nyaskivor.se

Art & Lisa ”Healin Time” (Hemifrån)

Art Crawford och Lisa Beck från Texas har släppt sin andra CD. Dessa två singer-songwriters är väldigt countryinfluerade. Han låter lite åt Kris Kristofferson på rösten men musiken är väl snarare åt Steve Earl-hållet. Hon är mer av Linda Ronstadt och Emmylou Harris men hennes musik drar mera år Dolly Parton.

Den här typen av countrymusik är inte min tekopp precis och det hjälper inte att lyssna upprepade gånger heller, det gör bara pinan längre.

Vad gäller Lisa så tycker jag att det genuina är borta och det blir alldeles för präktigt med hjärta och smärta-smäktande ballader.

Skall man säga något positivt, och det skall man, så är det två artister som båda har mycket bra röster och musiken är välarrangerad. De gör säkert ett bra ”hantverk” båda två men som sagt inte min countrymusik-tekopp.

Börje Holmén

Benighted ”Asylum Cave” (Season of Mist/Sound Pollution)

Benighted åstadkommer på sitt sjätte album habil bruksdöds av den gamla skolan med tematik baserad på historien om Joseph Fritzl, eller snarare en man besatt av Fritzl och hans gärningar. Textmässigt förstår ni alltså vartåt det lutar. Medan jag lyssnar tycker jag det är helt okej, men efteråt infinner sig ingen känsla av att man omedelbart vill lyssna på plattan en gång till. Ändå kan jag inte säga att något är dåligt förutom sången som ibland tyngs av effekter, något jag personligen avskyr. Antingen kan man growla och då gör man det utan effekter, och kan man inte så får man väl spela trummor eller något i stället. Bäst tycker jag om titellåten och korta, snärtiga Hostile; ett stycke furiöst ursinne.

En platta som rekommenderas till inbitna dödfantaster, men för min del blir den tyvärr mest en i mängden.

Jonas Andersson

Brian Wilson ”In The Key Of Disney” (Disney/Buena/EMI)

Farbror Brian verkar ha gått vilse i Disneyfabriken på detta album som kanske är meningen som ett julalbum eller en barnskiva för stora och mindre barn. Egentligen är jag inte förvånad att Brian gör ett sånt här album. För mellan hans stordåd i musikvärlden blir det en och annan svacka. Han har här plockat ihop en samling filmlåtar från bland annat Djungelboken, Lejonkungen och Snövit som han och hans band beachboysifierat så där lite lagomt. Inte lika sublimt och skickligt som det brukar vara. Undrar om farbror Brians arrangörshjärna Van Dyke Parks är inblandad denna gång.

Visserligen är det trevligt men inte så genialt glimrande som farbror Brian har skämt bort oss med genom mästerverken Pet Sounds och nyligen återutgivna Smile.

Men det är klart jag fördrar farbror Brians version av When You Wish Upon A Star framför Benjamin Syrsas på julaftonskvällen. Alla andra dagar på året lirar jag Surf´s Up från Smile .

Bengt Berglind

Joe Henry ‘‘Reverie” (Anti/Cosmos)

I över tjugo år har Joe Henry tillhört den där lilla skaran husgudar som man bara behöver morsa på i skivhyllan. I samma skara finns till exempel Miles Davis, Van Morrison, Dylan, Nisse Ung och Joni Mitchell. Du vet vad de står för, du vet vad du har och får. Vänner emellan.

Joe Henry 2011 är en relativ lågmäld naken historia med musikaliska akustiska förtecken. Inget direkt ovanligt för denne man. Tålamod gäller, för det här är en karg och kantig musikväv som Joe Henry vävt i hop på Reverie. Inga melodihakar som klistrar sig fast efter ett par lyssningar. Tålamod alltså.

Men i längden  kommer det att visa sig att det är musikmödan värd. Låter du denna musik få en eller flera chanser kommer du kanske som jag att flyta in i ett behagligt vilsamt tillstånd och stänga av det som snurrar i dina omgivningar. Det är lite småjazzigt, rösten knarrar välbekant och hans husgitarrist Marc Ribot är aldrig ointressant allt kolla in.

Finstämda Tomorrow Is October, suveräna Deathbed Version och Eyes For You är tre bra exempel på typiska Joe Henry-kompositioner.

Tre bra tidigare album  att kolla in med samme man är Scars, Shuffeltown och Civilian.

Joe Henry är också en flitigt anlitad producent bland annat åt comebackande soulikoner. Don´t Give Up On Me med Solomon Burke från 2002 är ett bra exempel.

Bengt Berglind

En handfull årbästalistor bjuder vi enligt tradition på så här precis innan nedräkningen till det nya året har börjat. Stor variation denna gång och som vanligt en hel del grymma musiktips.

Tidigare års albumlistor och låtspellistor finner man under fliken ‘listor‘ längst upp på sidan. Årets Spotifylista något försenad och släpps först efter nyår.

Blandade Artister ”Så Mycket Bättre – Säsong 2” (Universal)

Detta är samlingsalbumet från TV4:s succéprogram, ”Så mycket bättre”, vars andra säsong sändes åtta lördagar i TV4 under perioden 30/10 – 17/12-2011!  I årets säsong medverkade en stor grädda av den svenska musikeliten, såsom Tomas Ledin, Eva Dahlgren, Jason ”Timbuktu” Diakité, Lena Philipsson, Martin ”E-Type” Eriksson, Laleh Pourkarim samt Mikael Wiehe.

Dessa artister bodde tillsammans på Gotland under en dryg veckas tid i somras och i varje TV-program fick en av artisterna äran att vara dagens huvudperson, där han eller hon sedan fick bestämma hela dagens upplägg och aktiviteter. När de sedan samlades för lunch respektive middag, blev det då tillfälle för de andra artisterna att framföra sina unika tolkningar av huvudpersonens låtar. Det är dock lite trist att urvalet på denna skiva till sist endast blir 21 låtar, men man har nog trots detta troligtvis ändå fått med det mesta av det bästa, även om det optimala givetvis hade varit att släppa det hela som en dubbel-cd med 35 eller 42 låtar istället! Men man kan ju inte få allt här i världen!

Jag har sett vartenda avsnitt av denna serie, lyssnat och imponerats stort av artisternas förmåga att hitta nya infallsvinklar, nyanser och dimensioner av låtarna i sina tolkningar! I programmet så var det nog Laleh som imponerade mest, men även Lena PH, Mikael Wiehe och E-Type gjorde bättre ifrån sig än väntat. Men den som hade svårast av alla att hitta ut från sin egen lilla artistbubbla var nog Eva Dahlgren!

När det gäller samlingsalbumet ”Så mycket bättre- Säsong 2” har varje artist endast fått framföra tre av sina tolkningar (av sju möjliga), och eventuella plumpar i protokollet borde därför redan vara bortsopade! Eller? Om detta får väl skivköparna själva tycka till om där hemma, och smaken är ju som sagt…!

Men här kommer i alla fall min egen tolkning och poängsättning av samtliga 21 bidrag på skivan! Kom igen, för nu kör vi så det ryker…! Läs hela texten →

Wild Flag ”Wild Flag” (Wichita/Border)

Redan när jag hör första tonen för första gången upplever jag att det här har jag hört flera gånger förut, men samtidigt slår det mig hur fräscht och levande det känns. Amerikanska Wild Flag bjuder oss på något så ovanligt som tidlös musik och de blandar friskt av 60-tals pop/rock, indiepop från skarven av 80-/90-talet och garagig punkrock. På många sätt låter det ungefär som skivan ”It’s Blitz!” (2009) med bandet ”Yeah Yeah Yeahs” utan deras electronica/disco.

Jag må ha missat hypen som säkert finns kring bandet, men finns det ingen internethype är det något som är fel – för det här borde ha skapat näst intill hysteri hos bloggare och twittrare runt om i världen. Det enda jag har läst om dem är det jag sett på twitter (och då har jag inte sökt någon information) att Per Sinding Larsen tänkte se dem när han var i New York tidigare i höstas. Ja, jag förstår verkligen varför han ville se dem. Det här är finstämt, oväsen, smart, dumt, energiskt, kaxigt och högljutt på samma gång. Motsägelsefullt på sina håll? Absolut! Men är det inte motsägelsefullheten som gör fenomenal musik?

Vad talar egentligen emot Wild Flag? Inte mycket, men omslaget är bland det fulaste jag har sett.

Du borde ta dig en knapp timme av din tid och för att lyssna på dessa 10 låtar och skapa dig en egen uppfattning av skivan. För i år är det här är en skiva som alla musikälskare borde ta sig tid med. Kanske platsar den på årets julklappsönskelista. Personligen kommer jag sätta upp vinylversionen av skivan på min önskelista.

Lars Svantesson

Lydia Loveless ”Indestructible Machine” (Bloodshot/Border)

På sitt debutalbum blandar Lydia vilt punkattityder ifrån storstaden och den countrymusik hon fick med sig intravenöst  från unga år i pappas countrybar i Ohio. Ljudet är ofta distat och rått och låter demo eller liveinspelat från något hål i väggen en fredagskväll. Inte min kopp av te. Önskar ofta en mer detaljerad och klar ljudbild. Såna här åsikter drar väl på sig en massa vuxenpoäng men jag tycker inte att det rockar fetare med ett undermåligt ljud.

Lydia drar ofta upp ett rasande tempo i sin version av cowboypunk, där banjon drar iväg i överljudsfart. Kul i små doser. Annars är det country och rock på halvfart. Låtarna är ok tempomässigt och det finns en del spår som sticker ut och visar att det kan bli något större av denna tjugoettåriga Ohiotjej när hon får slipa formen med ett par album.
Hennes röst är en oslipad diamant vilket hörs  på ett bra sätt i How Many Women, Steve Earle och Can’t Change Me.

Bengt Berglind

Marion James ”Essence” (EllerSoul/Hemifrån)

Inom filmen finns de stora stjärnorna som ofta är nominerade till Oscars, och som man får läsa om i alla tidningar.

Bakom dessa står ofta de så kallade ”supporting acts”, vilka har till uppgift stötta stjärnorna. Om man tar motsvarande koncept till musiken så finns även där stora sjärnor som alla känner till, men även artisterna strax under i rangskalan.

Marion James är en sådan. Den kvinnliga stjärnan i hennes genre, blues och R&B är väl Aretha Franklin, men Marion ligger inte långt efter! Hennes nya album heter ”Essence” och det är en bra titel då det innehåller det viktiga av blues.

Marion har en lång erfarenhet av musik, och började som många bluessångare inom gospel. Under tidigt hade Marion ett eget band med en herre vid namn Jimmy Hendrix som gitarrist! 1966 kom ”That´s my man” som hamnade på top-10 i USA.

På nya skivan hörs tydligt att Marion är influerad av Billy Holiday och Ruth Brown, bland andra storheter. Albumet innehåller 13 låtar, med blandade stilar från rökig blues till funky R&B. Lyssna på ”My mama”, som svänger grymt!

Marion James kallas ”Nashvilles queen of blues”, och jag kan nog hålla med. Så hon borde få en Oscar för ”best supporting act” inom blues och R&B.

Köps och njuts bäst i vintertid ihop med lite Gumbo-food.

Conny Eklund