nyaskivor.se

Patterson Hood ”Exploding Trees & Airplane Screams” (Ato/Border)

Om jag nämner Drive By Truckers så kanske du känner igen namnet Patterson Hood som en medlem i denna rotrockgrupp från södra USA. Han har spelat in och givit ut några soloalbum tidigare som inte har satt några större avtryck i skivhyllan.
Det har däremot Drive By Truckers som är ett band med bra låtar och ett stort socialt patos.

På nya albumet känner man igen hans röst från första minuten i låten Exploding Trees. Lite gäll och pressad men på ett uttrycksfullt sätt.
På flera av låtarna bjuder han in kvinnliga duettpartners som Lydia Lovless i Wearwolf And The Girl och Waxahatchee i The Forks Of Cypress. Det tackar jag för eftersom jag har en förkärlek till just duetter i balladform.

Stora delar av albumet är mycket snyggt orkestrerat med stråkar, electronica i drivor och lågmält blås.
Denna typ av produktion som ligger miltal ifrån Drive By Truckers lite grovhuggna rockmusik passar Petterson Hood förvånandsvärt bra.
Tyvärr har jag inte i denna stund tillgång till hans texter som brukar vara en spark i baken på det amerikanska samhället. Vilket verkligen behövs idag.

Bengt Berglind

Rose City Band ”Sol Y Sombra” (Thrill Jocke/Border)

Pedal steel guitar är ett instrument som mer och mer använts i dagens populärmusik. De första liknande tonerna från detta instrument var då det kallades lite slarvigt för Hawaiigitarr. Inom countrymusiken har denna gitarr funnits med i många år och sammanhang.

Idag kan man höra tonerna från pedal steel guitar i både jazz och pop.  Även om Ripley Johnson är både gitarrist, kompositör och sångare på Sol Y Sombra så är det Berry Walkers steel gitarrspel som till stor del omfamnar och färgar detta album.

Soundet på albumet kan beskrivas som poppig varmt soligt, mjukt och böljande. Inga skarpa kanter någonstans. Ripley Johnsons sång och förmodligen även gitarrspel är lätt filtrerat. Ibland känner man igen tempo och rytmer från till exempel Mark Knopfler eller JJ Cale.

Det kan vara lätt att låta musiken på Sol Y Sombra bara glida förbi. Men det är den för skön och läcker för. Tar man sig tid så är det ett väl sammansatt musikprojekt som förundrar och underhåller i all sin genialiska enkelhet.    

Bengt Berglind

DeWolff ”Muscle Shoals” (Mascot/Border) 

Den nederländska trion DeWolff beger sig till helig musikalisk mark på det nya albumet som är inspelat på Muscle Shoals – studion på 3614 Jackson Highway i Alabama. Man kan nog säga att det är här som bandets musik hör hemma. Deras bluesrock med rötterna i sydstaterna och som bygger på ett sammanhållet groove, kanske på grund av de bara är en trio utan bas, med hammondorgel, gitarr och trummor. Det ska vara och är tight utan några långa solon för här är det bandet i centrum.

Musikaliskt trampar de väl inte upp några nya stigar. De håller sig till den asfalterade storstadsgatan och dess ljudliga kuliss av rockmusik från 70- och 80-talet.

Lets Stay Together och Winner är soulballader som andas mycket Stax.

Truce med en inlånad sax svänger tungt och skönt. Likaså Ophelia och Out of Town.

På Book of life har orgeln byts ut mot ett pärlande barpiano vilket är kul på alla sätt.

De Wolff har många album bakom sig och är trygga med sitt sammansvetsade sound. Sedan är de väl inte de allra främsta vokalisterna men grundsvänget och sammanhållningen i bandet står i fokus.

Vi tackar och bugar för att det finns band som De Wolff som fortsätter att vifta med rockmusikens numera blekta och fransiga banér .

Bengt Berglind

Iris DeMent ”My life – 30th Anniversary” (YepRoc/Border)

Det är inte alltid man förstår hur skivbolagen tänker – men Ibland blir det riktigt bra. Som när man 30 år efter releasen återutger detta album med Iris DeMent.

Hon har en röst som andas andlighet och äkthet och hon har sina musikaliska rötter djupt i den amerikanska söderns frikyrkliga tradition.

Man skulle kunna tänka sig att albumet är inspelat i hennes hemmakyrka med några vänner och medmusikanter vid hennes sida.

Iris karaktäristiska röst står i fokus där hon sitter vid pianot. Fiol, dragspel, gitarrer och körsång hjälper till att smycka musiken på ett försiktigt sätt.

”No time to cry” är som ett dagboksutdrag skrivet på pappas begravning när hon själv är på väg till nästa spelning.

”The shores of Jordan” tillhör en av albumets få upptempolåtar men som svänger lite småskönt.

Iris DeMents musik här och på övriga album är hennes egen. Det finns element av psalmer, country och en gnutta gospel. Men det är hennes genuina röst som skapar denna högst personliga folkmusik.

Lyssna gärna på tidigare albumet ”Workin´ on a world” från 2023 där Iris har en betydligt mer politisk ton, främst i hennes texter. Slutligen kan vi konstatera att det är lite av en kulturgärning att återutge ”My life ” Tack skivbolaget !

Bengt Berglind

Dwight Yoakam ”Brighter Days” (Thirty Tigers/Border)         

Dwight Yoakam var vad jag minns den första mer moderna countryartisten jag lånade ut mina rockskadade öron till. Året var 1986 och albumet ”Guitars, Cadillacs etc”. Hans nasala röst var något nytt och en glasklar produktion av Pete Anderson med en skön mix av traditionella countryinstrument och en rejäl rockgitarr. Det så kallade Bakersfieldsoundet i en nytappning som egentligen hade sitt ursprung i Buck Owens countrymusik.

Sedan dess har Dwight släppt ifrån sig en lång radda album med skiftande kvalité. Bland annat ett kul album med tolkningar, ”Under the Covers” 1997 och bluegrassalbumet ”Swimming Pools, Movie Stars” från 2016.

Nio år senare kommer Brighter Days ett album med både egna och andras låtar. Hans sköna röst är intakt, det är fortfarande ”twang” i den och gitarrspelet. Rapparen Post Malone verkar släppt in sig själv i en lång rad inspelningsstudios dessa dagar och gör duetter med flera countryartister. Här gästar han i ”I dont know how to say goodbye, utan att tillföra något. Bra låtar här är I´ll pay the price, Hand me down heart och Brighter Days.

Albumets coverspår är denna gång Byrds ”Time Between, ”Bound Away” och Cake och Carter familys ”Keep on the sunny side ”. 

Allt som allt ett bra Dwight Yoakamalbum, speciellt när hans röst håller sin sköna countryattityd. Lyssna på ”California Sky” så kommer du förstå.

Bengt Berglind

Jason Isbell and 400 Unit ”Live from the Ryman vol 2” (SouthEastern/Border)

2018 kom volym ett och var som detta nya album en liveinspelning från klassiska Ryman i Nashville. Då som nu med sitt eminenta sammansvetsade band 400 Unit i ryggen. Då som nu innehåller albumet en samling låtar från de senare produktionerna.

Det är så här Jason Isbell och hans band ska avnjutas, live med ett krispigt ljud och där Jason sjunger bättre och mer uttrycksfull än på till exempel hans sista studioalbum Weathervanes. Ett album som i mina öron var en liten besvikelse.

När han nu sjunger samma låtar på scenen live på Ryman, är det som att de väcks till liv och blir bättre, starkare och mer uttrycksfulla.

King of Oklahoma, Cast Iron Skillet, Strawberry Women och Save the World är utmärkta exempel på detta.

Andra bra låtar är balladen Only Children, Running With Eyes closed och Tom Petetty-hyllningen Top Of the World från albumet Wild Flowers.

Det som drar ner albumet från en stor fet femma är några lite för utdragna åtta och nio minuters versioner med gitarrsolon som kunde undvaras.

I november spelar Jason Isbell och 400 unit i Europe och Sverige.

Det bör bli en högtidsstund om det håller samma kvalitet som på detta album.

Bengt Berglind 

Beachwood Sparks ”Across the river of stars” (Curation/Border)

Förra albumet Tarnished Gold kom för tolv(!) år sedan och lanserade uttrycket cosmic country. För att förklara hur detta låter så tar vi en stor dos countryrock typ Byrds, Poco och Flying Burrito Brothers och lägger till olika lager med filter av ljuv psyedelika. Detta utmynnar i harmonisk och välljudande västkustpop av bästa märke. Melodierna seglar ofta fram som ulliga små molntussar på en ständigt blå himmel.

Låten Gentle Samurai är ett av flera lysande exempel med tät stämsång och ringande gitarrer, plus någon närvarande synth. Falling Forever kunde vara något från Teenage Fanclubs ljusare sida och visst finns det ett visst släktskap med Tom Petty i Torn in Two.

Bakom gruppen står Chris Gunst, Brent Redemarker och Farmer Dave Scher. Producent är Chis Robinson från Black Crowes. Beachwood Sparks gör sin bästa sommarpop på 12 år.

Bengt Berglind

The Hanging Stars ”On the Golden Shore” (Loose/Border)

Samtidigt som de första svaga solstrålarna påminner om något som kan kallas vårkänslor släpper engelska countryrockbandet Hanging Stars albumet On The Golden Shore.

Tidigare album har enbart skymtat förbi i både media och örongångar. Men denna gång har de fått till det på alla håll och kanter. Det är absolut ingen revolution inom sin genre men är så snyggt sammanhållet i melodier, arrangemang och framförande.

Bandet har lånat in lite cosmic country som bland annat Beackwood Sparks har ägnat sig åt. Det vill säga att man bäddar in låtarna med hjälp av steelgitarr och en uppsjö av elektronik som jag inte ens kan gissa namnet på. I bland kan detta helt enkelt sluka både låt och melodi men här hjälper det till att försköna och lyfta det på ett positivt sätt.

Men för den skull glömmer inte bandet bort de traditionella instrumenten som innefattar snygga pianopålägg och lite banjo.

För att nu On The Golden Shore ska få sin femma så hänger det på att sångstämmor och andra vokala inslag håller en mycket hög nivå.

Vilket det gör på hela albumet med Hanging Stars.

Bengt Berglind

Jason Isbell and the 400 unit ”Live in Alabama” (Lightning Rod Records)

Musikbranchen är snurrig. Varför ger man ut denna liveplatta med Jason Isbell nu? Året var 2012 då denna hans första livealbum spelades in i hemstaten Alabama under en lång turné tillsammans med bandet 400 Unit. Detta är alltså en re-release.

Nu är inte vi Jason Isbell-vänner speciellt ledsna över att åter få ta del av vilket fint samspel Jason Isbell och hans band bjuder på.

Den här  bevisats tidigare från albumet Live at Ryman som kom 2018.

Däremot var inte hans senaste album från förra året vad jag hade hoppats på. Hans texter var skarpare och bättre än tidigare men musikaliskt var det lite stelt och stabbigt. Det saknades bra melodislingor.

Här låter det mer rätt och riktigt, som det ska vara. Även om det var några år sedan. Kanske är så det så att liveartisten Jason höjer sig ett eller flera snäpp. Här sjunger han med pondus, bra och uttrycksfullt albumet igenom.

Dessutom är låtmaterialet väl så bra.  Bandet 400 unit är täta som ett finmaskigt myggnät och dessutom förstärkta med en liten blåssektion.

Förutom bra tolkningar av hans egna låtar som Deceration Day, Alabama Pines och Danko/Manuel finns en skön version av Candi Staitons Heart on the the String och den avslutande sköna versionen av Neil Youngs Like a Hurricane.

Andra bra album av och med Jason Isbell är Nashville Sound och Reunions.

Bengt Berglind

JJ Grey & Mofro ”Olustee” (Alligator/Border)

Ny musik från ett band som bildades 2001 och har en lång radda album bakom sig. Deras musik är en mix av soul, funk, blues och rock som vi ofta kopplar samman med södra USA, där Mississippideltat kommer samman i trakterna av New Orleans.

På tidigare album som Country Ghetto och Georgia Warhorse har det varit den lilla väl sammansvetsade gruppen som har dominerat ljudbilden, ibland förstärkt med lite blås, med ett skönt groove.

På nya releasen är det en ny bredare ljudbild som lanseras. Så även om det  i grunden är musik som andas soul och funk, så tillkommer det ofta stora körer och blåssektioner.

Sen finns här även en del ganska slätstrukna ballader som drar ner helhetsintrycket.

Det som räddar albumet i viss mån är Siminole Wind, för det är en vacker och bra låt inbäddad i både kör och blås med en bra melodikänsla. Utöver den kan nämnas On the Breeze, bluesballaden Starry Night och småtrevliga Rooster.

De tidigare albumen rekommenderas före denna nya utgåva.

Bengt Berglind