nyaskivor.se

Eric Sardinas and Big Motor ”Sticks & Stones” (Provogue/Mascot/Border)

 
 
Jag är egentligen ingen större vän av den ursprungliga Delta Bluesen spelad på det traditionella sättet. Icke desto ty har Sardinas första album ”Treat Me Right” från 1999 och för den delen även ”Black Pearls” genom åren bitvis snurrat rätt så intensivt på skivtallriken. Det kan mycket väl bero på att respekten för rotbluesen är för stor för att kunna ignoreras.

Den Florida-bördiga Sardinas för generna vidare och med ‘Sticks And Stones’ vidareutvecklar han sina musikaliska tankebanor enligt det gamla sättet genom att spela på resonatorgitarr. Med en vandring i Rober Johnsson fotspår i en inte alltför avlägsen tidsepok avlägger Sardinas sin tolkning med inslag av både boggie och country.

Även om ‘Cherry Wine’ öppnar föreställningen med klara Johnny Winter-anslag, så tar det tungt bluesbaserade andraspåret ‘Road To Ruin’ helt över föreställningen. Den ylande slidegitarren och den raspiga rösten är två parametrar man måste baka in i helhetsintrycket utan att darra på manschetten.

‘Through The Torns’ är enligt min åskådning det bästa spåret. Mer genuin blues än så är svår att fånga. Instrumentala ‘Behind The 8′ visar dels att Sardinas är en mästare att hantera sin Dobrogitarr och dels att det finns melodier som det inte går att sjunga till även om man kunde.

‘Make It Shine’ är en pärla om än inte svart. ‘Godness’ ger den rätta känslan av att vara ute i det fria. Det är trots allt där Sardinas trivs allra bäst. Det visade inte minst hans framträdande på 2009:års Sweden Rock Festival som jag hade äran att bevista. För övrigt en festival jag varmt kan rekommendera.

Det kan bitvis bli lite för mycket ‘bomullsplockning’ bland strängarna på ”Sticks And Stones” vilket sänker omdömet 1/2 poäng. Något som däremot ger Sardinas full kredit är utstrålningen och att han ser ut som en korsning mellan Jack Sparrow och Åskgudens son.

Thomas Claesson

Michael Brewer ”It is what it is” (Michael Brewer Music/Hemifrån)

Michael Brewer är en veteran i den musikaliska världen och har samarbetat med en rad namnkunniga musiker genom åren. Bla har han i mer än 40 år utgjort halva albumproduktiva sång/gitarrduon Brewer and (Tom) Shipley. 2004 släppte han sina två första soloalbum och ”It Is What It Is” är det tredje. En singer-songwriter med ganska täta reflekterande texter och ett akustiskt gitarrkomp. Det låter lite väl laid back för att vara engagerande. Vackert, lugnt och behagligt, men slätstruket. Ensam är han en i mängden kan man säga. 

Börje Holmén

Nightbringer ”Hierophany of the open grave” (Season of Mist/Sound Pollution)

En timme amerikansk black metal kan bli i mastigaste laget, men Hierophany of the open grave tilltalar mig. Dock rekommenderar jag hörlurar. I högtalare funkar det bra som soundtrack, men lurarna lockar fram nyanserna och stämningarna; det går från något som låter bra till något som blir intressant.  Låtarna ger en känsla av hymner och sången är av mässande karaktär. Tänk åkallan av underjordens makter och diverse demoner. Ska jag klaga på något så är det en viss likriktning, men öppningslåten Rite of the slaying tongue sticker ut tillsammans med The gnosis of inhumation.

Släck ned ljuset, luta dig tillbaks i favoritfåtöljen, slut ögonen och glid iväg på en timslång resa i det svarta Amerika, och då menar jag inte Sydstaterna. Det är helt klart en resa värd pengarna.

Jonas Andersson

The Unthanks ”Diversions vol. 1 – Songs of Robert Wyatt & Antony & The Johnsons” (Rough Trade/Border)

Ska man genrebestämma denna kvartetts musik så är det lätt att krångla till det. Men låt oss försöka. Unthanks har sin rötter i engelsk folkmusik men är på väg att korsa detta med klassisk kammarmusik. Modern folkkammarmusik är inte bra, men det får duga tills vidare.

Syskonparet Rachel och Beckys röster virvlar runt varandra ständigt omgivna av pianon och stråkar. På detta livealbum inspelat i Union Chapel i London tolkar gruppen Anthony And The Johnsons och Robert Wyatt med skiftande resultat.

De sex inledande sångerna kommer från Anthonys album I Am A bird Now och är ballader. Detta är gruppens tolkningar och tillför egentligen ingenting. De är snyggt framförda men Anthonys original har en spröd skärpa som inte finns här.

Det blir mycket bättre i Robert Wyatts åtta kompositioner. Plötsligt finns det en dynamik i musiken som är både spännande och vacker. Röster, pianon, keyboard och stråkar samverkar nu och bygger en strålande ljudvägg som lyfter fram storheten i Robert Wyatts musikskapande. Leta gärna fram hans musik om du vill utveckla ditt egna musiklyssnade.

Jag kommer inte att sitta och längta efter Diversions vol.2, det är säkert. Då plockar jag hellre fram något med Robert Wyatt , till exempel Cockooland eller Comicopera.

Bengt Berglind

The Barreracudas “Nocturnal Missions” (Douchemaster/Border)

Gör så här! 

Ta en helt vanlig gryta!

Häll sedan i en valfri dos av musikstilar som new wave, punk, rock och glamrock!

Rör sedan om!

Tillsätt sedan en medelstor portion av Cheap Trick, New York Dolls, Dwight Twilley, Ramones, The Damned och Chris Spedding, krydda sedan lite försiktigt på toppen av det hela med lite T. Rex surrogat! Släng sedan i en nypa bristande talang och fantasilöshet!

Rör sedan runt med en kraftig slev i grytan, gärna så kraftigt att det skvätter åt alla håll!

Ja, nu sitter ni där med en anrättning som innehåller någon sorts meningslös glamrock-pop-punk substans som jäser över kanten åt alla håll! En ihopblandad och uppkokt produkt som är ungefär lika meningslös som Eldorados blaskiga läskedrycker! Billigt, men mindre bra, även om det hela påminner om något bra i sina bästa stunder!

“Nocturnal Missions” låter som en coverskiva från en grupp som försöker tolka allehanda musikintryck från sjuttio- och åttiotalet! Musiken som man försöker efterskapa har man förmodligen hört på gamla kassettband! Typ sådana som man kunde köpa på bensinstationer under 1970–80-talen! Kassettband som bara innehöll en massa kassa anonyma coverartister som ibland nästan lät som originalartisten, men bara nästan! Ibland så påminde även dessa låtar om något som man kanske kände igen, men bara ibland! Man blev faktiskt nästan lika glad av musiken från dessa coverband, som när bilsteron gjorde en rejäl bandsallad av bästa favoritbandet!

Denna skiva låter hela tiden som något annat, för det finns ingen riktig egen identitet! Ord som – Varför? Nej! Pust! – dyker upp i huvudet! Ord och yttringar som tyvärr får dunsta ut fritt i atmosfären utan någon åtgärd alls!

Man serveras diverse allsångs pop-punk a la 70-tal! Cheap Trick-vibbar som även överstegrar i en ytterst medioker Cheap Trick-lustmordscover av låten ”Come on come on” och i låten ”Baby Baby Baby” har man till och med lyckats få in ett komplett stulet intro från Billy Idols låt, “Dancing with myself”, vilket sedan visar sig vara det enda som var bra i hela låten! Ha ha!

Det enda som är bra med denna skiva är att det åtminstone påminner om musik som man kanske tycker är bra! Men det hela är lite väl amatörmässigt, ihåligt och skramligt för min smak! Men det kunde ju faktiskt ha varit ännu sämre!  Nu orkar man ju åtminstone lyssna genom hela skivan, åtminstone en gång, kanske till och med två gånger, trots att man inte gillar innehållet fullt ut! Detta är ju en insikt som jag kan ta till mig!

Jag tar därför en rejäl klunk av Eldoradodrickan och ger musikvärldens motsvarighet en låg tvåa i betyg! 

Roger Skoog

Hate Gallery  “Viva La Resistance” (North&South/Playground)

Albumet ”Viva la Resistance” som släpptes den 28 november 2011 är uppföljaren till det kritikerrosade debutalbumet ”Compassion Fatigue” från 2008, som av brittiska Kerrang kallades ”Årets platta i sin genre”!

Punk, rock och hårdrock i en magnifik musikalisk pyttipanna-mix som gör att det spritter i hela kroppen – det är riktigt bra och det svänger gott!

Hate Gallery är Janne Jarvis (sång & bas), Rickard Lundell (gitarr), Petja Lepola (gitarr) och Fredrik Kvarnebrink (trummor)! Albumet ”Viva La Resistance” är skriven och producerad av Janne Jarvis, som har en brittisk pappa och en finsk mamma, han är uppväxt i närheten av London, men bor numera i Stockholm!

Janne Jarvis säger följande om Hate Gallery och den musik man spelar:
”(Vi är) ett ganska internationellt band. Vi startade i London någon gång runt 2006-2007. Det var jag som är engelsk och min kusin Petja Lepola från Finland. Sen flyttade vi till Stockholm och de två andra medlemmarna Rille Lundell och Freddie Kvarnebrink är svenskar. Det märkliga är att vi alla har finska mammor. (…) – Det är väl hårdrock helt enkelt. Men inte så klassiskt svensk eller brittisk hårdrock. Mer progressiv, mer punk. Lite liknande Nine Inch Nails eller Queens of the Stoneage”.

Ja, detta är en musikalisk energibomb av högsta klass och skivan börjar i högsta tempo med tre av albumets fyra bästa låtar på en rad – ”Viva La Resistance”, ”The warning”, & ”Satellite”, den fjärde låten i sammanhanget heter ”Frequency”. Tyvärr håller inte skivan lika hög klass hela vägen, men helhetsintrycket av låtarna, musiken, energin och öset ger till slut ändå ett betyg som är mycket mer än godkänt! Punkigt, rockigt och ruffigt, men det är ändå väldigt fräscht med en tydlig ljudbild!

Klart sämsta låt på albumet är dock rockballaden ”Love Shine On” som känns lite malplacerad och det känns inte riktigt som att denna låt hör samman med de andra, utan det är mer en känsla av följande scenario: ”Fan, vi måste ha med en ballad också, vi slänger in denna överblivna låt, den duger nog!”

Betyget på detta album blir högt, men en sådan här skapelse ska premieras!

Jag gillar detta album som är fyllt till bredden med potent party-punk-rock, och det är verkligen fullt ös, energi och röjmusik nästan hela tiden!

För mer info om Hate Gallery se vidare på deras webbsajt hategallery.com.

Viva Hate Gallery!

Roger Skoog

Jimmy Cliff ”Sacred Fire EP” (Collective/Border)

Med risk att dra för stora växlar av denna underbara 6-spårs EP skulle jag vilja jämföra mötet mellan Jimmy Cliff och Tim Armstrong med mötet mellan Johnny Cash och Rick Rubin. Likt det jättelyftet Cash fick med sina American-inspelningar producerade av Rubin finns chansen att även Cliff får ett ordentligt lyft tack vare samarbetet med Armstrong. I vilket fall har samarbetet lett till en av 2011 års bästa skivor (borde ha varit på min best of lista, by the way). The Sacred Fire EP känns som en frisk fläkt från ett av de största namnen in reggaescenen. Och i likhet med tidigare Cash-inspelningar mixas här några få egna låtar med fin-fina covers - och precis som på Cash skivor är det coverversionerna som står ut och verkligen lyfter skivan (utan för den skull göra de egna låtarna dåliga).

Skivan inleds och avslutas med Clash-pärlan ”The Guns of Brixton”, en låt som passar Cliff som handen i handsken – fenomenal. Så pass fenomenal att jag dansar en omväg från stereon till fåtöljen. Egna pennade samhällskritiska ”World Upside Down” följer därefter. Sedan den fullständigt fantastiska versionen av Rancid-pärlan ”Ruby Soho”. Antagligen tappade producenten Armstrong (vanligtvis gitarrist och sångare i Rancid) hakan när hörde denna. En ruskig föreställning som visar att gammal är äldst och samtidigt visar vart skåpet ska stå. Efter denna uppvisning känns den egna ”Ship is Sailing” något tafatt. Den tidiga Bob Dylan-låten ”A Hard Rain’s A Gonna Fall” får sig en ordentlig reggaeuppfräschning. Avslutar gör som sagt en ytterligare version av ”The Guns of Brixton”, som dock inte håller lika hög klass som föregående.

Skivan finns släppt som CDEP och som 12” (med nedladdningskod). Personligen föredrar jag den ruskigt fina vinylversionen, som är en fint lysande röd alternativt grön vinyl paketerad i ett minimalistiskt mycket snyggt omslag. Hela skivan från paketering till musikaliskt innehåll är en ren njutning.

Lars Svantesson

Elitist ”Fear in a Handful of Dust” (Season of Mist/Sound Pollution)

Härligt minimalistiskt omslag och 11 låtar med en speltid av 34 minuter. Som upplagt för en rejäl dos av aggression från nykomlingarna Elitist med andra ord. Vad man får är i stället 34 minuter av något slags doomig sörja, av skivbolaget benämnt sludgecore. Väldigt mycket sludge och lite core, får jag säga. Allt mal på som en sörja och man märker inte ens när en låt slutar och en ny börjar. Jag vet inte vad låten Slowly fucked and force fed handlar om eftersom sångaren kväker som en groda, men den sammanfattar i alla fall känslan av att lyssna Fear in a handful of dust. Något som är bra överhuvudtaget? Howling wind sticker ut och piskar på med den aggression som bandet lyckas trolla bort i övrigt. Här har Season of Mists vanligtvis effektiva kvalitetskontroll fallerat.

Jonas Andersson

Victoria Vox ”Exact Change” (Obus/Hemifrån)

Singer-songwritern Victoria Vox har släppt sin andra skiva där hon har skrivit det mesta materialet själv. Bakom sig har hon en sju år lång non-stop turné och har också vunnit en mängd priser genom åren.

Victoria behärskar ett flertal instrument bla. Trumpet och Ukulele - en ukulele som kanske det blir lite väl mycket av.

Skivan är väl helt ok sånär som på några klämkäcka franska låtar, ett språk som hon också behärskar, och en instrumentallåt som känns som utfyllnad. Men i övrigt är skivan lyssningsvärd.

Framför allt: Summertime, Mother Nature och Oh I Wonder.

Börje Holmén

Felice Brothers ”Celebration Florida” (Loose/Border)

När detta brödragäng dök upp för några år sedan måste jag erkänna att jag föll pladask i farstun för deras enkla, jordnära, dammiga gammelmans americana. De framstod i mina öron som en juniorversion av legendariska The Band. Då ska ni veta att de stod mycket högt i kurs i skivhyllan. Fyra album senare har brödragänget delat på sig och Ian och James Felice har lierat sig med kompisarna Greg Farley, David Turbeville och Christmas i denna den senaste versionen av Felice Brothers.

I och med detta album har man också öppnat studiodörrarna i den uttjänta kycklingfabriken på vid gavel och släppt in massor av nya ljudinfluenser från vida världen. Ljudcollage, djärva blåsarrangemang varvas med åttiotals-keyboards, körer, dancebeats och akustiska instrument.

Visst ska band utvecklas, expandera och söka nya utmaningar. Allt annat vore fegt. Men frågan är om steget denna gång var något för stort.

Först och främst tänker jag på de vokala inslagen. Bröderna är inga uttrycksfulla sångare som kan matcha de  sprakande spännande arrangemangen. Det hela faller ganska platt. I alla fall hos mig denna gång. Men å andra sidan om detta album är det första du hör med Felice Brothers kan det säkert falla dig på läppen. Värre saker kan hända. Jag vet av egen musikerfarenhet.

Bengt Berglind