nyaskivor.se

Jethro Tull ”Curious Ruminant” (InsideOut)

I oroliga tider är det tacksamt att det finns en viss musikalisk konsekvens. Ian Anderson tillhör dem som oavbrutet fortsätter att släppa högkvalitativ musik med sitt legendariska band Jethro Tull. Det är visserligen tveksamt om ”Curious Ruminant” någonsin kommer att nämnas i samma andetag som de riktiga milstolparna ”Aqualung” eller ”Thick As a Brick”, men en behaglig kontinuitet är ändå beaktansvärd.

Den här gången fylls luckan efter den legendariska gitarristen Martin Barre av den blott trettioåriga Jack Clark. Trots injektionen av nytt blod är dock Andersons dominans av denna flöjttunga utgåva sådan att Clark har små möjligheter att lysa. Detsamma kan sägas om de övriga medlemmarna. Ja, även om skivan är en påminnelse om de intrikata nöjena i Tulls lugnare stunder så står det fast att det är Ian Andersons soloalbum i allt utom namnet.

Albumtiteln är som det är vanligt med Jethro Tull tvetydig. Den syftar å ena sidan på en eftertänksam eller meditativ person och å andra sidan på idisslande däggdjur.

Andemeningen kan tolkas såsom att det är inspirerande att luta sig in i skymningen med förutsättningen att uppmuntra alla att observera, lyssna, läsa, ta till sig och reflektera över saker. Först då går det att förstå relevansen i förhållande till livets andra faktorer.

Kanske en dockteater i form av Puppet And The Puppet Master kan definiera tankeverksamheten. Tja, det är lätt att gå vilse i den glada melodin med dess sammanflätade piano och flöjtdans över en virvlande rytm innan de omfamnar dragspelet med en stor kram. Här finns det också en del att hämta om du gräver djupare i texten. Vem är det som drar i trådarna? Är det artisten på scenen som kontrollerar publiken eller är det publiken som på annat sätt kontrollerar artisten? Den överraskande hammondorgeln hoppar upp som gubben ur lådan under en kort sekvens och dockspelarens trevliga drag och lockelsen från publiken fortsätter att betaga.

Den musikaliska folkrockstilen är konceptet som hör hemma här och i Dunsinane Hill sjunger Anderson om en historisk sammansvärjning baserad på girighet och hat. En fascinerande lågmäld låt som tar lyssnaren på en stilfull ljudresa. Det finns uppenbara metaforiska referenser till Shakespeares Macbeth som här föreställs som intriger och svek mellan två politiska partibröder.

Frontmannen känner sig påtagligt bekväm i rollen som berättare. I synnerhet när melodin har en subtilt gungande ton över vilken den ikoniska flöjten gång på gång kan lägga gnistrande accenter. Exempelvis framstår The Tipu House som nästan lättfotad trots den bittra texten,

Den nästan 17 minuter långa Drink From The Same Well får anses som hjärtat av albumet. Det flödar genom olika musikaliska landskap och växlar från mjukt piano och flöjt till en pulserande indiskt influerad rytm. Dragspelsunderlaget, det jazzinfluerade flöjtsolot och den frodiga filmiska atmosfären gör detta till ett av de mest fantastiska musikstycken Anderson har skapat på flera år. Det tog 20 år att färdigställa verket och det var det värt.

”Curious Ruminant” är ett album fyllt av reflektion, djup och poetiskt mästerskap. Det känns som att Ian Anderson ser tillbaka på historien, på arvet och på själva livets resa. De lyriska temana är djupgående och tankeväckande. Flöjtspelet är något av det bästa på flera år och där är Ian Anderson ensam på fältet.

Thomas Claesson

Mostly Autumn ”Seawater” (Mostly Autumn/Border)

Ibland dyker album upp ur tomma intet. Att det känns så för Seawater är märkligt för bandet har ju ändå funnits i 30 år och diskografin är omfattande med över ett dussin studioalbum och än mer livealbum! Det borde inte ha varit så svårt att att hitta dem uppe i York i nordöstra hörnet av England. Nu när de ändå är på plats är det bara att lyssna på deras framträdande och blicka ut över de vidsträckta hederna under den stjärnklara natthimlen.

Mostly Autumn spelar en folktonad form av progressiv rock med lån av många beståndsdelar från Pink Floyd och några senare Neoprog-band. Den lättillgänglig musiken är mycket melodisk, men ändå energisk och äventyrlig nog att betraktas som spännande. Den sporadiska användningen av flöjt och fiol ger emellanåt en gåtfull atmosfär som i flera uttrycksfulla partier har outgrundliga inslag av keltisk påverkan.

Inte blir det mindre trolskt när den trogna gästartisten Troy Donockley (Nightwish) ansluter i de två första låtarna; Let’s Take A Walk och Why Do We Remember All The Rain. Kompositör och sångare i grunden, men drar sig inte heller för att hantera allehanda märkliga instrument. Allt ifrån irländsk säckpipa via getskinnspännda slagverksinstrument till kufiska mandoliner och faktiskt allt där emellan. Inte undra på att han sätter en viss prägel på utförandet.

Vi vaggas in i en drömliknande upplevelse under den inledande fasen av When We Ran. Det avbryts abrupt när stråkar och syntar tar oss tillbaks till verkligheten. Taktfast stämsång virvlar iväg till ett kraftfullt klimax. De fantasieggande elektroniska elementen i kombination med rejäla och tunga trummor ger beroendeframkallande ilningar. Den medryckande klappjakten ar inte slut förrän den vildsinta gitarren fångar in de gäckande skuggorna.

Den ljuva stämman från Olivia Sparnenn förseglar If Only For A Day i ett enda andetag. Musiken är precis så ljus och vacker som jag förväntade mig. Olivias röst är överväldigande och toner från det högre registret kommer i dagen samtidigt som det sparsmakade pianot lugnt och metodiskt strosar vidare i stilla mak. Den karismatiska energin tränger igenom hjärtat och lyser upp himlen som genom ett trollslag.

Sångaren och gitarristen Bryan Josh lägger sin beskyddande hand över My Home. En liten näpen historia där barndomsminnen ploppar upp i en jämn strid ström. Korta melodier hör till ovanligheterna i sådana här sammanhang, men tack vare äktheten i dess skepnad faller de utmärkande egenskaperna in under uttrycket less is more.

Avslutande titellåten reser sig som ett monument övar vad allt som progressiv musik står för. Hela konkarongen av naturkrafter släpps loss på en och samma gång vilket tar i anspråk nästan 20 minuter för att reda ut alla begreppen. Det finns t.o.m. utrymme för en sekvens av sjömansvisan What Shall We Do With The Drunken Sailor. Precis som om det skulle vara den mest självklara saken i världen.

Seawater är ett album drivet av instinkter som sträcker ut i hela 76 minuter vilket inte känns i närheten av så långt. Det finns tydliga höjdpunkter utspridda över hela skivan. Balansen mellan å ena sidan mörka stunder och avlägsna känslor och å andra sidan mänsklig värme och jordnära handlingskraft upprätthålls på ett föredömligt sätt. Det sveper ändå in en dimma av mystik runt bandet. Om du kan tränga igenom den så är din lycka gjord.

Thomas Claesson

Patterson Hood ”Exploding Trees & Airplane Screams” (Ato/Border)

Om jag nämner Drive By Truckers så kanske du känner igen namnet Patterson Hood som en medlem i denna rotrockgrupp från södra USA. Han har spelat in och givit ut några soloalbum tidigare som inte har satt några större avtryck i skivhyllan.
Det har däremot Drive By Truckers som är ett band med bra låtar och ett stort socialt patos.

På nya albumet känner man igen hans röst från första minuten i låten Exploding Trees. Lite gäll och pressad men på ett uttrycksfullt sätt.
På flera av låtarna bjuder han in kvinnliga duettpartners som Lydia Lovless i Wearwolf And The Girl och Waxahatchee i The Forks Of Cypress. Det tackar jag för eftersom jag har en förkärlek till just duetter i balladform.

Stora delar av albumet är mycket snyggt orkestrerat med stråkar, electronica i drivor och lågmält blås.
Denna typ av produktion som ligger miltal ifrån Drive By Truckers lite grovhuggna rockmusik passar Petterson Hood förvånandsvärt bra.
Tyvärr har jag inte i denna stund tillgång till hans texter som brukar vara en spark i baken på det amerikanska samhället. Vilket verkligen behövs idag.

Bengt Berglind

Pattern-Seeking Animals ”Friend Of All Creatures” (Giant Electric Pea)

Under de senaste åren har Pattern-Seeking Animals dykt upp som en lugnande faktor i en kaosartad värld. Ensemblen har nämligen ingen brist på inspiration eftersom ”Friend Of All Creatures” redan är deras femte album på sex år. Just därför har den Los Angeles-baserade kvartetten varit en av proggscenens mest produktiva och väl mottagna akter. Bandet är uppkallat efter ett citat om mänskligt beteende från vetenskapshistorikern Michael Shermer.

För knappt två år sedan introducerade jag Pattern-Seeking Animals för den stora allmänheten med det formidabla albumet ”Spooky Action At A Distance”. Det finns ingenting som talar emot att den trenden bryts för i år tar de ännu ett stort steg framåt. Återigen får du vad du kan förvänta dig av detta band: professionellt spelad melodisk progg; varierande, lättillgänglig med genomgående ljuvliga passager och vackert utarbetade arrangemang.

Kvalitets- och stilmässigt ligger alla bitarna på plats. Precis som ett fastlimmat pussel. ”Friend Of All Creatures” bevisar hur långt det går att komma under en kort tidsperiod när nu ändå stjärnbilden är fördelaktig. Med ett nytt skivbolag i ryggen och ett helt nytt förhållningssätt till albumomslag är det därför höljt bortom allt tvivel att den nya utgåvan är självsäker, utforskande och känslomässigt någonstans där eufori lär finnas.

Future Perfect World bryter tystnaden med ett väl tilltaget klaviaturintro som böljar fram och åter innan Ted Leonard omsorgsfullt börjar sjunga om att gå igenom livet in i framtiden. Den lyriska komplexiteten balanseras stämningsfullt med omtänksamma variationer som glider sömlöst från en känslighet till en annan. Det bevisar om inte annat att det aldrig går att skygga för en episk låt.

Harpa och tvärflöjt banar stilfullt väg för Down The Darkest Road. Musiken exemplifierar aktsamheten och orkeslösheten i att gå en konstigt obehaglig väg. Mystiken ligger tät när gästartisten Eliza James omsider drar stråken över sin bedårande fiol. Till det sentimentala upplägget bidrar även de vackert diskreta klangfärgerna med skiktad sång vilket ändå ger ett visst ljus i den annars så mörkt melankoliska utformningen.

En mäktig Kansas-känsla smyger sig in i In My Dying Days och fastnar abrupt i medvetandet. Den insisterande rytmiska takten med kombinationen av fiol och gitarr ger ytterligare en dimension. Lägg därtill ett hett gitarrsolo och en svängom på orgeln, men över allt annat skapas det verkliga intresset av fiolvävningen som går in och ut ur ramarna. Så känns det när det ljuva 70-talet rätt och slätt möter nyskapande värden i en helig allians.

Syntar och piano sätter upp de virvlande öppningstakterna i The Seventh Sleeper. Ackordförloppet som framförs är hjärtskärande vackert, vilket ger en återspegling av låtens sinnesstämning som förkroppsligas i sångtexten. Känslan av längtan är påtaglig i de slingrande musikaliska tonföljderna, medan förvirring och bävan utmärks av växlande taktbyten. Albumet avslutas med Words of Love Evermore. Melodin är starkt engagerande i sin struktur av graciösa, porlande toner. Blickfånget i låten skiftar ständigt. Från tangenter till gitarr, ljus till mörk, öm till envis, vokal till instrumental.

”Friend Of All Creatures” är ett magnifikt album fullt av spännande scenarion. Kompositören och multiinstrumentalisten John Boegehold har med sin kvartett än en gång gett lyssnaren full valuta med en samling doser av mångfacetterade harmonier. Lyriken må vara lite mer impressionistisk den här gången, men den tjänar bara till att tränga djupare in i den progressiva världen. Ju mer tid du tillbringar i albumets sällskap desto större är chansen att det kan sluta som ett av dina finaste musikaliska ögonblick.

Thomas Claesson

Rose City Band ”Sol Y Sombra” (Thrill Jocke/Border)

Pedal steel guitar är ett instrument som mer och mer använts i dagens populärmusik. De första liknande tonerna från detta instrument var då det kallades lite slarvigt för Hawaiigitarr. Inom countrymusiken har denna gitarr funnits med i många år och sammanhang.

Idag kan man höra tonerna från pedal steel guitar i både jazz och pop.  Även om Ripley Johnson är både gitarrist, kompositör och sångare på Sol Y Sombra så är det Berry Walkers steel gitarrspel som till stor del omfamnar och färgar detta album.

Soundet på albumet kan beskrivas som poppig varmt soligt, mjukt och böljande. Inga skarpa kanter någonstans. Ripley Johnsons sång och förmodligen även gitarrspel är lätt filtrerat. Ibland känner man igen tempo och rytmer från till exempel Mark Knopfler eller JJ Cale.

Det kan vara lätt att låta musiken på Sol Y Sombra bara glida förbi. Men det är den för skön och läcker för. Tar man sig tid så är det ett väl sammansatt musikprojekt som förundrar och underhåller i all sin genialiska enkelhet.    

Bengt Berglind

Jonathan Hultén ”Eyes of the living night” (Kscope/Border)

Den karismatiske Jonathan Hultén, fd gitarrist, låtskrivare och extraordinär kreativ motor från hyllade svenska/värmländska metalbandet Tribulation med Arvika-rötter debuterade vårvintern 2021 med sin första soloplatta ”Chants from another place” och lämnade samtidigt sitt tidigare band. Jag gav skivan betyget fyra och skrev så här om Hulténs fortsatta karriär: ”skall bli spännande att följa”. Nu nästan fyra år senare kommer andra plattan ”Eyes of the living night”.

Den dragning åt folkmusik, progg, visor och akustiska toner i Nick Drakes anda som fanns på första albumet har nu utvecklats åt ett än mer suggestivt elektroniskt håll med påtaglig esoterisk och närmast hypnotisk känsla. En neogoth-estetik genomsyrar också det Hultén gör och har kanske blivit än mer tydlig med tiden. Resultatet är hursomhaver lysande och Hultén lever mer än väl upp till de löftesrika förväntningar som tändes med debuten.

Sedan debuten har Hultén också börjat bygga en hängiven fanskara både i Europa och USA och agerat förband till flertalet kända internationella akter som exempelvis The Cult och Myrkur. Nu närmast stundar en turné med brittiska kultbandet Uncle Acid and the Deadbeats. Så det rör på sig. Och med ett så fantastiskt nytt album i bagaget, som ”Eyes of the living night” är, så kommer nog intresset inte heller att minska.

Jag förutspår en lång framgångsrik musikalisk bana för Hultén. Man får hoppas det. Vid sidan av musiken har Hultén ett högkvalitativt och smakfullt konstnärskap med bildskapande – något som också inte minst utnyttjas i design, animationer och illustrationer till skivorna och musikvideos. Det finns ett helhetstänk och en konceptuell struktur som sticker ut i Hulténs artisteri. Hultén är med detta i nuläget Sveriges intressantaste musikartist, i mitt tycke. Och han är värd framgång.

Låtarna då? Jag får gåshud av att lyssna på den här skivan, vilket jag i princip annars aldrig får längre när jag hör ny musik. Med sådan är musikmagin på detta album – den gör det en riktigt bra skiva skall göra. Det här är en blivande klassiker, i någon slags mening. Ett magnifikt andra album, helt enkelt! Låtsnickeri, ljudbild och ja hela produktionen – allt är utsökt genomfört. Det där andra albumet som det ofta sägs vara så svårt att få till. Men det märks inte här.

Lyssna på: ”Afterlife” och ”Dawn”.

Henric Ahlgren

DeWolff ”Muscle Shoals” (Mascot/Border) 

Den nederländska trion DeWolff beger sig till helig musikalisk mark på det nya albumet som är inspelat på Muscle Shoals – studion på 3614 Jackson Highway i Alabama. Man kan nog säga att det är här som bandets musik hör hemma. Deras bluesrock med rötterna i sydstaterna och som bygger på ett sammanhållet groove, kanske på grund av de bara är en trio utan bas, med hammondorgel, gitarr och trummor. Det ska vara och är tight utan några långa solon för här är det bandet i centrum.

Musikaliskt trampar de väl inte upp några nya stigar. De håller sig till den asfalterade storstadsgatan och dess ljudliga kuliss av rockmusik från 70- och 80-talet.

Lets Stay Together och Winner är soulballader som andas mycket Stax.

Truce med en inlånad sax svänger tungt och skönt. Likaså Ophelia och Out of Town.

På Book of life har orgeln byts ut mot ett pärlande barpiano vilket är kul på alla sätt.

De Wolff har många album bakom sig och är trygga med sitt sammansvetsade sound. Sedan är de väl inte de allra främsta vokalisterna men grundsvänget och sammanhållningen i bandet står i fokus.

Vi tackar och bugar för att det finns band som De Wolff som fortsätter att vifta med rockmusikens numera blekta och fransiga banér .

Bengt Berglind

Jon Anderson & The Band Geeks ”True” (Frontiers/Playground)

När en legend kommer runt hörnet med ett nytt album och ett nyfunnet band i följe stiger spänningen avsevärt. Att det dessutom rör sig om galjonsfiguren Jon Anderson som var grundare och sångare i det progressiva rockbandet Yes gör att man sträcker på sig lite extra. Efter år av uppehåll är detta albumet som alla fans ivrigt har väntat på. Nu har tiden kommit för att träda in i ett vidsträckt musiklandskap fullt av visioner och klangfärger.

Jon Andersons klara, höga och inte minst unika sång har inte förlorat något av sin karisma. De nio låtarna med en total speltid på 58 minuter kännetecknas dessutom av sofistikerad och komplex instrumentering vilket ger ett voluminöst och livligt sound. Det känns befriande att svepas med till Yes storhetstid för över 50 år sedan.

Det anförtrodda The Band Geeks leds och samproduceras av ingen mindre än Richie Castellano från Blue Öyster Cult. Den omtumlande dynamiska upprinnelsen med de första spåren True Messenger och Shine On blir ett tydligt tecken på att bandet förstår uppdraget till fullo. De kramar med besked ut de intrikata arrangemangen med precis rätt ackuratess kontra känsloyttring och föränderlighet.

I Counties And Countries kan man särskilt lägga märke till hur mycket uppmärksamhet på detaljer den unga ensemblen har lagt ner på sitt arbete. Mängden av överflöd och spelglädje är verkligen häpnadsväckande. Hör bara hur det episka och triumferande instrumentala introt lika enkelt som galant fångar in de klagande vokalmelodierna från Yes tidigaste psykedeliska inkarnation.

Den uttrycksfulla balladen Build Me An Ocean tar en vändning in på territoriet för pianoledd balans. Det återhållna skimret lyser särskilt intensivt med den nyss fyllda åttiåringens spröda röst som självsäkert rör sig till toner som sångare av halva hans ålder bara kan drömma om. Ett bedårande stycke som förhöjs av fantastiska körharmonier och kontrapunkter.

Still A Friend följer upp med uppfriskande keyboards och gitarrer. Basgången faller in helt naturligt och refrängen känns tidlös och bekant. En försäkran på Jon Andersons förmåga att förnya sig samtidigt som han förblir trogen sina rötter. Den långsamma uppbyggnaden av Make It Right tilldrar sig med en underbar akustisk gitarr. Ett bländande gitarrsolo av Andy Graziano skickar sedan iväg piruetter av spänstiga toner innan orkesterstrofer och körsång sömlöst lämnar över den melankoliska stämningen till Realization Part Two.

Allt som du kan önska innesluts av det omfattande spåret Once Upon A Dream som har många av egenskaperna från tidiga Yes. Den skiftande musikaliska terrängen inklusive en underbart lugn mittsektion banar väg för den magnifika avslutningen. När Anderson sjunger de mantraliknande melodislingorna är jag smått benägen att tro att jag också kan uppnå bestående lycka.

Jon Anderson bevisar med albumet True att det inte finns någon åldersgräns för kreativitet och positiv energi. Alla proggfans som har lutat sig långt ut genom fönstret för att få en skymt av det förlorade albumet har äntligen fått sin önskan uppfylld. True är ett historiskt landmärke för inte bara Yes-fans eller progressiva rockfans i största allmänhet utan för alla oss som uppskattar välspelad rockmusik. Det här är ingenting annat än en bekräftelse på ren livsglädje.

Thomas Claesson

Jason Isbell and 400 Unit ”Live from the Ryman vol 2” (SouthEastern/Border)

2018 kom volym ett och var som detta nya album en liveinspelning från klassiska Ryman i Nashville. Då som nu med sitt eminenta sammansvetsade band 400 Unit i ryggen. Då som nu innehåller albumet en samling låtar från de senare produktionerna.

Det är så här Jason Isbell och hans band ska avnjutas, live med ett krispigt ljud och där Jason sjunger bättre och mer uttrycksfull än på till exempel hans sista studioalbum Weathervanes. Ett album som i mina öron var en liten besvikelse.

När han nu sjunger samma låtar på scenen live på Ryman, är det som att de väcks till liv och blir bättre, starkare och mer uttrycksfulla.

King of Oklahoma, Cast Iron Skillet, Strawberry Women och Save the World är utmärkta exempel på detta.

Andra bra låtar är balladen Only Children, Running With Eyes closed och Tom Petetty-hyllningen Top Of the World från albumet Wild Flowers.

Det som drar ner albumet från en stor fet femma är några lite för utdragna åtta och nio minuters versioner med gitarrsolon som kunde undvaras.

I november spelar Jason Isbell och 400 unit i Europe och Sverige.

Det bör bli en högtidsstund om det håller samma kvalitet som på detta album.

Bengt Berglind 

David Gilmour ”Luck And Strange” (Columbia)

Hela 46 år har runnit iväg sedan David Gilmour släppte sin självbetitlade debutskiva De interna slitningarna i Pink Floyd gjorde att det fanns utrymme för personliga utsvävningar mellan albumen Animals (1977) – som av de övriga medlemmarna ansåg vara en egotripp av Roger Waters – och den bombastiska The Wall (1979). Gilmours gitarrtunga album var tillräckligt välgjort för att ge en angenäm upplevelse, i synnerhet med tanke på att singeln There’s No Way Out Of Here lyste upp tillvaron som en distinkt ledstjärna.

1984 års ”About Face” var tänkt att ta det nya decenniet i sin famn och på förhand komma till insikt om Gilmours tappning av Pink Floyd med dess släta ytor i fokus. Dyningarna runt ”On An Island” (2006) glittrade endast undantagsvis när de introverta tankarna reflekterade över att leva och dö. Kompositionerna på ”Rattle That Lock” (2015) var bräckliga, men det fanns en djup känsla begravd som kom till ytan efterhand som de reserverade grubblerierna fortskred.

Till skillnad från sin ex-kollega Roger Waters som alltmer gör politik till en del av sin personliga agenda föredrar Gilmour att sjunga och reflektera över förgänglighet och att bli äldre. Dessutom är ”Luck And Strange” något av en familjeaffär som måste ha gett enorm glädje. Gilmours fru Polly skriver de flesta av texterna. Adoptivsonen Charlie bidrar med ord till Scattered som är en långsam reggae som plötsligt övergår till ett komplext och mörkt orkesterarrangemang. Sonen Gabriel lägger också till bakgrundssång och dottern Romany sjunger och spelar harpa på den eteriska The Montgolfier Brothers-covern Between Two Points.

Redan i det instrumentala introt Black Cat möter pianodroppar den karakteristiska blödande gitarren i en stämning som omedelbart berör med sin omvittnade varumärkeston. När sången sedan blottläggs på det följande lyriska titelspåret är känslan att du är djupt inne i den symptomatiska ljudvärlden där musiken flyter lika fridfullt och förutbestämt som tidvattnet i Themsen.

Vokalt och när det gäller stråkarbetet som sträcker sig från episka fyrverkerier till folkloristiska mandolinljud imponerar Gilmour. Med ädel lidelse och melankoliska melodier återspeglas utmärkta akter som The Piper’s Call med sitt drömmande gitarrljud och på A Single Spark kämpar han med livets ändlighet under ett strövtåg runt de mer idylliska hörnen av spökdimensioner med dess änglakörer och kabaréattraktioner.

Dark and Velvet Nights har ett något tyngre anslag på sin väg in i en atmosfär av svart magi. Gilmours ständigt fantastiska gitarrarbete skiftar från luftigt till jordnära. Den avslutande nästan 14 minuter långa Luck And Strange – Original Barn Jam avslöjar den ursprungliga idén med titelspåret som en fri form-session (2007) i samspel med Pink Floyd-keyboardisten Rick Wright, som dog 2008. Spåret får anses vara av akademisk art, men med all respekt var det ändå Wright som komponerade den odödliga The Great Gig In The Sky.

”Luck And Strange” hittar David Gilmour i en reflekterande form som mynnar ut i en härligt avslappnad affär att luta sig tillbaka på. Till alla er såsom jag själv som har följt Pink Floyd ända sedan mitten av 60-talet så är det här bara en fortsättning i den långa allén. Det finns visserligen inga överraskningar i form av psykedeliska effekter, men vad gör väl det när allting ligger i en orubblig komfortzon. Albumet släpptes för övrigt på Roger Waters födelsedag den 6 september.

Thomas Claesson