nyaskivor.se

Chris Isaak ”Beyond The Sun” (Wicked Game Records/Warner)

Egentligen är detta ett dödsdömt projekt på pappret. För vem behöver ännu ett album med dammiga coverversioner från Hedenhöstiden av Presley, Jerry Lee, Johnny C och Roy O?

Förmodligen ingen, om det inte vore för Chris Isaak. Han är uppväxt med denna musik i modersmjölken och utöver detta har Chris rösten som passar föredömligt i sammanhanget. Den ligger nära Presleys utan att han imiterar, vilket hörs bäst  i Tryin’ To Get To You och Blue Hawaiihiten Can’t Help Fallin’ In Love With You.

Albumet är alltså en hyllning till den musik som föddes i den klassiska Sunstudion i Memphis. Beyond The Sun lär också vara inspelat på denna plats, med Chris eget band som spelar med en sparsmakad femtiotalsfeeling som bidrar till att det hela fungerar så utmärkt. Ett album som är gjort med stil och massor av hjärta. Odödliga hits som Ring Of Fire, Great Balls Of Fire, It’s Now Or Never och I Forget To Remember To Forget You rullar förbi med Chris Isaaks röst i fokus. Det finns också en deluxutgåva med ytterligare elva spår i samma anda.

Rekommenderas varmt som soundtrack i ‘var mans amerikanare’ norr om Forshaga kommande vår och sommar.

Bengt Berglind

AA Bondy ”Belivers” (Fat Possum/Border)

Det här är inte partymusik till förfesten, utan kanske mer musik för dagen efter festen när du halvligger i soffan och softar. Det är inte heller musik för soliga och varma sommardagar, utan passar bättre när regnet sköljer ner eller snöstormen viner så där hemtrevligt som den gjorde förra året.

AA Bondys sololalbum skulle kunna vara producerat av Eno. Det som imponerar mest är den välstrukturerade enhet som håller ihop över alla de tio spåren.

Svärtan som omfamnar detta album har här olika grader. De första spåren The Heart Is Willing och Down In The Fire (Lost Sea) har tillsammans med den avslutande trion sånger den djupaste svärtan.

Här finns vissa  musikaliska element som påminner mig om åttiotalets svarta synthträsk. Men på ett positivt sätt. Däremellan, bland annat Skulls & Bones och Surfer King visar AA Bondy på en något ljusare sida där melodistrukturerna i låtarna kan skönjas tydligare och tempot är något högre, utan att för den skull kunna benämnas popmusik. Men mest förtjust är jag nog i drömska DRMZ med sin sirligt plockande steelgitarr.

Albumet Belivers och AA Bondy kan till och med hjälpa dig igenom vintern. Musikens kraft kan vara stor som du vet, om den används på rätt sätt.

Bengt Berglind

Ten Second Epic ”Better Off”  (Hassle/Sound Pollution)

Kanadensarna i Ten Second Epic representerar den typ av musik jag har jävligt svårt att tycka bra om. De lirar någon typ av rockpop/punkpop/poppunk som känns överproducerad och stöpt i amerikanska radiostationers och MTVs standardmodell för tyngre musik. Det vill säga snälla pojkar som spelar hård men inte för hård musik – det ska typ vara sockersött och hårt på samma gång. Allt för att tilltala de skrikande tonåringarna (tjejer) längst fram på konserterna som är där för musikernas utseende och för att de inte har hittat någon som är bättre än (killarna). Okej förlåt för att jag generaliserar något grymt, men den här musiken tenderar tyvärr till att bli ruskigt löjlig och smaklös. Banden i den här genren tenderar till att bli den hårda musikens pojkband.

Visst det viktigaste är ju vad som kommer ut ur högtalarna, men tyvärr faller även Ten Second Epic i samma grop som alla andra band i den här genren verkar falla i, likt två magneter som dras mot varandra. Vilket gör att de flesta banden låter precis som de andra oavsett vad de tar sig till. Till kanadensarnas fördel talar att de har lyckats fixa till en hel del ganska schysta punkpop-låtar (som tyvärr har svårt att skina igenom produktionen). ”Better Off” känns som den bästa skivan som jag hört inom den här, på det hela taget tråkiga, genren. Vilket gör att du som brukar digga andra band i genren borde kolla upp även den här skivan.

Bästa låtarna på skivan är titellåten ”Better Off” och den efterföljande balladliknande ”Don’t”. Även avslutande ”Northstar” är bra. Men bäst av alla är balladen ”Giving Up”.

Lars Svantesson

Saving Joshua ”Forever Hold Your Peace”  (Supernova/Cosmos)

Här kommer första fullängdaren från svenska posthardcorerockarna i Saving Joshua. ”Forever Hold Your Peace” innehåller 11 låtar som pendlar mellan sockersöt sång och superaggressiv growl och skrik, och som mixar lugna partier med hårt mangel. Skulle säkert kunna bli intressant, men jag upplever det tyvärr som ett platt fall.

Jag såg bandet lira live i somras på Södertäljes gratisfestival ”Pretzeltown” och även där lyckades de inte riktigt övertyga. Konserten var precis som skivan är, varken bra eller speciellt dålig – kan inte väcka mig och få mig att känna något alls. Precis som under konserten slår nu tanken mig ”när ska det här bli intressant eller bra?”. En annan tanke som kommer upp är att jag tycker att låtarna inte står utifrån varandra. Det kan vara positivt för då blir det ett samlat album och inte bara några bra låtar, men i det här fallet blir det helt enkelt bara en grå massa som inte ger mig någonting. Det är helt enkelt inget som tilltalar mig.

Lars Svantesson

Black Lips ”Arabia Mountain” (V2/Cooperative/Universal)

Flowerpunkarna i Atlanta-bandet Black Lips har ibland blivit mer omtalade för sina vilda liveshower (som bland annat har innehållit spyor, urin, nakenhet och brinnande gitarrer) än för sin musik. Ibland har det varit befogat, och jag tycker att vissa av låtarna från de gamla skivorna växer i liveversionerna, snarare än på skivornas medvetna lo-fi-skrammel.

Med takt att bandet har utvecklats och man har lärt sig spela har de på senare tiden vågat ta steget från det värsta skramlet och börjat klä låtarna i mer välproducerade kostymer.

På ”Arabia Mountain”, bandets sjätte skiva, har man gått ännu ett steg längre och anlitat hippa Mark Ronson som producent, även Deerhunters Lockett Pundt har producerat ett par låtar.

Och man har fått till en riktig fullträff. Skivan virvlar av pigga pophits som Beatles själva inte hade kunnat skriva bättre, blandat med psykadeliska 60-talsrökare och allmänt svängigt röj. Hela tiden med skitigheten i behåll och punkglimten i ögat.

De mesta uppenbara låtarna är inledande ”Family tree”, ”Modern art” och ”Go out and get it”, och till alla tre låtarna finns grymma musikvideos som man kan se om och om igen.

En av 2011 år bästa skivor!

Marcus Johansson

Trouble Boys “Bad Trouble” (Ball & Chain/Border)

Detta är en skiva som doftar väldigt mycket Dave Edmunds, Nick Love, Rockpile och The Refreshments!  Orsaken till denna omständighet är faktiskt väldigt enkel och stavas – Billy Bremner! Sångaren och gitarristen i Trouble Boys har ju ett förflutet i de båda grupperna Rockpile och The Refreshments, dessutom har han ju även kompat de gamla Rockpile-kompisarna, Dave och Nick, på deras soloskivor! Billy som även har trakterat sin gitarr i gruppen The Pretenders, samarbetar i Trouble Boys med den gamla Ducks Deluxe och Tyla Gang-medlemmen, Sean Tyla (sång och gitarr).

Förutom dessa båda brittiska rockrävar, återfinns även en av grundarna av The Refreshments, Micke Finell (som även han har spelat tillsammans med Dave Edmunds), i Trouble Boys (saxofon, sång & gitarr)! I gruppen ingår även trummisen Ingemar Dunker (ex. Niklas Strömstedt, Ulf Lundell, Louise Hoffsten, Perssons Pack, Roffe Wikström, Jakob Hellman), samt basisten Tommy Cassemar (ex. Ulf Lundell, Roxette, Roffe Wikström, Jerry Williams, Mikael Rickfors, Totta Näslund, Grymlings, Mick Taylor, Steve Gibbons, Graham Parker m.fl.).

Bad Trouble är den svensk-brittiska supergruppen Trouble Boys debutalbum! Bad Trouble som är inspelad i Sound Control Studios i Skutskär innehåller tolv medryckande rocklåtar och gillar man pubrock, partyrock och rock’n’roll så är detta verkligen en riktig kalasplatta!

En platta för buggdansen, raggarbilen, eller festen där hemma! Glad rockmusik med hög igenkänningsfaktor a la The Refreshments/Dave Edmunds/Rockpile och Ducks Deluxe! Ohämmad rock’n’roll och pubrock, försedd med små stänk av blues och country

Bästa låtarna är: ”Bad Trouble” som är en sydstatsdoftande rocklåt med små små Bachman-Turner Overdrive-vibbar, ”Stop loss shuffle” som är en modern rocklåt med stor allsångs- och partyattityd, ”Pink Cadillac” som låter som en 24-karats reinkarnation av The Refreshments/Rockpile och som gungar gott, samtidigt som den påminner lite om gamle Billy Swan (!), ”Bit of everything” som är en riktig boogierocklåt med lite lätt Status Quo anstrykning, samt ”In a heartbit” som doftar mycket The Refreshments/Rockpile med lätt boogiekomp, samt ”I never thought” som påminner mycket om den gamla engelska rockabillygruppen på 1970–80-talet, Matchbox!

En annan hyfsad låt på skivan, ”Demon road”, påminner bitvis väldigt mycket om Randy Bachman (B.T.O)! Många av låtarna på skivan påminner faktiskt ofta om något annat och detta gör att det hela känns bekant och familjärt redan från första lyssningen!

Gillar man ett konstant gungande rockkomp, med stor buggpotential och gedigen rock’n’roll-känsla, samt gillar The Refreshments, Rockpile, Dave Edmunds och liknande musik, ja då är detta nog den optimala partyplattan för DIG!

En klockren skiva för förfesten, för festen, för efterfesten, för raggarbilen, för myssoffan eller för dansgolvet! Cassemar, Dunker, Bremner, Finell och Tyla rockar fett och skivan håller en hög lägstanivå och levererar en rejäl dos av både glad rock’n’roll, pubrock och boogierock! Intressant, glad och danssant är orden!

Detta är en rock’n’roll-skiva för alla och envar, unga som gamla!

“These boys are real trouble! Trouble Boys, rock and bad trouble! Bad Trouble, rock and rock & roll!”

Roger Skoog

Kate Bush ”50 Words For Snow” (Fish People/EMI)

Kate Bush överraskar mig ordentligt på detta pianodominerade album. Rösten är mognare och har en mörkare lyster, tempot är lugnt och arrangemangen är stramare än vad jag upplevt att det varit tidigare, och nu med pianot i fokus. På albumets sju spår framträder musik som skapar stämningar och passar bra för många av dagens stressade själar. Albumets första spår Snowflake är ett utmärkt exempel på detta - då röst, piano och melodi virvlar runt som en snöflinga på väg någonstans. På Lake Tahoe har Kate lånat in två manliga klassiska sångare som skapar en spänning när deras skolade röster matchas mot Kates bluesigare ton. Misty är tretton minuter musikalisk meditation med ett ursnyggt stråkarrangemang i botten.

Min personliga favorit är i första hand jazzinfluerade Wild Man där trummisen Steve Gadd och Danny Thompson på kontrabas medverkar och höjer kvalitén ytterligare med sitt täta samspel. Snowed In At Wheeler Street är en skön duett med Elton John, och på det lekfullt rytmiska titelspåret 50 Worlds…  medverkar skådespelaren och författaren Stephen Fry.

50 Words For Snow avslutas som den börjar, med lugna värdiga Among Angels.

Kate Bush har nog aldrig riktigt platsat i min musikvärld. Nu gör hon det med dessa Femtio Ord Om Snö. Kanske dags att krypa till korset och kolla in nyutkomna samlingen Directors Cut från i höstas.

Bengt Berglind

Michael Brewer ”It is what it is” (Michael Brewer Music/Hemifrån)

Michael Brewer är en veteran i den musikaliska världen och har samarbetat med en rad namnkunniga musiker genom åren. Bla har han i mer än 40 år utgjort halva albumproduktiva sång/gitarrduon Brewer and (Tom) Shipley. 2004 släppte han sina två första soloalbum och ”It Is What It Is” är det tredje. En singer-songwriter med ganska täta reflekterande texter och ett akustiskt gitarrkomp. Det låter lite väl laid back för att vara engagerande. Vackert, lugnt och behagligt, men slätstruket. Ensam är han en i mängden kan man säga. 

Börje Holmén

The Unthanks ”Diversions vol. 1 – Songs of Robert Wyatt & Antony & The Johnsons” (Rough Trade/Border)

Ska man genrebestämma denna kvartetts musik så är det lätt att krångla till det. Men låt oss försöka. Unthanks har sin rötter i engelsk folkmusik men är på väg att korsa detta med klassisk kammarmusik. Modern folkkammarmusik är inte bra, men det får duga tills vidare.

Syskonparet Rachel och Beckys röster virvlar runt varandra ständigt omgivna av pianon och stråkar. På detta livealbum inspelat i Union Chapel i London tolkar gruppen Anthony And The Johnsons och Robert Wyatt med skiftande resultat.

De sex inledande sångerna kommer från Anthonys album I Am A bird Now och är ballader. Detta är gruppens tolkningar och tillför egentligen ingenting. De är snyggt framförda men Anthonys original har en spröd skärpa som inte finns här.

Det blir mycket bättre i Robert Wyatts åtta kompositioner. Plötsligt finns det en dynamik i musiken som är både spännande och vacker. Röster, pianon, keyboard och stråkar samverkar nu och bygger en strålande ljudvägg som lyfter fram storheten i Robert Wyatts musikskapande. Leta gärna fram hans musik om du vill utveckla ditt egna musiklyssnade.

Jag kommer inte att sitta och längta efter Diversions vol.2, det är säkert. Då plockar jag hellre fram något med Robert Wyatt , till exempel Cockooland eller Comicopera.

Bengt Berglind

The Barreracudas “Nocturnal Missions” (Douchemaster/Border)

Gör så här! 

Ta en helt vanlig gryta!

Häll sedan i en valfri dos av musikstilar som new wave, punk, rock och glamrock!

Rör sedan om!

Tillsätt sedan en medelstor portion av Cheap Trick, New York Dolls, Dwight Twilley, Ramones, The Damned och Chris Spedding, krydda sedan lite försiktigt på toppen av det hela med lite T. Rex surrogat! Släng sedan i en nypa bristande talang och fantasilöshet!

Rör sedan runt med en kraftig slev i grytan, gärna så kraftigt att det skvätter åt alla håll!

Ja, nu sitter ni där med en anrättning som innehåller någon sorts meningslös glamrock-pop-punk substans som jäser över kanten åt alla håll! En ihopblandad och uppkokt produkt som är ungefär lika meningslös som Eldorados blaskiga läskedrycker! Billigt, men mindre bra, även om det hela påminner om något bra i sina bästa stunder!

“Nocturnal Missions” låter som en coverskiva från en grupp som försöker tolka allehanda musikintryck från sjuttio- och åttiotalet! Musiken som man försöker efterskapa har man förmodligen hört på gamla kassettband! Typ sådana som man kunde köpa på bensinstationer under 1970–80-talen! Kassettband som bara innehöll en massa kassa anonyma coverartister som ibland nästan lät som originalartisten, men bara nästan! Ibland så påminde även dessa låtar om något som man kanske kände igen, men bara ibland! Man blev faktiskt nästan lika glad av musiken från dessa coverband, som när bilsteron gjorde en rejäl bandsallad av bästa favoritbandet!

Denna skiva låter hela tiden som något annat, för det finns ingen riktig egen identitet! Ord som – Varför? Nej! Pust! – dyker upp i huvudet! Ord och yttringar som tyvärr får dunsta ut fritt i atmosfären utan någon åtgärd alls!

Man serveras diverse allsångs pop-punk a la 70-tal! Cheap Trick-vibbar som även överstegrar i en ytterst medioker Cheap Trick-lustmordscover av låten ”Come on come on” och i låten ”Baby Baby Baby” har man till och med lyckats få in ett komplett stulet intro från Billy Idols låt, “Dancing with myself”, vilket sedan visar sig vara det enda som var bra i hela låten! Ha ha!

Det enda som är bra med denna skiva är att det åtminstone påminner om musik som man kanske tycker är bra! Men det hela är lite väl amatörmässigt, ihåligt och skramligt för min smak! Men det kunde ju faktiskt ha varit ännu sämre!  Nu orkar man ju åtminstone lyssna genom hela skivan, åtminstone en gång, kanske till och med två gånger, trots att man inte gillar innehållet fullt ut! Detta är ju en insikt som jag kan ta till mig!

Jag tar därför en rejäl klunk av Eldoradodrickan och ger musikvärldens motsvarighet en låg tvåa i betyg! 

Roger Skoog