Chris Isaak ”Beyond The Sun” (Wicked Game Records/Warner)

Egentligen är detta ett dödsdömt projekt på pappret. För vem behöver ännu ett album med dammiga coverversioner från Hedenhöstiden av Presley, Jerry Lee, Johnny C och Roy O?

Förmodligen ingen, om det inte vore för Chris Isaak. Han är uppväxt med denna musik i modersmjölken och utöver detta har Chris rösten som passar föredömligt i sammanhanget. Den ligger nära Presleys utan att han imiterar, vilket hörs bäst  i Tryin’ To Get To You och Blue Hawaiihiten Can’t Help Fallin’ In Love With You.

Albumet är alltså en hyllning till den musik som föddes i den klassiska Sunstudion i Memphis. Beyond The Sun lär också vara inspelat på denna plats, med Chris eget band som spelar med en sparsmakad femtiotalsfeeling som bidrar till att det hela fungerar så utmärkt. Ett album som är gjort med stil och massor av hjärta. Odödliga hits som Ring Of Fire, Great Balls Of Fire, It’s Now Or Never och I Forget To Remember To Forget You rullar förbi med Chris Isaaks röst i fokus. Det finns också en deluxutgåva med ytterligare elva spår i samma anda.

Rekommenderas varmt som soundtrack i ‘var mans amerikanare’ norr om Forshaga kommande vår och sommar.

Bengt Berglind

AA Bondy ”Belivers” (Fat Possum/Border)

Det här är inte partymusik till förfesten, utan kanske mer musik för dagen efter festen när du halvligger i soffan och softar. Det är inte heller musik för soliga och varma sommardagar, utan passar bättre när regnet sköljer ner eller snöstormen viner så där hemtrevligt som den gjorde förra året.

AA Bondys sololalbum skulle kunna vara producerat av Eno. Det som imponerar mest är den välstrukturerade enhet som håller ihop över alla de tio spåren.

Svärtan som omfamnar detta album har här olika grader. De första spåren The Heart Is Willing och Down In The Fire (Lost Sea) har tillsammans med den avslutande trion sånger den djupaste svärtan.

Här finns vissa  musikaliska element som påminner mig om åttiotalets svarta synthträsk. Men på ett positivt sätt. Däremellan, bland annat Skulls & Bones och Surfer King visar AA Bondy på en något ljusare sida där melodistrukturerna i låtarna kan skönjas tydligare och tempot är något högre, utan att för den skull kunna benämnas popmusik. Men mest förtjust är jag nog i drömska DRMZ med sin sirligt plockande steelgitarr.

Albumet Belivers och AA Bondy kan till och med hjälpa dig igenom vintern. Musikens kraft kan vara stor som du vet, om den används på rätt sätt.

Bengt Berglind

Motörhead ”The World is ours vol. 1” DVD (UDR/EMI)

Om en live-DVD ska bli bra måste den i mitt tycke återspegla verkligheten och skapa en känsla av att man faktiskt är med, inte som åskådare framför Tv:n utan framför scenen. Det innebär att jag kräks på digitala effekter som lagts på, klipp varannan sekund, sammanfogade klipp från olika gig och allt annat som inte skulle kunna vara en del av konsertupplevelsen på plats. Så autentiskt som möjligt med andra ord; precis så stönig är jag.

Motörhead live är alltid ett säkert kort, och det är på scenen de hör hemma. Samtidigt är det en utmaning att få ned den energi som finns live på en CD eller en DVD. Sam Dunn och kompani har gjort ett bra jobb vad gäller den biten. Klippningen är hyfsat ohysterisk och kamerorna vågar ibland vara statiska och inte fladdra runt hela tiden, vilket skapar närvarokänsla.  Personligen var jag skeptisk till en svartvit DVD, och även om jag fortfarande skulle vilja ha den i färg så funkar det bra. Ljudmässigt finns inget att anmärka på, utan det ger en bra livekänsla.

Extramaterialet är intressant med intervjuer och några livelåtar från Manchester 2010 och New York 2011. Låtarna från New York är en riktig godbit och jag skulle gärna sett hela den konserten som huvudmaterial; bra ljud, bra bild, bra publik, bra ös och ett band i fin form.  Intervjuerna är riktigt bra; lättsamma och fyllda av visdomsord, ofta klädda i en ironisk skrud.

Mitt enda råd är att du plundrar spargrisen och inhandlar ett exemplar av The world is ours, naturligtvis varianten med tillhörande CD så du kan njuta även när du inte har tillgång till en TV, och för er som tycker att min recension saknar djup vill jag bara avsluta med Lemmys visdomsord från bonusintervjun i Atlantic City. ”You can’t analyze rock’n’roll, it just makes you feel good, that’s all.”

Jonas Andersson

Ten Second Epic ”Better Off”  (Hassle/Sound Pollution)

Kanadensarna i Ten Second Epic representerar den typ av musik jag har jävligt svårt att tycka bra om. De lirar någon typ av rockpop/punkpop/poppunk som känns överproducerad och stöpt i amerikanska radiostationers och MTVs standardmodell för tyngre musik. Det vill säga snälla pojkar som spelar hård men inte för hård musik – det ska typ vara sockersött och hårt på samma gång. Allt för att tilltala de skrikande tonåringarna (tjejer) längst fram på konserterna som är där för musikernas utseende och för att de inte har hittat någon som är bättre än (killarna). Okej förlåt för att jag generaliserar något grymt, men den här musiken tenderar tyvärr till att bli ruskigt löjlig och smaklös. Banden i den här genren tenderar till att bli den hårda musikens pojkband.

Visst det viktigaste är ju vad som kommer ut ur högtalarna, men tyvärr faller även Ten Second Epic i samma grop som alla andra band i den här genren verkar falla i, likt två magneter som dras mot varandra. Vilket gör att de flesta banden låter precis som de andra oavsett vad de tar sig till. Till kanadensarnas fördel talar att de har lyckats fixa till en hel del ganska schysta punkpop-låtar (som tyvärr har svårt att skina igenom produktionen). ”Better Off” känns som den bästa skivan som jag hört inom den här, på det hela taget tråkiga, genren. Vilket gör att du som brukar digga andra band i genren borde kolla upp även den här skivan.

Bästa låtarna på skivan är titellåten ”Better Off” och den efterföljande balladliknande ”Don’t”. Även avslutande ”Northstar” är bra. Men bäst av alla är balladen ”Giving Up”.

Lars Svantesson

Saving Joshua ”Forever Hold Your Peace”  (Supernova/Cosmos)

Här kommer första fullängdaren från svenska posthardcorerockarna i Saving Joshua. ”Forever Hold Your Peace” innehåller 11 låtar som pendlar mellan sockersöt sång och superaggressiv growl och skrik, och som mixar lugna partier med hårt mangel. Skulle säkert kunna bli intressant, men jag upplever det tyvärr som ett platt fall.

Jag såg bandet lira live i somras på Södertäljes gratisfestival ”Pretzeltown” och även där lyckades de inte riktigt övertyga. Konserten var precis som skivan är, varken bra eller speciellt dålig – kan inte väcka mig och få mig att känna något alls. Precis som under konserten slår nu tanken mig ”när ska det här bli intressant eller bra?”. En annan tanke som kommer upp är att jag tycker att låtarna inte står utifrån varandra. Det kan vara positivt för då blir det ett samlat album och inte bara några bra låtar, men i det här fallet blir det helt enkelt bara en grå massa som inte ger mig någonting. Det är helt enkelt inget som tilltalar mig.

Lars Svantesson

 

Lacuna Coil ”Dark Adrenaline” (Century Media/EMI) 

        I butik: 25 jan

Lacuna Coil är ett italienskt goth/rock/metal-band som bildades i Milano redan 1994 och i början av karriären var man kända under namn som Sleep of Right och Ethereal.

Lacuna Coil består idag av de sex medlemmarna Cristina Scabbia (kvinnlig ”lead” sång), Andrea Ferro (manlig ”lead” sång), Cristiano Migliore (gitarr), Marco Biazzi (gitarr), Marco Coti Zelati (bas/keyboard) och Cristiano Mozzati (trummor). De har sedan de bildades gett ut fem studioalbum och två EP-skivor (medium play), varav det senaste albumet, ”Shallow Life”, kom ut 2009. Deras musik är inspirerad av det gotiska bildspråket och man använder sig av melodiska gitarrslingor, samt skiftar mellan ljus sång (Cristina) och mörk sång (Andrea). Man har även ibland vissa inslag av mer poppiga toner i musiken, fast då inflätat i de normala ljudkulisserna, där rock, hårdrock och metall regerar. Men man har tack och lov hoppat över de obligatoriska insticken av (onödigt) growl som många andra musikalisk besläktade grupper och branschkollegor tillämpar.

Lacuna Coil säger själva att de är inspirerade av Paradise Lost, Tiamat, Septic Flesh och Type O Negative! Men trots gruppens inspirationskällor, så ska man nog för att kunna gilla Lacuna Coil till fullo, helst också gilla musikakter som t.ex. Sirenia, Evanscense, Nightwish och jämförbar musik! Själv är jag ett inbitet och hängivet Lacuna fan som i princip gillar allt de ger ut! Deras blandning av mörkt och ljust, hårt och mjukt, omväxlande kvinnlig och manlig sång, hårda gitarrer och keyboard gör ju att de, trots att de påminner om andra grupper, ändå har sitt eget signum i både stil och utförande! Man hör direkt att det är det är de som spelar!

På denna nya skiva finns även en mycket intressant tolkning av R.E.M: s gamla slagdänga, ”Loosing My Religion”, som i Lacuna Coil’s version låter mycket mer som Lacuna än R.E.M. Man har förvisso gjort någon enstaka cover tidigare, och ett exempel är ju Depeche Mode-låten ”Enjoy The Silence” som man gjorde en intressant version av på albumet ”Karmacode” som kom 2006!

På “Dark Adrenaline” låter det som vanligt och man vet vad man får och man behöver aldrig bli besviken på italienarna. Producent på detta album, förutom Lacuna Coil själva, är Don Gilmore (Linkin Park, Bullet For My Valentine, Duran Duran, April Lavigne)! Man kan inte ta miste på det inarbetade och patenterade Lacuna-soundet och jag tycker nog att detta är ett väldigt potent och bra album, på alla sätt och vis! Hårda metallspår, varvad med melodisk och mörk gothtyngd rock!

Men gillar man inte ett musikaliskt arbetssätt som innebär att man flätar ihop tre-fyra olika musikuttryck i en och samma låt, ja då är detta nog inte rätt recept! För Lacuna Coil är lite av den hårda musikens blandgodispåse!
Men trots detta är det de hårdaste låtarna på albumet som också är de bästa, även om en oinvigd lyssnare kanske tycker att allt nästan låter likadant!

Bäst på albumet är låtarna ”Trip the darkness”, ”Against you”, ”Upsidedown” och ”Intoxicated”, sämst är skivans längsta (och även segaste) spår, ”My spirit”, som inte riktigt håller måttet, trots ett långt och pampigt outro!
Skivans joker och utropstecken får bli coverversionen av den gamla hitlåten ”Losing my religion”! Ett musikstycke som blir en mycket intressant och behaglig skapelse när den ikläder sig Lacuna Coil-skruden!

För mer info, se Lacuna Coil:s webbsida lacunacoil.it

I min värld är detta ett mycket bra album, men så är jag också ett Lacuna Coil-freak ända ut i fingerspetsarna!

Benissimo, Lacuna Coil, Benissimo!

Roger Skoog

 

Black Lips ”Arabia Mountain” (V2/Cooperative/Universal)

Flowerpunkarna i Atlanta-bandet Black Lips har ibland blivit mer omtalade för sina vilda liveshower (som bland annat har innehållit spyor, urin, nakenhet och brinnande gitarrer) än för sin musik. Ibland har det varit befogat, och jag tycker att vissa av låtarna från de gamla skivorna växer i liveversionerna, snarare än på skivornas medvetna lo-fi-skrammel.

Med takt att bandet har utvecklats och man har lärt sig spela har de på senare tiden vågat ta steget från det värsta skramlet och börjat klä låtarna i mer välproducerade kostymer.

På ”Arabia Mountain”, bandets sjätte skiva, har man gått ännu ett steg längre och anlitat hippa Mark Ronson som producent, även Deerhunters Lockett Pundt har producerat ett par låtar.

Och man har fått till en riktig fullträff. Skivan virvlar av pigga pophits som Beatles själva inte hade kunnat skriva bättre, blandat med psykadeliska 60-talsrökare och allmänt svängigt röj. Hela tiden med skitigheten i behåll och punkglimten i ögat.

De mesta uppenbara låtarna är inledande ”Family tree”, ”Modern art” och ”Go out and get it”, och till alla tre låtarna finns grymma musikvideos som man kan se om och om igen.

En av 2011 år bästa skivor!

Marcus Johansson

 

Eternal Gray ”Your Gods, my Enemies” (Season of Mist/Sound Pollution)

Om man ser det som sin uppgift att stoppa in så många riff som möjligt i en låt krävs det fingertoppskänsla, så att ekvilibrismen inte sker på bekostnad av låtarna. Vid första genomlyssningen av Your Gods, my Enemies är det just låtar som jag börjar längta efter. Det spretar åt olika håll och hänger inte ihop, och kanske är det därför som jag får en känsla av att allt flyter på i ungefär samma tempo, trots takt- och tempobyten, men någonstans runt titellåten och efterföljande Unlabeled börjar det ta sig. Där faller bitarna på plats och alla meckiga prylar fungerar som just låtar, och Blind Messiah är rentav ett litet mästerverk där mina tankar går till Nevermore. Plattan kräver en del av lyssnaren men växer till sig med antalet genomlyssningar, så fans av Nevermore och Meshuggah bör ge den en chans, även om de inledande låtarna i mitt tycke aldrig riktigt får alla bitar på plats. Mer variation på sången skulle också hjälpa till att lyfta låtarna.

Avslutande elektroniska bonusversionen av Never waits känns helt onödig tills jag konstaterar att tillsammans med Lucifer Dance, Chris Laneys Ibiza-remix av Candlemasslåten Lucifer rising, så kommer den att göra kl. 02.30 lördag natt med polarna och för många öl roligare.

Jonas Andersson

 

Trouble Boys “Bad Trouble” (Ball & Chain/Border)

Detta är en skiva som doftar väldigt mycket Dave Edmunds, Nick Love, Rockpile och The Refreshments!  Orsaken till denna omständighet är faktiskt väldigt enkel och stavas – Billy Bremner! Sångaren och gitarristen i Trouble Boys har ju ett förflutet i de båda grupperna Rockpile och The Refreshments, dessutom har han ju även kompat de gamla Rockpile-kompisarna, Dave och Nick, på deras soloskivor! Billy som även har trakterat sin gitarr i gruppen The Pretenders, samarbetar i Trouble Boys med den gamla Ducks Deluxe och Tyla Gang-medlemmen, Sean Tyla (sång och gitarr).

Förutom dessa båda brittiska rockrävar, återfinns även en av grundarna av The Refreshments, Micke Finell (som även han har spelat tillsammans med Dave Edmunds), i Trouble Boys (saxofon, sång & gitarr)! I gruppen ingår även trummisen Ingemar Dunker (ex. Niklas Strömstedt, Ulf Lundell, Louise Hoffsten, Perssons Pack, Roffe Wikström, Jakob Hellman), samt basisten Tommy Cassemar (ex. Ulf Lundell, Roxette, Roffe Wikström, Jerry Williams, Mikael Rickfors, Totta Näslund, Grymlings, Mick Taylor, Steve Gibbons, Graham Parker m.fl.).

Bad Trouble är den svensk-brittiska supergruppen Trouble Boys debutalbum! Bad Trouble som är inspelad i Sound Control Studios i Skutskär innehåller tolv medryckande rocklåtar och gillar man pubrock, partyrock och rock’n’roll så är detta verkligen en riktig kalasplatta!

En platta för buggdansen, raggarbilen, eller festen där hemma! Glad rockmusik med hög igenkänningsfaktor a la The Refreshments/Dave Edmunds/Rockpile och Ducks Deluxe! Ohämmad rock’n’roll och pubrock, försedd med små stänk av blues och country

Bästa låtarna är: ”Bad Trouble” som är en sydstatsdoftande rocklåt med små små Bachman-Turner Overdrive-vibbar, ”Stop loss shuffle” som är en modern rocklåt med stor allsångs- och partyattityd, ”Pink Cadillac” som låter som en 24-karats reinkarnation av The Refreshments/Rockpile och som gungar gott, samtidigt som den påminner lite om gamle Billy Swan (!), ”Bit of everything” som är en riktig boogierocklåt med lite lätt Status Quo anstrykning, samt ”In a heartbit” som doftar mycket The Refreshments/Rockpile med lätt boogiekomp, samt ”I never thought” som påminner mycket om den gamla engelska rockabillygruppen på 1970–80-talet, Matchbox!

En annan hyfsad låt på skivan, ”Demon road”, påminner bitvis väldigt mycket om Randy Bachman (B.T.O)! Många av låtarna på skivan påminner faktiskt ofta om något annat och detta gör att det hela känns bekant och familjärt redan från första lyssningen!

Gillar man ett konstant gungande rockkomp, med stor buggpotential och gedigen rock’n’roll-känsla, samt gillar The Refreshments, Rockpile, Dave Edmunds och liknande musik, ja då är detta nog den optimala partyplattan för DIG!

En klockren skiva för förfesten, för festen, för efterfesten, för raggarbilen, för myssoffan eller för dansgolvet! Cassemar, Dunker, Bremner, Finell och Tyla rockar fett och skivan håller en hög lägstanivå och levererar en rejäl dos av både glad rock’n’roll, pubrock och boogierock! Intressant, glad och danssant är orden!

Detta är en rock’n’roll-skiva för alla och envar, unga som gamla!

“These boys are real trouble! Trouble Boys, rock and bad trouble! Bad Trouble, rock and rock & roll!”

Roger Skoog

Kate Bush ”50 Words For Snow” (Fish People/EMI)

Kate Bush överraskar mig ordentligt på detta pianodominerade album. Rösten är mognare och har en mörkare lyster, tempot är lugnt och arrangemangen är stramare än vad jag upplevt att det varit tidigare, och nu med pianot i fokus. På albumets sju spår framträder musik som skapar stämningar och passar bra för många av dagens stressade själar. Albumets första spår Snowflake är ett utmärkt exempel på detta - då röst, piano och melodi virvlar runt som en snöflinga på väg någonstans. På Lake Tahoe har Kate lånat in två manliga klassiska sångare som skapar en spänning när deras skolade röster matchas mot Kates bluesigare ton. Misty är tretton minuter musikalisk meditation med ett ursnyggt stråkarrangemang i botten.

Min personliga favorit är i första hand jazzinfluerade Wild Man där trummisen Steve Gadd och Danny Thompson på kontrabas medverkar och höjer kvalitén ytterligare med sitt täta samspel. Snowed In At Wheeler Street är en skön duett med Elton John, och på det lekfullt rytmiska titelspåret 50 Worlds…  medverkar skådespelaren och författaren Stephen Fry.

50 Words For Snow avslutas som den börjar, med lugna värdiga Among Angels.

Kate Bush har nog aldrig riktigt platsat i min musikvärld. Nu gör hon det med dessa Femtio Ord Om Snö. Kanske dags att krypa till korset och kolla in nyutkomna samlingen Directors Cut från i höstas.

Bengt Berglind