nyaskivor.se

Belle & Sebastian ”Write about love” (Rough Trade/Border)

Det finns få grupper kvar som är så poppiga i sin popmusik som skottska veteranindiebandet Belle & Sebastian. Det skulle vara Teenage Fanclub i så fall. Sedan starten 1996 fortsätter B&S att producera en smart melodiös popmusik som får mungiporna att peka uppåt i höstdeppet. Numera är det fördömligt producerat och det låter så enkelt och bekymmersfritt  när melodier som I Didn´t See It Comin’, Write About Love och Little Lou,Ugly Jack and Prophet Jack smeker öronen. I den sistnämnda har man plockat in Norah Jones som gästvokalist. Det är besynnerligt hur starkt hon kan färga och göra denna låt till sin egen med sin karaktäristiska röst. Denna duett med Stuart Murdoch kan man återvända till gång på gång.

Det enda jag saknar med detta sympatiska popband är en gnutta av svärta och lite lagom smärta. För ibland blir det något för lättviktigt och naivt som i I Can See Your Future, där de låter som en parodi på sig själva.

Utöver den markering i marginalen är Write About Love en vitaminpopinjektion som behövs i höstens iskalla snålblåst.

Bengt Berglind

Greg Koons and the Misbegotten ”Welcome to the Nowhere Hotel” (Red/Hemifrån)

Greg Koons har ett lätt anslag i sin musik som kan kallas folkpop eller light americana. Med Tom Pettysnuvig röst berättar han sina  historier som han samlat upp längs de dammiga turnévägarna. Det är välgjort med bandet Misbegotten i ryggen och med den välrenommerade producenten Matt Keating vid spakarna är soundet välavvägt och vi har egentligen hört allt tusen gånger förut. Men det är Ok i detta fallet för Greg Koons är en god melodismed och en berättare som ger oss sina vardagsnära reflektioner i låtform.

Sen är det klart att man blir nyfiken på vad som döljer sig bakom låttitlar som Los Angeles Looks Prettier On Tv, By The Light Of A Truck Stop Moon eller A Picture Of My Pa Before He Died In Vietnam.

Väljer man att lyssna på en aning mer uppslupen Greg Koons kan man välja That’s Not Me eller Janey’s got A New Boyfriend. Ibland ligger han också nära Lloyd Cole röstmässigt. Det är inte helt fel.

Bengt Berglind

Psykakuten ”Psykakuten” (Lyckankommer/Border)

Strax efter att Psykakutens två medlemmar Karolina Stenström (även känd som Steso Songs) och Henrik Svensson träffats för första gången flyttade den ena halvan av duon till Sydamerika. De fortsatte kommunicera med varandra och bostadslöshet och en ren slump gjorde att de två så småningom flyttade in i en lägenhet i Årsta utanför Stockholm, hos en kompis som skulle vara bortrest i två månader. Där tog Psykakuten och den här debutplattan form.

Duon bjuder på brusig och något skitig, men ändå vacker, elektronisk poprock. Vissa delar av albumet är riktigt bra, medan vissa partier blir lite intetsägande. De melankoliska inslagen av släpig shoegaze är förvisso vackra och stämningsfulla, men i längden blir de i min bok lite väl gäspframkallande.

Psykakutens självbetitlade debutalbum är trots allt ett intressant och spännande tillskott på den svenska musikscenen och om de bygger vidare på det här så tror jag tveklöst att de kan bli ett band att räkna med framöver.

Erik Högkvist

The Greencoats ”A blend of silk & satin” (Take one more take recordings)

Vinylen är på väg tillbaka. När skivbolagen inte längre säljer lika mycket CD-skivor och alla skapar sina egna spellistor på Spotify är det bara en sak att göra – gå tillbaka och ge ut skivor på vinyl. Allt fler band och bolag ger ut på vinyl.

Karlstadbördige Fredrik ”Gaston” Gustavsson driver skivbolaget TOMT i Göteborg. Dit hör Göteborgsbaserade bandet The Greencoats. Soundet är en underbart naiv och hjärtlig blandning av brittisk shoegaze, psychedelica och smutsig garagerock.  Nytt och fräscht på rätt sätt, då det doftar retro MC5 över det hela. För flera år sedan fanns ett örebroband som hette The Strollers som jag gillade, det påminner lite om det. Samtidigt finns det Rolling Stones vibbar över det hela men också mer av The Standells 60-tals garage rock.

Finns även på CD och download.

Mattias Ransfeldt

Holmes ”Have I Told You Lately That I Loathe You” (Black Star Foundation/Sound Pollution)

Holmes är ett band som jag helt och hållet har missat, fram tills nu. Jag var på Get a Gig festivalen i Karlstad och av en händelse gick jag in i den smått legendariska lokalen ”Holken” och under festivalen heter scenen Nemis. New music in Sweden står det tydligen för. För att komma in i värmen och slippa myggen flydde jag in i den varma lokalen. På scenen stod Holmes från Vänersborg. De tog mig med storm. Lite som när jag första gången som tolvåring lyssnade på mammas Elvisskivor, då jag bokstavligt föll baklänges i hörnsoffan av hans musik och blev sittande. Nu är jag snart trettiofem år och förundras av att jag fortfarande kan bli så upprymd av att hitta ny musik. Fast det låter inte nytt för det finns en ådra av Neil Youngs spröda röst och malande gitarrer. Anthony Crawford (från Neil Youngs band) släppte tidigare i år ”Five is red”, The Band of Horses kom med ”Infinite Arms”  för att inte tala om My Morning Jackets ”It still moves” som kom för några år sedan, som är stilbildande på alla sätt och vis. Om man har tröttnat på Wilco och tycker att Neil Young var bättre förr, då har ni vaskat fram guld i Vänersborgsbandet Holmes. Likt Claes Cleeve & Sasquatch och Celilo förvaltar Holmes retrorockens mästare Neil Young arv mycket väl.

Jag började lyssna på Holmes skiva ”Wolves” som man kunde köpa på spelningen, ”Have I Told You Lately That I Loathe You”, som var slut men skulle komma från presseriet till veckan. Men sedvanligt kunde man ladda ner den via gruppens hemsida, och  den fanns även på vinyl. Jag gjorde enligt instruktionerna och lyckades till och med få in låtarna i min ”padda”. Så nu har jag laddat ner min första skiva, lagligt också för den delen, betalt och gjort rätt för mig. Sedan beställde jag ju skivan på riktigt också och väntar på ett platt paket i brevlådan. Jag väntar på en av årets bästa skivor.

De är inte bara bra musikaliskt, de har ett bra namn också. Holmes.

Mattias Ransfeldt

The Acorn ”No Ghost” (Bella Union/Playground)

No Ghost är gruppens tredje album. Det som inom vissa kretsar i musikbranchen brukar betecknas som det svåra albumet. Det är då  som lagret med låtar brukar tryta, bandet börjar gå varandra på nerverna eller att det storsatsande bolaget har fått nog när inte bandet har “cashat in“ som det var tänkt. När det gäller The Acorn har jag inte hela bilden klar hur det står till med det ena och det andra. Men jag vet att de tillhör kategorin indiefolkband och kommer från Canada. Rolf Klausener är frontfigur i kvintetten i fråga.

The Ghost  är inspelad förra sommaren i en avlägsen belägen stuga norr om Quebec och ska, enligt gruppen, i musiken ge en bild av både stadens puls och livet på landet. I Made the Law och Crossed Wires kanske med sina hetsiga gitarrer och studsande rytmer ska vara stadens ljud och själ. Lugnt framåtsträvande One The Line och öppet harmoniska Slippery When Wet ger ett lantligt intryck. Då tycker jag att The Acorn  visar upp sin bästa musikaliska sida. No Ghost är en besynnerlig och märklig mix av asfalt, neon, blommande ängar och öppna landskap. Denna gång skippar jag asfalten och trivs bäst i öppna landskap för och citera Lundell.

Bengt Berglind

The National ”High Violet” (4ad/Playground)

Det där med känslor är inget lätt kapitel. Som manlig deltagare i livets märkliga cirkus tycker jag det är lätt att prata om dem så länge man inte är i dem. Tack och lov har vi alla lärt oss mer och mer om hur känslorna fungerar och vad de är bra till. Idag vet vi att det i princip är omöjligt att komma ihåg något om vi inte blivit känslomässigt berörda. Skall någonting stanna hos oss måste det passera känslorna. En av mina närmsta vapendragare bland dessa är vemodet. Det finns något vackert med det. Ibland tror jag en del blandar ihop vemod, som ändå andas en skönhet och ett hopp, med ren dödsångest som är något helt annat. Vemodet räds inte att ta med dig till själens mörkare skrymslen. Inte för att knäcka dig utan för att visa att det kan finns en styrka att finna där. Genom konst och musik kan den få oss att känna som om vi går sönder inombords. Dess lågmälda uppriktighet går igenom alla våra intellektuella filter och kulturella skyddsmurar utan att vi har en chans.

När jag första gången hörde Matt Berninger sjunga låten ”Sorrow” från The Nationals senaste fullängdare ”High Violet” hände just det. Den gick bara rätt in. Jag hann inte ens få upp garden. Sedan radas en kavalkad av fantastiska låtar upp. Den tempostarkare ”Bloodbuzz Ohio” är en av årets bästa låtar. Att köra bil till den är nästan en garanti för att hamna i länsmans fotoalbum … ”Runaway” vars enkelhet utnyttjas genialiskt genom sin underbara stigning är även den en höjdare. När bleckblåset kommer är tårarna inte långt borta.

Hela skivan avslutas med ”Vanderlyle Crybaby Geeks”. Jag vet inte om jag skall skratta eller gråta. Vilken underbar, ljuvlig och vemodig skiva. Betyget fem är givet.

”Melancholy is sadness that has taken on lightness”, sa någon …

Hasse Carlsson

Band of Horses ”Infinite Arms” (Sony Music)

Jag vet inte hur det är med dig men när det gäller mina absoluta favoritskivor så vet jag oftast exakt vad jag gjorde och när det var jag lyssnade till dem första gången. Jag vet precis känslan jag fick när jag hörde ”Dogman” med King’s X. Vet precis var jag var när jag upptäckte Ron Sexsmith och vem jag uppgicks med när John Mayers ”Continuum” nådde mina öron första gången. Det är svårare med de äldre livskamraterna; Jimi, Aretha och Dylan för de verkar ju ha funnits där jämt.

Med denna bakgrund tycker jag det är konstigt att jag inte har en aning om när, var eller hur jag hittade Band of Horses. Deras två tidigare plattor; ”Everything All the Time” och ”Cease to Begin” är riktigt, riktigt bra. Såg dem dessutom på ”Way out West” förra året. När du hittat ett band du gillar och plattorna bara blir bättre och bättre händer två saker; dina förväntningar skruvas upp men insikten om att ”inget band i hela världen släpper bara toppenplattor” lurar nervöst i bakgrunden.

När nu deras senaste alster; ”Infinite Arms” inköptes på iTunes var det med skräckblandad förtjusning jag lyssnade på den de första gångerna. Det första som slog mig var att de både lät mer radiovänligt och mer ”arena-orienterat” än tidigare, MEN … Det är bara i positiv bemärkelse jag skriver det.

Den här plattan är sjukt bra. Den bästa de gjort om du frågar mig. Den är jämn men aldrig tråkig. Den är generellt lugn utan att tappa tempo. Den låter dig flyta med genom ett pärlband av mjukt glittrande ballader. De lite mer rockiga låtarna ger bredd och variation. Den ena bättre än den andra. Deras sätt att alltid lägga stämsången kriminellt högt utan att det skiter sig är ett välsignat mysterium.

Favoriter? Inte lätt, eller hur lätt som helst beroende hur man ser det. ”Blue Beard”, ”Infinite Arms” och ”Evening Kitchen” är sagolika. Men ”For Annabelle” är den bästa låt de skrivit. Att försöka använda ord för att beskriva något så vackert är dömt att misslyckas.

Köp skivan utan att blinka. Tycker du den är dålig köper jag den av dig.

Betyget? Solklar femma.

Hasse Carlsson

The Get Up Kids ”Simple Science” (Hassle/Sound Pollution)

Den stora svårigheten med The Get Up Kids är att deras popmusik med indienerv är ganska svårgripbar, det tar flertalet lyssningar innan den når fram helt och hållet. Det vore samtidigt orättvist att säga att det är väl värt mödan, för jättebra blir det aldrig. ”Simple Science” som EP:n heter innehåller 4 poplåtar som helt eller delvis innehåller experimentella ljudbilder. Det jag gillar mest med skivan är dess omslagsbild, den lilla pojken och den stora påskharen känns både rofylld och skrämmande på samma gång – ungefär som filmen Donnie Darko. Och det kanske är med orden rofylld och småskrämmande som man på bästa sätt kan beskriva The Get Up Kids musik. Helhetsintrycket av skivan ligger någonstans mellan hyggligt och bra där av en svag trea i betyg.

Lars Svantesson

Vic Chesnutt ”Skitter on take-off” (Vapor records/Hemifrån)

Det här känns mer som en demo, dels för enkelheten, nakenheten och den enkla layouten än en ”riktig” skiva. Men det är ju helt rätt att bara spela in det live i studion, inga omtagningar eller andra krusiduller. Det är enkelheten som är skivans styrka. Skivan är avskalad och har endast Vics röst, en akustisk gitarr och emellanåt lite avhållsamma trummor. Han är otroligt duktig att laborera med rösten. Texterna kommer i fokus när kompet är så avskalat som det är.

Han har aldrig fått det där riktigt stora kommersiella genombrotten men han har ett stort anseende bland artister som R.E.M, Madonna och Smashing Pumpkins som även har spelat in låtar som Vic har snickrat ihop. En bra skiva där enkelheten får stå för fiolerna.

Mattias Ransfeldt