nyaskivor.se

Little Green ”Innocent Again” (Paraply/Hemifrån)

Little Green har släppt sitt tredje album. Gruppen består av: Andreas Johannesson, Thomas Pontén, Karl Wassholm och Jonas Holmberg. De har skrivit allt material själva. Med sig på skivan, som är inspelad både i Sverige och USA, har de åtta mer eller mindre namnkunniga gäster.

Det är en lättlystnad blandning av musik men det känns som man har hört det mesta förut, som det som ”lånats” från andra och ligger störande nära originalet. Man kan utan ansträngning höra refrängerna av Sweet Home Alabama, Needles & Pins m.fl. men detta är en skiva som man trots allt blir glad av.

Börje Holmén

Hellsongs ”Long Live Lounge”  (Tapete/Border)

Peavey Wagner i Rage sa efter att ha spelat in ett antal Ragelåtar med Prags symfoni orkester att han blev förvånad över hur mycket musik det fanns i deras låtar. Lite så får man nog säga om Hellsongs; att de får fram saker ingen trodde fanns i ursprungslåtarna. Med detta vill jag säga att jag gillar Hellsongs koncept skarpt, men att jag föredrar att hemma konsumera det i mindre doser. Gärna i favoritfåtöljen med till exempel ett glas single malt. På en lagom nedgången och skum sylta med bandet som bakgrundsentertainers skulle jag troligen älska det en hel kväll och natten, ända fram till morgonen. Med andra ord var jag lite skeptisk till 55 minuter Hellsongs live i hemmets vrå; helt enkelt för mycket och i fel omgivning.  Desto gladare är jag att konstatera att längden på plattan inte är något problem. Föga förvånande egentligen med tanke på den låtskatt som hårdrocken är. Jag var dessutom skeptisk till att blanda in musiker från Göteborgs symfoniorkester, eftersom jag verkligen gillar det minimalistiska hos Hellsongs, men det funkar förvånansvärt bra.

Framförandet är naturligtvis mycket bra och professionellt, och Siris röst är underbar med sin anstrykning av Björk, lite sådär på gränsen till att brista, men aldrig i närheten av att verkligen göra det. För mig är hon en så viktig del av Hellsongs att jag inte förstår hur bandet ska lyckas ersätta henne utan att bli ett coverband på sig själva.

Vissa låtar fungerar bättre än andra. Allra bästa funkar de som är lite mindre lounge och lite mer traditionellt akustiska versioner av originalen. Sin City är fullkomligt strålande och Walk är inte långt efter. Av låtarna som är mer tillbakalutade och mer lounge är War pigs underbart ödesmättad. Bäst är nog ändå Youth gone wild där stråkarna verkligen ger en extra, dramatisk dimension. Bitterljuvt är bara förnamnet.

Hellsongsfans har inget att bli besvikna över, förutom då att bandet är ännu bättre när de är mer minimalistiska. Dessutom är det sista inspelningen med Siri, så passa på att njuta. För dem som inte har hört Hellsongs fungerar den här plattan utmärkt som en greatest hits-samling att avnjutaellsongs är dHellsongs, gärna i goda vänners lag med ett glas single malt; ingen Islay dock, snarare något inte alltför rökigt – kanske en Talisker 18 år.

Jonas Andersson

Long Ryders ”Native Sons (Deluxe ReIssue)” (Prima/Hemifrån)

Detta är en återutgivning av ett band som var alldeles för bra för sin tid mitt på åttiotalet. Long Ryders lirade då en rak och fartfylld variant på countryrock, eller cowpunk som någon påhittig musikredaktör döpte det till. I bandet fanns  två utmärkta sångare, låtskrivare och instrumentalister – Stephen Mc Carthy och Sid Griffin – plus en tight kompsektion. På denna re-release som innehåller albumet Native Sons plus en del annat material, visar Long Ryders upp sina musikaliska rötter med ekon från Byrds och Poco – båda grundstenar i vad som kallas americana idag.

När man lyssnar på Native Sons  med dagens öron är det frapperande hur bra de låter. Melodierna  sitter som ett smäck , sångstämmorna likaså. Banjos, steelgitarrer och vanliga guror virvlar runt  utan hastighetsgräns.  Sen tror jag att många americanaband i dag skulle vilja ha låtar som Ivory Tower, Still Get By, Run Dusty Run och Tell It To The Judge sin låtlista.

Long Ryders försvann i ökendammet och blev sedan Coal Porters som comebackade med ett finfint bluegrassalbum förra året. Men då var bara Sig Griffin kvar, som också är musikskribent och författare till en bunt musikbiografier.

Så stöter du på Long Ryders eller Coal Porters så ta en koll om du gillar amerikansk rootsmusik.

Bengt Berglind

Susan James ”Highways, Ghosts, Hearts & Home” (Susan James Music/Hemifrån)

Singer/songwritern Susan James är en erkänt skicklig gitarrist. Hon har turnerat med namnkunniga artister såsom Rufus Wainwright, Billy Bragg, Richard Thompson, David Lindley med flera.

Nu släpper Susan sitt tredje album med egenskrivet material, och det drar mera åt alternativ country än tidigare. Det är lätt att göra jämförelser med Sheryl Crow och ibland tycker jag det låter lite Kris Delmhorst.

Vid första lyssningen tyckte jag inte att det var något för mig, men eftersom jag lovat att kommentera den så spelade jag den flera gånger. Faktiskt så fungerade tillvänjningsprocessen. Jag måste erkänna att det, efter sisådär fem lyssningar, finns fler nyanser i musiken och texterna än vad jag från början var mottaglig för.

Låtar som fastnat är: Out In the Woods och How To Fix a Broken Girl.

Börje Holmén

Agent Side Grinder ”Hardware” (Headstomp/Playground)

Hardware är bandet Agent Side Grinders tredje fullängdsalbum. Jag har aldrig hört dem innan jag sätter in den här skivan i CD-spelaren, men pressreleasen jag fick medskickad hävdade att bandet skulle vara synthpunkare. Går vi 30 år tillbaka i tiden hade det inte varit möjligt, nu på 2000-talet har vi märkt att det faktiskt är möjligt att mixa dessa två genres, bäst gjort av det fenomenala bandet The Yeah Yeah Yeahs.

Men att påstå att Agent Side Grinder gör det är kanske lite väl att ta i; deras musik ligger snarare i gränslandet av industri, synth, möjligen (mörk)rock och lite popfeeling. Men med allt detta inte sagt att det är det minsta dåligt. I sina bästa stunder tycker jag att Agent Side Grinder når sig upp till mina industrifavoriter Die Krupps. Hardware bjuder på 8 låtar som tar lyssnaren med in i ett intressant industrilandskap, med intressanta varierande ljudbilder. 

På det hela får man vara nöjd med den underhållning man får på Hardware.

Lars Svantesson

Diamond Dogs ”Set fire to it all” (Legal/Sound Pollution)

Diamond Dogs är smått legendariska inom den svenska musikindustrin. De har lirat tillsammans i 20 år och har släppt mer än 10 plattor. De har gjort sin grej oavsett om det betytt att de har gått emot alla rådande trender just det året.

Gubbrock, gubbrock, gubbrock. Ja bättre beskrivning på Diamond Dogs, år 2012, kommer ni aldrig någonsin att få. Enda grejen som är positivt med den beskrivningen är att man kan lägga till slutklämmen: men inte lika tråkiga som de flesta gubbrockband. Trots en massa år på nacken slår Diamond Dogs ut mossiga legendarer så som exempelvis Status Quo tio gånger av tio. Det här känns nämligen, hur konstigt det än låter, ganska fräscht och intressant. Och för att spä på detta påstående ännu mer så har 2011 års ”The Grit & The Very Soul” i Spanien röstats fram av musikkritiker som den bästa utländska skivan.

Men rent personligen tycker jag inte att skivan är speciellt märkvärdig , snarare att den bitvis är rent utav ganska tråkig och sömning. Men jag är ganska säker på att min far skulle tycka om det här bra mycket bättre än jag. Skivan får en måttlig och svag 3:a i betyg, men ha då i åtanke att det är högt i sammanhanget. Har du smaken inställd på boogierock så är det här säkert en CD som kan ligga dig varmt om hjärtat.

Lars Svantesson

The Delta Saints “The Delta Saints” (Dixiefrog/Border)

The Delta Saints härstammar egentligen från Louisiana, men de är numera baserade i Nashville! Men trots Nashvillekopplingen så spelar de inte Nashville-country, utan istället tung bluesbaserad rock med mycket soul. Det man närmare serverar på menyn är en intressant blandning av deltablues, rock och soul med ett bastant groove och frenetiska munspelsslingor!

Själva marknadsför de sin musik som Swamp Blues från Nashville och man skriver bl.a. följande om sin musik: ”The Delta Saints put together Blues, Swamp music, revisited Southern Rock and Funk. They have a strong energy and it seems that they represents quite well a new generation able to bear the torch of bands such as The Allman Brothers or Black Crowes”.

Albumet ”The Delta Saints” är på sätt och vis gruppens fullängdsdebut, trots att det egentligen bara är det bara en sammanslagning av de två tidigare utgivna EP-skivorna: ”Pray On” (minus en låt) samt ”A Bird Called Angola”.

Gillar man tung bluesrock, ibland nästan på gränsen till hårdrock, med mycket bluesgitarr och munspel – ja då är detta något för dig!

Tyvärr så märks det att albumet är ett hopkok av två EP-skivor, för det spretar lite väl mycket och den musikaliska riktningen känns ibland lite vilsen! På något vis så går det också att höra att man har klistrat ihop två olika inspelningssessioner, två olika musikprocesser, två olika skapelser, två olika halvor, till en och samma helhet!  Den musikaliska limskarven lyser tyvärr igenom när man lyssnar på detta som en och samma helhet!

Men kan man bara hitta en naturlig musikalisk stabilitet gällande låtar och dess framförande, så kommer nog The Delta Saints låta höra om sig i framtiden! För potentialen finns ju och tung blues, samt hård bluesrock är trots allt en intressant musikalisk inriktning! För mer info om gruppen och deras musik – se även deras hemsida.

Jag ger denna skapelse, trots dess brister, spretighet och bitvis ojämn kvalité, ändå ett godkänt betyg!

Roger Skoog

Chip Taylor and The  New Ukrainians ”F**k  All The Perfect People” (Rootsy/Warner)

Chip är produktiv som få. På de senaste två åren har det kommit två samlingsalbum. Ett av dem kryddat med nya låtar och olika duettpartners. Efter dessa kom i slutet på förra året det utmärkta konceptalbumet Rock n Roll Joe där han hyllade en lång rad bortglömda musikarbetare som alltid gör jobbet bakom stjärnan i  spotlighten.

På detta album ger Chip Taylor sin högst egna kritiska syn på saker och ting som han stött på i sin omgivning. Låtarna lunkar ofta fram i mediumtempo eller som rena ballader och rockmusikens svar på Nalle Puh låter obeskrivligt trygg och lugn. Kanske blir det lite för mycket Chip denna gång. Hans röst är skön och avslappnande att lyssna på men rätt vad det är så nickar jag till i soffan. Det tenderar att bli lite för lika låga tempon och för mycket av Chips faderliga stämma. Vad som saknas är hans kvinnliga duettpartners Kandel Carson eller Carrie Rodriguez . Deras röster och fiolspel i samverkan med Chips Nalle Puhstämma fungerar ofta tillsammans och då känns inte musiken så monoton som den framstår nu. Sen är det ju så att varje artist har sin stil, skriver låtar på sitt sätt och har återkommande harmonier och melodislingor. Som tur är. Men den här Chiputgåvan griper inte tag i varken hörselgångar eller hjärteroten.

Bengt Berglind

Amelia White ”Beautiful and Wild” (Rootsy/Warner)

Nashvillebaserade Amelia är en i den långa raden av utmärkta kvinnliga singer/songwriters som kanske kan leva på sitt musikskapande idag. Hur det egentligen förhåller sig med den saken har jag inte en aning om.

På detta hennes femte album finns i alla fall en samling bra låtar, välgjorda, lågmälda och behagliga att lyssna på. Spår som Sugerman och Tupelo Train är två bra bevis på Amelias låtskivarkonst. Musikerna som medverkar har en känsla för musiken som hantverk och stryker under, ramar in och kommenterar Amelias röst och texter. Allt detta smälter samman till en musikalisk enhet som i vissa stunder påminner om kvinnliga kollegor i  som Shawn Colvin, Kathleen Edwards eller Kimmie Rhodes. Det kan räcka en bra bit om Amelia fortsätter att vara Beautiful and Wild.

Bengt Berglind

Crash Nomada ”Atlas Pogo” (Transnational/Cosmos)

Release: 28 mars

Oj! Det måste ha varit några år sedan nu, då jag första gången hördes talas om bandet Crash Nomada. I sanningens namn har de vid varje tillfälle känts som ett band som jag borde tagit mig tiden att lyssna på. Men det är inte förrän nu, då den första fullängdaren kommer till mig som jag ger dem en chans. Så här i efterhand har det varit ett märkligt beslut att jag inte tagit mig tid att lyssna på de tidigare 7”-singlarna – dessa har jag gått på lite då och då när jag varit i skivbutiker och grävt – för det är verkligen en typ av musik som faller mig i smaken.

Crash Nomadas musik liknar nog närmast Gogol Bordellos musik. Det är en märklig form av punkrock som mixas med alla typer av folk-/worldmusik man kan tänka sig. Crash Nomada skiljer sig dock något från Gogol Bordello – de är inte lika frejdiga och frenetiska plus att man i några låtar använder sig av mellanösterntongångar (vilket jag aldrig kan komma ihåg att Gogol gjort). På bandets egen hemsida beskrivs deras musik kort och gott som folkpunk. Jag tycker att det är spännande att det finns ett svenskt band som verkligen vågar ta ut gränserna på det sättet som Crash Nomada uppenbarligen gör.

Musiken är mycket medryckande. Första gången jag lyssnar på skivan sitter jag på ett fullsmockat tåg mellan Stockholm och Karlstad. Jag kommer på mig med att jag frenetiskt rör huvudet i takt med musiken fram och tillbaka, och det fortsätter jag med under mer eller mindre hela skivan. Riktigt bra, men jag kan inte ha sett riktigt klok ut.

Att skriva om den här skivan utan att nämna låten Renegade Democracy vore det närmaste ett tjänstefel man kan komma. Det är låten som står ut mest utifrån de andra. Det finns andra låtar på skivan som är riktigt bra. Men nämnda Renegade Democracy berör mig mer än de andra, mestadels tack vare den politiska texten som är en rak höger på allt som har med politiken att göra.

En av årets starkare skivor så här långt.

Lars Svantesson