivan slår just detta smaskiga musikstycke som gärna hade fått vara längre och försetts med text.

Apropå text är sången signerad Mark Osegueda (Death Angel) föga överraskande urstark och individuellt är det han som imponerar mest. Men även om hans röst rent tekniskt är strået vassare än Tom Araya (Slayer ) känns det ändå som att den ”rätta” rösten till Kings låtsnickrande saknas.

Det övriga manskapet som står för underhållningen gör det som förväntas av dem och det är rakt igenom starka namn: Paul Bostaph (Slayer) trummor, Phil Demmel (ex-Machine Head) gitarr och Kyle Sanders (Hellyeah) bas.

Where I Reign och Residue är de givna låttopparna och utmanas främst av Shrapnel och From Hell I Rise. Den gemensamma nämnaren är att alla fem hade passat in på samtliga Slayer-skivor från God Hates Us All och framåt, men de hade inte stuckit ut. Nog hade låtskrivandet kunnat vässas en smula?

Mest adrenalinstinn är utan tvekan punkigt hetsiga Everything I Hate About You men som låt betraktad ser jag den inte som mer än ett halvbra inslag. Detsamma gäller business-as-usual-låtarna Trophies Of The Tyrant och Two Fists.

Sammanfattningsvis har jag inget emot en fortsättning på soloäventyret eftersom det fyller om än långt ifrån hela men i alla fall en del av tomrummet som uppstått efter Slayers tack och hej.

Hårdrocksvärlden behöver thrash metal som inte lägger fingrarna emellan.

Magnus Bergström