nyaskivor.se

Crippled Black Phoenix ”(Mankind) The Crafty ape” (Music Theories/Border)

Den inledande robotrösten förkunnar: ”Använd din ilska för att fullständigt
tillintetgöra dina förtryckare”. Det är också supergruppens Crippled Black
Phoenix’s budskap på dubbel-CD:n ‘(Mankind) The Crafty Ape’. Åskådliggjort
genom ett ambitiöst 90 minuters opus, med den bärande idén staplad i tre kapitel:
‘A thread’ (slaveri och förtryck), ‘The Trap’ (uppror och smädelse) och ‘The
Blues of A Man’ (heder och hjältemod).

Klangen från kyrkklockor långt bort i fjärran, änglalika körer samt det
verklighetsfrämmande vinandet från en såg genomsyrar ‘The Heart Of Every
Country’ när den, vad det lider, kommer fram ur dimman. Milda ljudvågor rör
sig under ytan men ‘A Letter Concerning Dogheads’ och ‘The Brain/Poznan’ är en
kamp mot döden och dess andeväsen.

Likt tidvattnets orubbliga ebb och flod böljar musiken fram och åter. När
den hittar fokus levereras glänsande svartkonst utkristalliserad med typfall som
‘Laying Traps’ där kavalleriet rider till undsättning med fanan högt i skyn
och ‘Release The Clowns’ med sitt surmulna utrop till alla fäaktiga gynnare.

Skivan inkluderar inga hitlåtar, men även en kopplingston kan vara nog så
angenäm och absolut ingenting som viftas bort hur som helst. Psykedelisk
rymdrock med progressiva inslag är nämligen något man inte kan hysa förakt
för. Musiken passar dock bäst- av förklariga skäl -när man får vara för sig själv
en stund (men det är sannerligen inte ofta).

Thomas Claesson

Phyllis Sinclair ”Dreams of the Washerwomen” (Phyllis Sinclair/Hemifrån)

Phyllis Sinclair började skriva sångtexter på 70-talet och sedan gjorde hon  ett långt uppehåll till in på 2000-talet.

Nu har amerikanskan släppt sitt tredje album och det låter någonstans mellan Joan Baez och Joni Mitchell.

När jag första gången spelade skivans första spår Washerwomans Lament slogs jag av att den mycket väl kunde vara skriven av Woody Guthrie där det tidlösa innehållet berättas på ett enkelt, följsamt och medryckande sätt. Att alla låtarna inte håller samma fantastiska klass, eller ens måttet, är å andra sidan tråkigt. Det finns iochförsig ytterligare ett par ljusglimtar som The Temptess ( Follow Me Down) och Finding Ontario (60´s Scoop Song) men tyvärr är det nog de enda tre jag orkar med.

Börje Holmén

Sinead O´Connor ”How about I be me (And you be you)?” (One Little Indian/Border)

Hennes privatliv har under åren som gått sedan megahiten Nothing Compares 2 U överskuggat hennes artistiska och musikaliska gärningar. Ett undantag är reaggae-albumet Throw Down Your Arms som producerades av Sly and Robbie och var klart godkänt, samt innehöll ett helt album med dubversioner.

Nu har Sinéad tagit upp samarbetet med producenten John Reynolds  som också var hennes första man. Resultatet av detta samarbete är väl inte den stora comeback som vi väntat på. Men Sinéad går som vanligt sin egen väg som tur är och sjunger med stor övertygelse och skärpa  i rösten som få kvinnliga artister förunnat idag. Ett bra exempel på detta är inledande 4th & Vine, som lär handla om ett förhållande med regissören Neil Jordan.

Direkt lysande är John Grant-covern Queen Of Denmark med de inledande raderna “I wanted to change the world, but I couldn’t even change my underwear”.

Vatikanen får sig en släng i Take Of Your Shoes och V.I.P behandlar kändisskapets baksidor. Så visst behöver vi kvinnliga musiker som Sinéad som ibland står med bägge fötterna på jorden, men lika ofta svingar vilt åt alla håll samtidigt, utan att ha markkontakt.

Allt är inte bra, med när det är det , då sprakar det om Sinéad O´Connor.

Bengt Berglind

The Decemberists ”We all raise our voices to the air” (Rough Trade/Border)

Decemberists album ”The King Is Dead” drabbade cd-spelaren på vårvintern 2011 och har hängt med sedan dess. Nu är det dags för en livedubbel med detta Portland-baserade band som ofta låter mer engelskt i mina öron – än amerikanskt.

Den ständiga frågan som dyker upp när det gäller liveplattor är hur nödvändigt det är, för oss som inte var där och inte kan känna stämningen och musikens magiska vibrationer fortplanta sig genom kroppen. Musiken är genomgående alldeles utmärkt, men när det blir mellansnack, skämt och annat glam så tappar ofta musikupplevelsen fart och man sitter bara och väntar på nästa låt. Detta kan man stå ut med på grund av att Colin Meloy har en sån låtskatt att gräva ur och det låter så bra om bandet.

Större delen av alla kanonlåtar från The King… finns med i  utmärkta liveversioner. Rise To Me, Down By The water, All Arise, This Is Why We Fight och många, många fler av Colin Maloys låtar har så starka melodihakar, så de sitter lika säkert fast som en säkerhetsnål i en övervintrad punkares kind. Livedubbeln kan också fungera som en bra inkörsport för den som vill stifta närmare bekantskap med ett band som förenar pop och modern folkmusik med osviklig känsla och sväng.

Bengt Berglind

The Black Keys ”El Camino” (Nonesuch/Warner)

Alla ni som har suttit i framsätet på en Chevrolet El Camino vet att den
inte ser ut som bilen på omslaget. Där står det nämligen en anspråkslös Van
prydligt parkerad. Det var med den här skrotfärdiga ‘turnébussen’ som Dan Auerbach
(sång/gitarr) och Patrick Carney (trummor) körde land och rike runt under de
första stapplande åren när ‘The Black Keys’ ännu låg i sin linda.

Nu har åtskilliga mil lagts bakom denna rock-duo och berömmelse och fägring
kantar väggrenen. Demon-producenten Brian ”Danger Mouse” Burton har lockat
fram träffsäkra låtar och ett pånyttfött betydligt vidlyftigare instrumentalt
spektrum. Det rör sig om skitig alternativ garagerock stylad med diverse
applikationer.

Lyssna bara på ‘Lonely Boy’. De vresigt återkommande gitarriffen varvas med
småmysig allsång i refrängen. En träffande näst intill arrogant relationstext
ger den vederbörliga inramningen. Inledningen på ‘Little Black Submarines’
är däremot lugn och eftertänksam med endast en akustisk gitarr som sällskap.
Halvvägs in i låten tar tålamodet slut och djuriska trummor och en ettrig
elgitarr tar överhanden. Vibrationer från Led Zeppelin letar sig in under
skinnet.

‘Gold On The Ceiling’ slänger retrospektiva känslor ända till 60-talets
bitterljuva epok. För en låt som står så högt i tak känns orgeln – av gammal
fin årgång – som en välbehövlig motpol. ‘Sister’ och ‘Hell Of A Season’ river
upp mycket damm under sin färd. De snärtiga ackorden är utformade helt enligt
den gamla rockskolans sedelärande konst.

De här killarna är smarta nog att hålla sig ur vägen för sina egna melodier.
Den stora lyssnarskaran ute i världen lär nog få det betydligt svårare att värja
sig mot det träffsäkra soundet.

Thomas Claesson

Fotnot: Det spanska ordet ‘El Camino’ = Vägen.

Kultfakta: The Black Keys har bidragit med en melodi (‘Tighten Up’) till filmen
‘I Am Number Four’.

Dr. John ”Locked  Down” (Nonesuch/Warner)

Den gode Doktorn, funkens överstepräst från New Orleans har övergett sitt vanliga recept och lierat sig med Black Keys gitarrist Dan Auerbach. Borta är de väloljade funkbröderna i Lower Side 711, som nästan alltid brukar sluta upp vid doktorns sida.

På Locked Down har Dan Auerbach handplockat ett nytt band och förvisat Doktorn bort från pianopallen till farfisaorgeln/wurlitzerelpianot. Större delar av albumet lär vara skrivet och producerat i studion, vilket ibland hörs då några av spåren har en jamkaraktär över sig. Annars finns det inte mycket att närkegnälla på. För detta är den nytändning som Doktorn så väl behövde.

Inledande Locked Down sätter agendan för vad det kommer att handla om på följande tio spår… En betydlig mer skramlig resa i voodoons träskmarker där Doktorns lätt knarriga röst låter bättre än på länge. Det som förstärker och fördjupar ljudbilden när det är riktigt bra är hur blåsarrangemangen och körinslagen smälter samman med  Doktorns röst. Ett klart plus i kanten för Dan Auerbach egna gitarrspel på detta mer än lyckade Dr. John-album. Nyfunktionalism som funkar alltså. Gött mos.

Bengt Berglind

Alabama Shakes ”Boys & Girls” (Rough Trade/Border)

Det här är egentligen inget märkvärdigt alls. Bara en liten samspelt soul- och rockcombo från Sydstaterna. Låtmaterialet håller en skaplig nivå . Som vanligt finns det både dalar och en del toppar i detta och i gruppens sätt att framföra sin soulrock, med inspiration från klassiska Muscle Shoes och Staxsoundet blandat med mer traditionell amerikansk rotrock. Men det som skiljer Alabama Shakers från många andra band på samma nivå är Brittany Howard, gruppens vokalist och gitarrist. Hon sjunger med en soul- och rockröst som både innehåller taggtråd och honung.

Musikminnet söker sig bakåt i tiden och visst finns det spår av en ung Janis Joplin, Etta James eller Tina Turner i Brittanys vokala uttryck.  Hon behärskar också både ballader och de lite snabbare låtarna med samma  känslosamma uttrycksförmåga. Som sagt inget märkvärdigt, allt har du hört förut, inget som kommer att skaka om i musikvärlden. Bara lite tät soul och rock i 35 minuter. Räcker bra!

Bengt Berglind

Simon Elvnäs ”Words Unspoken” (Simon Elvnäs/Hemifrån)

Simon Elvnäs debuskiva Words Unspoken är inspelad live. Producerad av Glen Scott. Simon är en singer/songwriter och har skrivit allt material själv utom Water is wide som skrivits av Pete Seeger. Han låter lite som Ray LaMontagne och Al Green.

Skivan är ganska vemodig men med en skön känsla rakt igenom och med låtar som Can’t let you touch me now, Naive, Your naked soul och Water is wide med flera är allt på topp. Däremot har jag lite svårare för duetterna som känns lite mer trevande och ansträngda. Detta är en strålande debutskiva.

Börje Holmén

The Gourds ”Old Mad Joy” (Vanguard/Border)

De borde ha hittat sin egen stil efter sjutton år. Men det är klart det kan man säga att de har. För på de fyra sista albumen jag kollat in finns tre-fyra kanonlåtar där de bär arvet från The Band vidare. Sen  måste bandet tänka att vi måste variera oss. De  plockar in en massa olika låtar i en massa olika tempo och många av dem verkar halvfärdiga.

Denna pytt i panna av stilar och tempon bidrar till att man tröttnar fort på bandet. Det finns inga musikaliska ramar att hålla sig i. Nobel Creatures från 2007 var det bästa försöket att hitta en egen stil och karaktär. Sen kom Haymaker och nu Old Mad Joy som är inspelad i Levon Helms studio med Larry Campell i produktionbåset.

Här som tidigare hittar vi tre bra Gourdslåtar, I Want It So Bad, Two Sparrows och Ink and Grief, sen är det som vanligt igen. Musiken vinglar hit och dit utan att hitta rätt. Synd med så bra musiker och så bra sångröster.

Bengt Berglind