nyaskivor.se

Imperial State Electric ”Pop war” (Psychout/Sound Pollution)

Release: 9 mars

’Årets bästa skiva’ hävdar Sound Pollution i mailet, när de skickar ut pressreleasen. Kanske något överdrivet, men det är antagligen det rätta sättet att presentera den här skivan. Det ligger väl lite i garagerockens mentalitet och attityd.

Letar du efter en garagerock mixad med 60-talspop så har du garanterat hittat en skiva som kommer falla dig väldigt mycket i smaken. För här mixar Nicke Andersson och company friskt mellan Hellacopters-garagerocken, som Nicke antagligen är mest känd för, med tidlösa poplåtar och med stänk av soultoner från 60-talet.

När första Imperial State Electric-plattan släpptes blev jag mäkta imponerad och det blev en skiva som spelades ofta, väldigt ofta. Därför blev jag något besviken när jag hörde efterföljande EP där man presenterade covers på 60- och 70-talspärlor. Inte för att det var dåligt – men det var inte det som jag var ute efter. Nu är bandet tillbaka med en ny skiva där de egentligen gjort en mix av det bästa av båda dessa skivor. Här får man 10 låtar som mycket väl kommer att kännas lika fräscha om 10 år som de gör nu – antagligen för att de lånar så mycket från redan tidlösa genrer. Allt mixas ihop till en väldigt skön garage-pop eller softare garagerock om du så vill. Skit samma hur vi väljer att sortera in musiken, det behövs ju inte. Det är helt enkelt riktigt bra musik, som de flesta säkert skulle kunna njuta av.

Skivan som egentligen släpps den 9 mars, har när detta skrivs (25 februari) redan släppts på vinyl (i alla fall i några skivbutiker i Stockholmsregionen). Och efter att ha haft vinylen i min hand måste säga att jag är minst lika imponerad (om inte mer) av hur fruktansvärt snyggt omslaget är. Ett helt vitt album som bepryds av gitarristen Nicke Andersson på en häst. När man fäller upp vinylomslaget möts man av ren njutning – för texterna presenteras även de väldigt stillfullt och snyggt. Skivomslaget är i sig ett stort konststycke.

Tack Imperial State Electric! Jag väntar redan på kommande spelningar och skivor.

Lars Svantesson

Trouble Boys “Bad Trouble” (Ball & Chain/Border)

Detta är en skiva som doftar väldigt mycket Dave Edmunds, Nick Love, Rockpile och The Refreshments!  Orsaken till denna omständighet är faktiskt väldigt enkel och stavas – Billy Bremner! Sångaren och gitarristen i Trouble Boys har ju ett förflutet i de båda grupperna Rockpile och The Refreshments, dessutom har han ju även kompat de gamla Rockpile-kompisarna, Dave och Nick, på deras soloskivor! Billy som även har trakterat sin gitarr i gruppen The Pretenders, samarbetar i Trouble Boys med den gamla Ducks Deluxe och Tyla Gang-medlemmen, Sean Tyla (sång och gitarr).

Förutom dessa båda brittiska rockrävar, återfinns även en av grundarna av The Refreshments, Micke Finell (som även han har spelat tillsammans med Dave Edmunds), i Trouble Boys (saxofon, sång & gitarr)! I gruppen ingår även trummisen Ingemar Dunker (ex. Niklas Strömstedt, Ulf Lundell, Louise Hoffsten, Perssons Pack, Roffe Wikström, Jakob Hellman), samt basisten Tommy Cassemar (ex. Ulf Lundell, Roxette, Roffe Wikström, Jerry Williams, Mikael Rickfors, Totta Näslund, Grymlings, Mick Taylor, Steve Gibbons, Graham Parker m.fl.).

Bad Trouble är den svensk-brittiska supergruppen Trouble Boys debutalbum! Bad Trouble som är inspelad i Sound Control Studios i Skutskär innehåller tolv medryckande rocklåtar och gillar man pubrock, partyrock och rock’n’roll så är detta verkligen en riktig kalasplatta!

En platta för buggdansen, raggarbilen, eller festen där hemma! Glad rockmusik med hög igenkänningsfaktor a la The Refreshments/Dave Edmunds/Rockpile och Ducks Deluxe! Ohämmad rock’n’roll och pubrock, försedd med små stänk av blues och country

Bästa låtarna är: ”Bad Trouble” som är en sydstatsdoftande rocklåt med små små Bachman-Turner Overdrive-vibbar, ”Stop loss shuffle” som är en modern rocklåt med stor allsångs- och partyattityd, ”Pink Cadillac” som låter som en 24-karats reinkarnation av The Refreshments/Rockpile och som gungar gott, samtidigt som den påminner lite om gamle Billy Swan (!), ”Bit of everything” som är en riktig boogierocklåt med lite lätt Status Quo anstrykning, samt ”In a heartbit” som doftar mycket The Refreshments/Rockpile med lätt boogiekomp, samt ”I never thought” som påminner mycket om den gamla engelska rockabillygruppen på 1970–80-talet, Matchbox!

En annan hyfsad låt på skivan, ”Demon road”, påminner bitvis väldigt mycket om Randy Bachman (B.T.O)! Många av låtarna på skivan påminner faktiskt ofta om något annat och detta gör att det hela känns bekant och familjärt redan från första lyssningen!

Gillar man ett konstant gungande rockkomp, med stor buggpotential och gedigen rock’n’roll-känsla, samt gillar The Refreshments, Rockpile, Dave Edmunds och liknande musik, ja då är detta nog den optimala partyplattan för DIG!

En klockren skiva för förfesten, för festen, för efterfesten, för raggarbilen, för myssoffan eller för dansgolvet! Cassemar, Dunker, Bremner, Finell och Tyla rockar fett och skivan håller en hög lägstanivå och levererar en rejäl dos av både glad rock’n’roll, pubrock och boogierock! Intressant, glad och danssant är orden!

Detta är en rock’n’roll-skiva för alla och envar, unga som gamla!

“These boys are real trouble! Trouble Boys, rock and bad trouble! Bad Trouble, rock and rock & roll!”

Roger Skoog

Imperial State Electric ”In Concert!” (Psychout/Sound Pollution)

   Release: 29 april

Efter en debutskiva som mottogs väl av både fans och kritiker så valde Imperial State Electric att spela in en hyllning till musikrötterna, som samtidigt fungerar som en rock and roll-historielektion.

De sex odödliga rockörhängen som spelats in live i studion representerar på ett utmärkt sätt vad som senare utvecklades till hårdrock (och alla dess genreindelningar): Leave My Kitten Alone, Is It Day Or Night, You Can´t Do That?, I Don´t Know What I Want, Rock And Roll Boogie och Sweet Little Sixteen. För den som kanske inte känner igen låttitlarna är säkert originalartistnamnen lättare att känna igen: The Runaways, The Beatles, The Easybeats, Little Willie John & The Raspberries och Chuck Berry.

Personligen är jag mest överraskad av att skivans mest tunggungande inslag är suveräna The Runaways-covern Is It Day Or Night. Inte ett band känt för sin tyngd, om man säger så…

Det står utom allt tvivel att Nicke Andersson (tidigare medlem i bland annat Entombed och The Hellacopters) är Sveriges mr Rock and Roll, Jerry Williams får helt enkelt ursäkta.

Jag säger bara; tack för historielektionen – let’s rock!

Magnus Bergström

Steve Conte & The Crazy Truth ”Steve Conte & The Crazy Truth” (Varese/Border)

Med sina musikaliska rötter i Jimi Hendrix och Jeff Beck samt att han till vardags spelar gitarr i New York Dolls som är ett av mina favoritband från 1970-talet; plus att han skriver filmmusik till den numera populära genren Japansk Anime;  att han har lyssnat på tidiga Chuck Berry och Keith Richards gör det inte mindre intressant heller. Han har under årens lopp spelat tillsammans med rockens stora namn. Steve Contes glödheta rock´n roll lämnar ingen som diggar The Hellacopters eller för den delen Jon Spencer oberörd.

Det är bluesinfluerad rock´n roll rakt igenom. Här krånglar men inte till det utan kör på invant koncept med gitarr-riff och poser. Precis som det skall vara inom rock´n rollen. Det handlar mer om att se cool ut och än att spela bra. Här gör man båda delarna. Ett rutinerat gäng som samlats för att spela musik de brinner för. Det är inte helt fel att bjudas på en rykande het rock ´n roll- gryta med alla ingredienser så här i höstmörkret!

Mattias Ransfeldt