nyaskivor.se

Jonathan Hultén ”Eyes of the living night” (Kscope/Border)

Den karismatiske Jonathan Hultén, fd gitarrist, låtskrivare och extraordinär kreativ motor från hyllade svenska/värmländska metalbandet Tribulation med Arvika-rötter debuterade vårvintern 2021 med sin första soloplatta ”Chants from another place” och lämnade samtidigt sitt tidigare band. Jag gav skivan betyget fyra och skrev så här om Hulténs fortsatta karriär: ”skall bli spännande att följa”. Nu nästan fyra år senare kommer andra plattan ”Eyes of the living night”.

Den dragning åt folkmusik, progg, visor och akustiska toner i Nick Drakes anda som fanns på första albumet har nu utvecklats åt ett än mer suggestivt elektroniskt håll med påtaglig esoterisk och närmast hypnotisk känsla. En neogoth-estetik genomsyrar också det Hultén gör och har kanske blivit än mer tydlig med tiden. Resultatet är hursomhaver lysande och Hultén lever mer än väl upp till de löftesrika förväntningar som tändes med debuten.

Sedan debuten har Hultén också börjat bygga en hängiven fanskara både i Europa och USA och agerat förband till flertalet kända internationella akter som exempelvis The Cult och Myrkur. Nu närmast stundar en turné med brittiska kultbandet Uncle Acid and the Deadbeats. Så det rör på sig. Och med ett så fantastiskt nytt album i bagaget, som ”Eyes of the living night” är, så kommer nog intresset inte heller att minska.

Jag förutspår en lång framgångsrik musikalisk bana för Hultén. Man får hoppas det. Vid sidan av musiken har Hultén ett högkvalitativt och smakfullt konstnärskap med bildskapande – något som också inte minst utnyttjas i design, animationer och illustrationer till skivorna och musikvideos. Det finns ett helhetstänk och en konceptuell struktur som sticker ut i Hulténs artisteri. Hultén är med detta i nuläget Sveriges intressantaste musikartist, i mitt tycke. Och han är värd framgång.

Låtarna då? Jag får gåshud av att lyssna på den här skivan, vilket jag i princip annars aldrig får längre när jag hör ny musik. Med sådan är musikmagin på detta album – den gör det en riktigt bra skiva skall göra. Det här är en blivande klassiker, i någon slags mening. Ett magnifikt andra album, helt enkelt! Låtsnickeri, ljudbild och ja hela produktionen – allt är utsökt genomfört. Det där andra albumet som det ofta sägs vara så svårt att få till. Men det märks inte här.

Lyssna på: ”Afterlife” och ”Dawn”.

Henric Ahlgren

Thåström ”Dom som skiner” (Razzia)

Jag blir hypnotiserad redan av första låten – ”Södra korset” – på Thåströms nya platta ”Dom skiner”. (Den tionde soloskivan i ordningen.) Och sedan håller denna hypnotiseringen i sig genom lyssningen av hela albumet. Jag blir helt enkelt totalknockad. Något som egentligen aldrig händer längre. Jag sugs omedelbart in, hinner knappt ens reagera innan jag omslutits av ”Dom som skiner” och dess egna universum.

Den utveckling åt det elektroniska sound som Thåström haft på sina senare skivor (tänk exempelvis ”Körkarlen” från ”Centralmassivet, 2017) når här sin fulländning. Och detta är helt magnifikt, kan man säga. Låtarna växer samman och blir som en slags mäktig mässa. Allt som varit bra med det som Thåström gjort tidigare blir här konsoliderat och kommer till en slutlig perfekt balans. Det här är Thåströms främsta soloskiva. Thåström är nu Mästaren.

Samtidigt som Thåström strävat åt en påtagligt maskinellt pulserande ljudbild som bitvis är avskalad och lite monoton och repeterande är det också så starkt själfullt och suggestivt. Det här är någon slags blue eyed soul (ja, det låter lite konstigt i kontexten). Förvriden – i en helt egen kategori. Jag tror man kan säga så. Som sagt – hypnotiskt – mäktigt. Det är väldigt vackert och känsligt också.

Sammantaget – när det gäller sound, kryptiska texter, fraseringar, intensitet så finns det ingen annan som låter som Thåström i Sverige (eller någon annanstans heller, för den delen. Närmast kanske Tom Waits ligger i särart inom populärmusiken, de senaste fem årtiondena?)

Inte minst språket och den egna expressionistiskt stiliserade poesin blir hos Thåström ett häpnadsväckande äventyr att lyssna på – vilket knappast är något man annars brukar tycka när det gäller majoriteten av artister av idag. Så finkalibrerade – och samtidigt märkligt brutalt primalt laddade – är Thåströms uttryck att små textvändningar skapar ett enormt sug i magen, liksom när man åker en rejäl berg och dalbana.

Joakim Thåström har en helt annan tyngd, egenartad europeisk bildnings- och referensvärld än de flesta andra svenska artisterna i vår samtid. (Det är nog bara Ulf Lundell som bottnar i något liknande såtillvida.) Imponerande. Fascinerande. Ekon av spoken word-poesi och influenser från Bruno K. Öijer – som även funnits tidigare hos Thåström – når här ytterligare en ny höjd. William S. Burroughs – och senare även Bowies – cut up-teknik tycks också ofta finnas närvarande på någon kant. Ingenting är helt tillrättalagt. Ingenting är helt förutsägbart.

Det är verkligen prominenta back up-sångerskor på flera av låtarna. First Aid Kit-systrarna Johanna och Klara sjunger på några sånger – samt även Titiyo. Johanna och Klaras kör- och stämsång är närmast magiskt underbar på första låten ”Södra korset”. Man måste bara lyssna.

Det är svårt att riktigt förklara varför – men den här skivan gör något med mig på det där sättet som man vill att nya skivor ska göra, men alltså i princip aldrig gör nuförtiden. Efter ”Södra korset” radas det upp låt efter låt som fångar – och trollbinder mig. Det tar inte slut. Och det tycks på något vis som om jag förändras som människa när jag lyssnar. Thåström berättar något som jag borde veta. Och som jag vet. Men som jag glömt bort att jag visste. Och detta handlar mer om känslor – än det som riktigt går att förklara med ordens begränsningar.

Trots att ”Dom som skiner” är en ny skiva känns det här som musik som jag hört i mina drömmar i hela mitt liv. Tidlöst men samtidigt nytt. Ackordföljden på ”Isbergen” får mig att bli helt rusigt euforisk – trots enkelheten. Thåström är en magiker. En musikalisk mystiker. En urban asfalts-shaman i Sverige för vår tid. Även om han väl själv nog aldrig skulle gå med på det. Det är tur att vi har Joakim. Verkligen. Det hade blivit alltför substanslöst annars. Alltför.

Lyssna på : ”Södra korset”, ”Papperstunna väggar”, ”Isbergen”

Henric Ahlgren

Corro ”Stay tuned to have you heart broken” (Icons Creating Evil Art)

Stockholmsbaserade svenska alt-grunge-pop-solisten CORRO, f.d. medlem i de alternativa rockbanden Kerbera och Deadlocked State kommer nu i detta novembermörker med sitt debutalbum ”Stay tuned to have your heart broken”. Efter att tidigare släppt flera hypnotiskt starka singlar med påtaglig zeitgeist-känsla och videos som börjat nå ut till en växande och engagerad fanbase.

Albumet är inte mindre än en magnifik och högintressant debut – i fråga om texter, melodier och helhetsintryck. Corro visar på en stor begåvning och en klass som verkligen är värd internationell publik och genomslag. Angelägna existentiella teman och smakfull produktion matchas med hookiga refränger som invaderar dig på ett djupare plan, ju mer du lyssnar. ”Mona Liza Overdrive”, ”Tell Tale heart” och ”Hi hello” är riktiga ess till låtar. Men det finns många flera.

Musiken är, tillsammans med en skicklig popkänsla, tungt elektroniskt orienterad med mörka underströmmar – närmast åt dark wave-hållet. Men det finns också gitarrer här och var. (Hade det lagts på fullskaliga metal-gitarrer rakt över – hade Corro i en handvändning kanske också blivit landets nu intressantaste metal-akt.)

Kan i sammanhanget inte låta bli att dra mig till minnes Billy Idols lätt flippade konceptalbum ”Cyberpunk” från 1993 med referenser till William Gibsons dystopiska romaner och en då alltmer framväxande ny internetvärld.

Undertecknad tycker, på något vis, att det är som Corros ”Stay tuned to have your heart broken” Billy Idols ”Cyberpunk” egentligen borde ha låtit. Om Idol hade fått till den suggestiva dystopiska framtidskänslan på riktigt – och haft Corros starkare pop-sensibilitet och vassare texter.

Framtiden är med andra ord här – och den stavas CORRO.

Henric Ahlgren

Nils Landgren ”Nature boy” (ACT)

Denne Degerfors-pöjk har med tiden utvecklats till en av landets finaste och mest högkvalitativa musiker alla kategorier – som trombonist, producent, sångare, bandledare, musikalisk maestro och mycket mera.

Landgren har släppt otaliga plattor i olika konstellationer och sammanhang. Men ”Nature boy” är faktiskt hans första riktiga soloplatta som trombonist i eget namn. Under pandemin gjorde han slag i saken och spelade in ett knippe låtar av skiftande ursprung och bakgrund. Psalmer, jazz, ”Värmlandsvisan” – exempelvis. Detta i en närbelägen kyrka där Landgren nuförtiden bor i Skåne.

Hur blev då resultatet? Så bra det kan bli med en ensam trombon. Andäktigt mäktigt. Klangen i kyrkorummet blir magisk när Landgren hanterar sin trollstav i form av trombonen. Lyssna själva.

Henric Ahlgren

Lindsey Buckingham ”Lindsey Buckingham” (Reprise/Warner)

Lindsey Buckingham, denna Kalifornien-pojk född 1949 som i början av 70-talet slog ihop sina påsar med brittiska och då Los Angeles-baserade bandet Fleetwood mac är fortfarande lite underskattad på något vis.

Han har förvisso rönt enorma kommersiella framgångar med sitt deltagande i Fleetwood mac som ju till exempel  med plattan ”Rumours” 1977 (ett av de mest sålda albumen i historien – över 30 miljoner ex) nådde en suppertopp. Ändå är han värd lite ytterligare lovord för sitt musikaliska geni som låtskrivare, producent, sångare – och inte minst som utsökt gitarrist.

Buckingham har i karriären släppt flera ypperliga soloalbum som visar på det ovan nämnda. Och nya självbetitlade plattan är inget undantag. Tvärtom. Vill man ha Fleetwood Mac-känsla är just denna nya soloskiva kanske den platta av Buckinghams soloäventyr som doftar mest av Fleetwood. Vilket ju inte sitter helt fel. Den här skivan är ett lågmält mästerverk, kort och gott.

Henric Ahlgren

Manic street preachers ”The ultra vivid lament” (Columbia/Sony)

Av de brittiska banden som dök upp vid början av 90-talet är få riktigt aktiva och relevanta idag. Kanske är det bara Manic street preachers kvar, egentligen.

Och med tiden har Manics utkristalliserat sig till ett av Storbritanniens (och världens) absolut bästa band överhuvudtaget – även i ett större och längre perspektiv – med ett engagemang, en ambition, en musikalitet, ett låtsnickeri och en konstnärlig kvalitet som spelar i en egen liga.

Bandet har levererat en radda magnifika album sedan genombrottet med ”Generation terrorists” (1992) och fortsatt att brinna för musiken. Och nya albumet brinner verkligen och sticker provtagningsinstrumenten direkt in i ådrorna på denna tid av pandemi, post-brexit och post-Trump-era. Till en fond av mäktiga svepande melankoliska pop- och rocklåtar av högsta klass.

Jag såg Manics när de spelade på Hultsfredsfestivalen 1993 och promotade första albumet. Då fanns fortfarande gitarristen Richey James Edwards med (innan han försvann mystiskt 1995). Inte tänkte jag då att jag fortfarande skulle lyssna på dem nästan 30 år senare (!) och att de fortfarande skulle kännas lika musikaliskt fräscha och intressant. Men det gör detta fantastiska band från Wales ännu. Det är förbaskat härligt och livsbejakande! Både för mig och dem.

Lyssna på: ”Orwellian”, ”Blank diary entry”

Henric Ahlgren

The Killers ”Pressure machine” (Island/Universal)

Amerikanska The Killers slog ju igenom 2004 med debutalbumet ”Hot fuss” som blev etta i England och sjua i USA. Efter ”Hot fuss” så har The Killers släppt ytterligare en rad med fina plattor som exempelvis ”Sam’s town”, ”Day & age” och ”Battleborn”. Alltid smakfulla och välgjorda produktioner som hållit sig bra över tiden.

Förra plattan ”Imploding the mirage” (2020) levererade kanske inte några separata hitlåtar – men var i övrigt en underbar överdos med zynth och pampiga arenarock-sånger i en produktion i magnifik Fleetwood Mac-klass.

Vid sidan av det pampiga har bandet dock också alltid haft en fot i americana-rötter och det är denna sida som man ytterligare anammat och lyft fram på nya ”Pressure machine”. Och istället för att snegla på listhittar fortsätter man att göra en utforskning av andra territorier. Faktum är att här visar The Killers fullt ut att de kan sägas vara Bruce Springsteens arvtagare inom den moderna amerikanska populärmusiken. På ”Pressure machine” berättar The Killers gripande berättelser i sångform om invånarna i amerikanska småstäderna och The heartland. Oerhört fina låtar växer fram för lyssnaren. Det låter ungefär som Springsteens ”Nebraska” i en slags påkostad neo-new wave-kostym. Förbaskat bra.

Henric Ahlgren

Weezer ”Van Weezer” (Atlantic/Warner)

Nu släpps officiellt amerikanska bandet Weezers femtonde studioplatta ”Van Weezer”. Skivan skulle ha släppts redan för ett år sedan, men skivsläpp och turné ställdes då in pga pandemin.

Plattan är, som titeln antyder, en hyllning till hårdrockbandet Van Halen i synnerhet och classic rock-band i allmänhet. När plattan förhandsrecenserades för ett år sedan fick den över lag ett ganska bra mottagande.

Visst finns det lite mer hårdrocksriffiga tongångar och påtagliga pastischer på Van Halen-gitarrer än vanligt. Vilket gör det hela trevligt och läckert att lyssna på. Men i stort är det här albumet annars ytterligare ett finfint exempel på den välproducerade powerpop-rock som Weezer alltmer gjort som sitt signum och blivit så skickliga på att leverera.

Henric Ahlgren

Hothouse Flowers ”Let’s do this thing” (Egen utgivning)

Irländska Hothouse flowers bildades redan 1985 och debutalbumet ”People” kom framgångsrikt att hamna etta på Irlandslistan respektive på andra platsen på Englandslistan.

Bandet har precis som flera av de andra storheterna från Irland – som t.ex. Van Morrison, U2 och även Thin Lizzy – rötter i en blandning av rock, soul, gospel, blues och keltiska tongångar. Vilket skapar extra själfulla och organiska stämningar, och ter sig lite som ett speciellt signum för den bästa musiken från ”den gröna ön”. Ja, det finns nästan en andlig känsla i det hela.

Hothouse flowers kanske inte är ett av banden som skymtats tydligast på radarn de senaste åren. Albumsläppen har inte låtit tala om sig på bred front och det har dröjt mellan utgivningarna. Det senaste albumet ”Let’s do this thing” har inte ens nått skivdiskarna mer än i Japan och det var först nyligen det släpptes på streamingtjänsterna. Materialet spelades in under en vecka i Dublin redan 2015 och bandet har sedan dess spridit det digitalt via sin hemsida.

Nu äntligen tillgängligt för den breda publiken alltså och helt klart värt att kolla upp för alla som är intresserade av musik av bästa snitt i ovan nämnda stil och klass.

”Let’s do this thing” är en mycket fin skiva med stark produktion, bra texter, innerlig sång – och som når fram till hjärtat på lyssnaren och skapar lågmält euforiska vibbar, helt enkelt.

Henric Ahlgren

Jonathan Hultén ”Chants from another place” (Kscope/Border)

Jonathan Hultén, gitarrist, låtskrivare och extraordinär kreativ motor från hyllade svenska/värmländska metalbandet Tribulation har alltid visat dragning till andra utrycksformer och stilmässiga tongångar än de brukliga och vanligaste inom metal. Detta har förstås också varit ett ytterst viktigt tillskott till Tribulations musikaliska formel och bidragit till att lyfta dem ovanför de mest klichémässiga fällorna. ”Smakfullhet” kan det beskrivas som.

Till slut har Hulténs konstnärsjäl och intressen lett till att han valt att lämna Tribulation samtidigt som en ny platta ligger i pipeline för bandet. En platta som Hultén i allra högsta grad har del i, då majoriteten av låtarna är hans skapelser. En platta som också är en uppföljare till bandets utsökta internationellt hyllade och prisade ”Down below” från 2018.

Med sig i bagaget efter Tribulation har dock Hultén en egen soloplatta där dragningen till folkmusik, progg, visor och akustiska stämningar nu får fritt spelrum. Och kanske gör det Hultén lyckligare, att få ge sig hän fullt ut i dessa territorier.

För slutresultatet är hursomhaver mycket lyckat och i lika fin klass och kvalitet som det som gjorts i Tribulations namn. ”Chants from another place” levererar stämningsfyllda drömska låtar, suggestiva, lågmält producerade, snygga och med en förmåga att växa och skapa ett beroendeframkallande. Det hela låter som om Nick Drake vore en värmlänning från Arvika som tidigare spelat metal, men nu valt att öppna upp helt för folkmusikrötterna och singer-songwriter-formen. Strålande (och samtidigt ledsamt att Hultén lämnat Tribulation)! Ja, lovande och ska bli spännande att följa!

Henric Ahlgren