nyaskivor.se

Bill Callahan ”Apocalypse” (Drag City/Border)

Är det här det sista man får höra innan man somnar in för gott? Ett svagt
nynnande, snudd på mumlande ljud som kommer någonstans långt bortifrån.

Hur skall man ta sig an en man, en gitarr och en avskalad röst som stillsamt
förkunnar sju betraktelser om det egna hemlandet och dess innevånare?

Det enda raka är nog att börja från slutet helt kort för att sedan gå till
början och periodiskt återkomma till slutet. Historien bör också vara ur olika
personers perspektiv, annars blir det trist utifrån den kronologiska synvinkeln.

Det är bäst att Callahan själv berättar historierna med sin släpiga stämma, som
är så sparsmakad att man knappt märker den. En mytomspunnen man i sina bästa år
som är självutnämnd till den ende sanna förlösaren i det karga landet utan
förtröstan.     

Inledande ‘Drover’ filosoferar i temat om det inte var bättre förr. Då fanns det
riktiga karlar som visste vad dem gjorde. Några sammanrörda elektriska toner
blandas med den vemodiga country-stämningen och resan blir tilltrasslad, om man
inte redan har ett ödelagt psykiskt sinne vill säga.    

I ‘America’ läggs en  rejäl bredsida mot etablissemanget, men jag sätter inte
signaturen under det manifestet. En aning överkänsligt, men möjligheternas land
- USA – föder som bekant inte bara framgång utan även misär. En kvävande
pastoral som har överskott av metaforer i dess värld utan hopp. Ännu en
trosbekännelse som jag inte är mottaglig för, i alla fall inte idag.

Vissa tankar kan vara i vårt sinne utan vår vetskap. Även om inte religionen
tröstar så måste man ha tro. ‘Riding For The Feeling’ handlar om den sista tiden
i livet och vad man borde ha gjort. Mycket melankoliskt och knappast någon
människa blir upprymd utan desto mer berörd. Kanske skulle man vara mer
tillgänglig om man vore försatt i hypnos. 

Inåtvänd och rent av översinnlig får ‘Universal Applicant’ betecknas som. Jag
ser läpparna röra sig men jag hör ingenting. Det känns som om Callahan pratar i
sömnen och orden försvinner innan man får tag på dem. En flöjt i fjärran ger
visst stöd men kanske en talbok med Björn Ranelid hade varit att föredra i
stället. 

Slutligen ser jag mig själv, med ‘One Fine Morning’ som bakgrundsmusik, mitt
uppe i en seans. Jag sitter hand i hand med likasinnade runt ett bord i väntan
på kontakt med avlidna vänner. Frågan är ställd. Spänningen är förtätad i
avvaktan på en knackning för ja eller två knackningar för nej, men inga
knackningar hörs för jag har redan somnat. 

Thomas Claesson

Arctic Monkeys ”Suck It And See” (Domino/Playground)

Engelska indierockarna Arctic Monkeys fjärde album Suck It and See har i hemlandet mottagits som en återkomst till den gamla formen efter förra albumet Humbug (2009) som till sin karaktär var lite av en experimentell utflykt (till öknen, rent bokstavligen – då flera låtare spelades in i en studio i amerikanska Mojaveöknen). Nya albumet gick också direkt upp på förstaplatsen på Englandslistan.

Kanske växer albumet med tiden, men det saknas några riktigt utstickare vid första lyssningarna. Första singeln “Don’t Sit Down Because I Moved Your Chair” är t.ex. ingen kioskvältare direkt. Men albumet är gediget över lag.”

Henric Ahlgren

Lake Street Dive ”Lake Street Dive” (CRS/Border)

Ung collageutbildad indiekvartett försöker lira pop med jazzkänsla, eller jazz med popkänsla.

Hur går detta då på deras debutplatta ? Kort sagt inget vidare. Resultatet känns helt klart splittrat och på något sätt hänger det inte ihop. Minst splittrat låter det i de låtar som har en lugn sambakänsla. Där finner det unga bandet plötsligt ro i sitt musicerande.

En av de manliga medlemmarna dubblar på gitarr och trumpet vilket kanske ska fungera som en extra krydda i musiken, men passar inte in och blir mest störande. LSD bör nog ta sig en funderare i sitt musikskapande. Kanske bör de söka upp någon lämplig producent eller någon musikalisk mentor som kan bistå kvartetten på vilken väg de bör vika in på.

Bengt Berglind

Nick Parker ”The King of False Alarms” (Hardy/Hemifrån)

Nick Parker har varit med i branschen ganska länge men först nu kommer hans debut som egen artist. Man har känslan av att han har huvudet fullt med idéer och inte kan bestämma sig för vad han vill göra.

Nicks musik kan klassas som indie/folk och han har en ofta lidelsefull stämma som ackompanjeras av cello,violin, gitarr och mandolin och förstås trummor. Allt mycket välarrangerat men med lite väl mycket lidelsefullhet.

Några spår att nämnas är ändå Comfort or convenience och Here with you (ode to the open mic).

På hans hemsida www.nick-parker.co.uk kan man läsa om hur skivan kom till.

Börje Holmén

Does It Offend You, Yeah? ”Don’t Say We Didn’t Warn You” (Cooking Vinyl/Cosmos)

Does It Offend You, Yeah? är ett band från Reading, England. Don’t Say We Didn’t Warn You är deras andra album efter debutalbumet You Have No Idea What You’re Getting Yourself Into som släpptes 2008. Detta band sägs vara kända för sina liveshower och det kan jag säkert instämma med trots att jag ännu inte sett dem live. Musiken skvallrar ändå om att detta nog kan vara en riktig maffig liveupplevelse.

Efter en första lyssning på detta album kan man mest tycka det låter som ett slags skränig electrorock men under andra lyssningen gillar jag det mer och mer. Under de två första låtarna We Are the Dead och John Hurt kommer jag på något sätt att tänka på ett av mina favoritband The Mars Volta och vid närmare eftertanke är det väl den uppskruvat tungsinnade energin som är likheten. Vissa låtar lutar mer åt hur andra mer traditionella indierockband låter nuförtiden medan andra låtar bjuder på mer urballad electrorock med inslag av hiphop och mer dansanta beats. Instrumentallåten Yeah är bara den i en klass för sig. Man blir inget annat än peppad.

Bästa spår: We Are The Dead, John Hurt, Yeah, The Monkeys Are Coming och Wondering.

Rickard Engström

Cocoon ”Where the Oceans End” (V2/Cosmos)

Cocoon, som är ett slags folkpopband från Frankrike, har verkligen lyckats med sitt andra album Where the Oceans End. Låtarna byggs oftast upp av intressant gitarrarpeggiospel, ljuva stråkmattor och smakfull stämsång mellan de två sångarna Mark Daumail och Morgane Imbeaud. Det är vackert, soft och stundtals mäktigt och låtarna lockar en att reflektera och fantisera över allt möjligt. Värt att nämna är även det fantasifullt utformade artwork som pryder omslaget.

Redan när sången kommer igång i första låten så slår det mig att detta låter nästan exakt som Sufjan Stevens. Men allteftersom skivan går så känns det som att Cocoon har hittat ett sound som de skall vara stolta över. Det låter riktigt bra. De må ha likheter med andra band men detta album har ett sound och en helhet som många band har svårt att uppnå.

Bästa spår: Sushi, Dee Doo och Oh My God

Rickard Engström

Yuck ”Yuck” (V2/Cosmos)

Londonbaserade indierockbandet Yuck bjuder, på sitt självbetitlade debutalbum, på 12 gitarrdrivna låtar. Det är fart, attityd och driv men det finns även mer lugna låtar in emellan.

Yucks sound kan liknas vid Sonic Youth, Dinosaur JR, Grandaddy och Wilco. Det som står ut mest är de sköna melodierna hos leadgitarren (som främst visar sig i låtarna Operation, Shook Down och Get Away) samt den ösigt, peppande känslan som låtarna är indränkta in. Det sista spåret Rubber avslutar albumet med ett sju minuter högljutt och härligt noise som jag tror ger en aning om deras energi under livespelningar. Kort och gott så kan detta album vara ett mycket bra soundtrack för sommaren.

Bästa spår: Operation

Rickard Engström

The Head And The Heart ”The Head And The Heart” (Heavenly/Cosmos)

The Head And The Heart, ett 6-mannaband från Seattle, har släppt sitt självbetitlade debutalbum. Deras musik faller under någon slags folk-pop/rock. Det är glatt och melankoliskt på samma gång. Det beror på lyssnaren hur man vill tolka det för varje lyssning. Det första jag tänker på är att det känns tralligt. Sedan slår det mig även hur välpassande musiken känns när man kör långt med bil. Låtarna bygger mycket runt den tydligt mixade sången. Lägg därtill en massa stämsång, piano, trummor, tamburin, stråkar m.m. så får man en bild av deras sound. Man vet dock ganska snabbt vad man får. Men samtidigt som det känns som att man redan har hört låtarna så finns det nog med intressanta låtar för att göra albumet värt att lyssna på flera gånger.

Bästa spår: Rivers and Roads (vars video är mycket värd att kolla in), Winter Song.

Rickard Engström

tUnE-yArDs ”WHOKILL” (4AD/Playground)

Om man kort skall beskriva tUnE-yArDs skiva WHOKILL så är det en riktig injektion av glädje och party-pepp med ett knippe låtar som fokuserar på sången och streetigt, goa beats. Hjärnan bakom detta band är Merril Garbus från New England, USA. Hon skapar låtarna genom trum-loops, ukelele, saxofonsektioner mha av el-bassiten Nate Brenner. Men i fokus ligger hennes sång som används på ett mycket experimentellt sätt men ändå så jordnära och äkta.

Bästa spår: My Country, Gangsta, You Yes You, Killa

Rickard Engström

 The Weakerthans ”Live at the Burton Cummings Theatre” CD/DVD (Epitaph/Cosmos)

Jag har alltid tyckt att livealbum är ganska ointressanta. Det är omöjligt att fånga en känsla från en konsert på skiva. Ofta blir det bara lite tråkigare versioner av låtar som redan gjorts bra i studio. Därför tänker jag mest fokusera på DVD:n som medföljer denna digipak.

The Weakerthans är ett kanadensiskt indierockband som frontas av John K. Samson, som en gång i tiden var medlem i punkbandet Propagandhi.

På skivan och dvd:n finns en konsert inspelad i deras hemstad Winnipeg. Det märks direkt i första låten att detta är riktigt duktiga musiker, och ljudet låter kanonbra. Bilden är dock lite tråkigare, och bild och ljud hänger inte alltid ihop klockrent, som så ofta på musik-DVD:er.

Det är lite stelt i början av konserten men ungefär halvvägs, under ”Plea from a cat namned virtute”, så märks det att bandet börjar bli varmt i kläderna.

Det är en bra mix av låtar och inslag av olika instrument som pedal steel, fiol, och trumpeter.

Sammanfattningsvis ett roligt släpp för de som redan gillar The Weakerthans, och för andra kan det fungera som en lite roligare variant av best of-skiva, eftersom man blandar bra mellan bandets tidigare släpp – även om det är låtarna från deras skiva Reconstruction Site från 2003 som tänder till mest.

Marcus Johansson