nyaskivor.se

The Unthanks ”Diversions vol. 1 – Songs of Robert Wyatt & Antony & The Johnsons” (Rough Trade/Border)

Ska man genrebestämma denna kvartetts musik så är det lätt att krångla till det. Men låt oss försöka. Unthanks har sin rötter i engelsk folkmusik men är på väg att korsa detta med klassisk kammarmusik. Modern folkkammarmusik är inte bra, men det får duga tills vidare.

Syskonparet Rachel och Beckys röster virvlar runt varandra ständigt omgivna av pianon och stråkar. På detta livealbum inspelat i Union Chapel i London tolkar gruppen Anthony And The Johnsons och Robert Wyatt med skiftande resultat.

De sex inledande sångerna kommer från Anthonys album I Am A bird Now och är ballader. Detta är gruppens tolkningar och tillför egentligen ingenting. De är snyggt framförda men Anthonys original har en spröd skärpa som inte finns här.

Det blir mycket bättre i Robert Wyatts åtta kompositioner. Plötsligt finns det en dynamik i musiken som är både spännande och vacker. Röster, pianon, keyboard och stråkar samverkar nu och bygger en strålande ljudvägg som lyfter fram storheten i Robert Wyatts musikskapande. Leta gärna fram hans musik om du vill utveckla ditt egna musiklyssnade.

Jag kommer inte att sitta och längta efter Diversions vol.2, det är säkert. Då plockar jag hellre fram något med Robert Wyatt , till exempel Cockooland eller Comicopera.

Bengt Berglind

Wild Flag ”Wild Flag” (Wichita/Border)

Redan när jag hör första tonen för första gången upplever jag att det här har jag hört flera gånger förut, men samtidigt slår det mig hur fräscht och levande det känns. Amerikanska Wild Flag bjuder oss på något så ovanligt som tidlös musik och de blandar friskt av 60-tals pop/rock, indiepop från skarven av 80-/90-talet och garagig punkrock. På många sätt låter det ungefär som skivan ”It’s Blitz!” (2009) med bandet ”Yeah Yeah Yeahs” utan deras electronica/disco.

Jag må ha missat hypen som säkert finns kring bandet, men finns det ingen internethype är det något som är fel – för det här borde ha skapat näst intill hysteri hos bloggare och twittrare runt om i världen. Det enda jag har läst om dem är det jag sett på twitter (och då har jag inte sökt någon information) att Per Sinding Larsen tänkte se dem när han var i New York tidigare i höstas. Ja, jag förstår verkligen varför han ville se dem. Det här är finstämt, oväsen, smart, dumt, energiskt, kaxigt och högljutt på samma gång. Motsägelsefullt på sina håll? Absolut! Men är det inte motsägelsefullheten som gör fenomenal musik?

Vad talar egentligen emot Wild Flag? Inte mycket, men omslaget är bland det fulaste jag har sett.

Du borde ta dig en knapp timme av din tid och för att lyssna på dessa 10 låtar och skapa dig en egen uppfattning av skivan. För i år är det här är en skiva som alla musikälskare borde ta sig tid med. Kanske platsar den på årets julklappsönskelista. Personligen kommer jag sätta upp vinylversionen av skivan på min önskelista.

Lars Svantesson

Sarah MacDougall ”The Greatest Ones Alive” (Rabbit Heart/Hemifrån)

Sarah MacDougall, som nu släpper sin andra fullängdare ”The Greatest Ones Alive”, skriver allt sitt material själv. Hon är svensk-kanadensiska och befinner sig någonstans mitt emellan altcountry och indie/folkgenren. Hon har jämförts med artister som: Buffy Saint Marie, Joan Baez, Tracy Chapman mfl.

Jag tyckte att hon redan på debuten ”Across The Atlantic” lät mycket som Eliza Gilkyson, för att beskriva hennes sångstil, även om hon inte har lika mycket av den traditionella countryn som Eliza. Nya skivan är i mitt tycke jämnare och därför bättre med några riktigt bra låtar såsom: ”Sometimes you lose, sometimes you win”, ”It’s my place (and I want it!)” och ”Mmm”.

Börje Holmén

Apparat ”The Devil’s Walk” (Mute/Playground)

Tio år har gått sedan Sascha Ring introducerade sig som Apparat på etiketten Shitkatapult. Då var musiken typiskt skevt knastrig och introvert, helt i linje med samtidens electroideal. Idag, och några album senare, är Apparat betydligt mycket mer tillgänglig. Borta är de mest skruvade inslagen och extrema detaljerna och musiken skulle utan problem göra sig i vilket städat sammanhang som helst utan att skapa större uppseende. Det Apparat med åren har vunnit i tillgänglighet har istället förlorats i originalitet.

Å andra sidan är detta en utveckling som passat mig, i mina öron är nya albumet The Devil’s Walk det bästa hittills. Och jag anser att musiken fortfarande är tillräckligt egensinnig för att sticka ut och intressera, även om den kanske inte är sensationell. Den minimalistiska och atmosfäriska elektroniska grunden pyntas med stråkar, rytmer och kanske även lite ethnoinslag. Det är sprött, krispigt och organiskt och jag tänker att om nya skivan vore en växt så ligger nog bambu nära till hands. Ett vid första anblicken förhållandevis enkelt och oansenligt yttre döljer en inre styrka som vinner i längden, och det gäller också The Devil´s Walk. Det tar ett par lyssningar innan dess styrka och kraft blir helt uppenbar och ännu en gång har det bevisats att less is more.

Tillsammans med senaste M83 och Moby, som vandrat andra vägar men som nu campar på samma musikaliska lägerplats, har Apparat räddat min vinter från att bli alltför mörk och bister.

Jonaz Björk

She & Him ”A very She & Him Christmas” (Double Six/Playground)

She & Him är en indiegrupp med sångaren, musikern och kompositören M. Ward och skådespelerskan Zooey Deschanel (Almost Famous mfl.). Duon släppte coveralbumet Volume One 2008 och utkom med Volume Two 2010. Nu har julalbumet A Very She & Him Christmas landat hos oss lagom till första advent.

Denna platta kan trevligt nog kategoriseras i facket “smakfulla julalbum” av den behagligaste sorten, vilket vi får tacka för. Ward och Deschanel  gör finstämda och lågmälda egna  tolkningar av amerikanska julsånger där duons  röster och Wards återhållna och skenbart enkla gitarrspel klart och vackert träder fram i välbalanserade arrangemang.  A Very She & Him Christmas har blivit en stor favorit hos mig den senaste tiden. Rekommenderas.

Henric Ahlgren

Ladytron ”Gravity The Seducer” (Nettwerk/Playground)

Gravity The Seducer är Ladytrons femte studioalbum och jag inser att jag känner ungefär samma sak idag som jag känt varje gång kvartetten släppt ett album, nämligen frustration. Frustration över att godbitarna så snabbt är avklarade. Det kan låta negativt men grundar sig snarast på ett positivt antagande, nämligen att gruppen kan leverera magi, så varför snåla med den?

Med facit i hand är det ett faktum att Ladytron på varje album langar upp tre – fyra riktiga rökare som fullständigt hypnotiserar mig. Det får resten av spåren att verka som utfyllnad som lite pliktskyldigt åkt med för att få ihop en fullängdare. Så här har det varit alltsedan gruppen debuterade mitt under electroclasheran med albumet 604 som följde genombrottslåten Playgirl. Redan här samsades två olika kvalitetsnivåer och detta har alltså i det närmaste blivit ett signum för Ladytron.

Sammantaget är Gravity The Seducer en typisk Ladytronskiva. En handfull låtar, som Mirage, Ace of Hz och Altitude Blues är väl representerade på olika spellistor och musikbärare, medan de flesta övriga redan är bortglömda.

Jonaz Björk

VildirHeart ”The Core” (VildirHeart)

The Core är Haningebandet VildirHearts första fullängdsalbum. På pappret ser det bra ut. Efter att ha sneglat på albumtiteln och läst presspappren som lovar guld och gröna skogar, genom att beskriva låtarna som ”hjärtskärande poesi och med läckra popmelodier, samt känslosamt pianospel” som ska ”närma sig vårt innersta”, förväntar jag mig en platta som andas isländsk karg romantik.

Det hela inleds med en vacker pianoslinga och sångerskan Maria Dietrichson nakna nästan glaskrossljusa röst i ”I thought we were safe” och jag känner mig hoppfull. Det är faktiskt vackert och stämningsfullt om man har förmågan att filtrera bort dåligt engelskt uttal.

Men sen glider pusselbitarna isär och jag känner mig lite vilse.

Plötsligt är texterna är en salig blandning av engelska och svenska på ett mycket frustrerande vis. Jag har mycket svårt att se någon poäng i att hoppa mellan olika språk i en och samma låt på det här viset, speciellt när låtarna faktiskt funkar helt okej så länge de framförs på engelska. För mig tar språkskutten dessutom lite för mycket fokus från det som faktiskt är fint och bra och någonstans 20 sekunder in i femte låten vill jag stänga av musiken och länga ut skivan genom sovrumsfönstret.

Tankarna på Islands vackra landskap byts snabbt ut mot en fimpig busshållplats i Haninge där någon felblonderad brutta karvat in initialerna på veckans snyggaste kille i bänken för att sedan gå hem och skriva dåliga och destruktiva dikter i sin hemliga bok..

Men jag tror att låtskrivaren Karin Dietrichson kanske har något ändå. Om hon bara kunde bestämma sig för vad det är hon egentligen vill göra. Och sångerskan Maria Dietrichson har nog något på gång hon också, får hennes bräckligt ljusa röst bara mogna lite och möta något annat än småbräckliga melodislingor så tror jag att hon kan bli bra, riktigt bra.

Sara Lindström

Bill Callahan ”Apocalypse” (Drag City/Border)

Är det här det sista man får höra innan man somnar in för gott? Ett svagt
nynnande, snudd på mumlande ljud som kommer någonstans långt bortifrån.

Hur skall man ta sig an en man, en gitarr och en avskalad röst som stillsamt
förkunnar sju betraktelser om det egna hemlandet och dess innevånare?

Det enda raka är nog att börja från slutet helt kort för att sedan gå till
början och periodiskt återkomma till slutet. Historien bör också vara ur olika
personers perspektiv, annars blir det trist utifrån den kronologiska synvinkeln.

Det är bäst att Callahan själv berättar historierna med sin släpiga stämma, som
är så sparsmakad att man knappt märker den. En mytomspunnen man i sina bästa år
som är självutnämnd till den ende sanna förlösaren i det karga landet utan
förtröstan.     

Inledande ‘Drover’ filosoferar i temat om det inte var bättre förr. Då fanns det
riktiga karlar som visste vad dem gjorde. Några sammanrörda elektriska toner
blandas med den vemodiga country-stämningen och resan blir tilltrasslad, om man
inte redan har ett ödelagt psykiskt sinne vill säga.    

I ‘America’ läggs en  rejäl bredsida mot etablissemanget, men jag sätter inte
signaturen under det manifestet. En aning överkänsligt, men möjligheternas land
- USA – föder som bekant inte bara framgång utan även misär. En kvävande
pastoral som har överskott av metaforer i dess värld utan hopp. Ännu en
trosbekännelse som jag inte är mottaglig för, i alla fall inte idag.

Vissa tankar kan vara i vårt sinne utan vår vetskap. Även om inte religionen
tröstar så måste man ha tro. ‘Riding For The Feeling’ handlar om den sista tiden
i livet och vad man borde ha gjort. Mycket melankoliskt och knappast någon
människa blir upprymd utan desto mer berörd. Kanske skulle man vara mer
tillgänglig om man vore försatt i hypnos. 

Inåtvänd och rent av översinnlig får ‘Universal Applicant’ betecknas som. Jag
ser läpparna röra sig men jag hör ingenting. Det känns som om Callahan pratar i
sömnen och orden försvinner innan man får tag på dem. En flöjt i fjärran ger
visst stöd men kanske en talbok med Björn Ranelid hade varit att föredra i
stället. 

Slutligen ser jag mig själv, med ‘One Fine Morning’ som bakgrundsmusik, mitt
uppe i en seans. Jag sitter hand i hand med likasinnade runt ett bord i väntan
på kontakt med avlidna vänner. Frågan är ställd. Spänningen är förtätad i
avvaktan på en knackning för ja eller två knackningar för nej, men inga
knackningar hörs för jag har redan somnat. 

Thomas Claesson

Arctic Monkeys ”Suck It And See” (Domino/Playground)

Engelska indierockarna Arctic Monkeys fjärde album Suck It and See har i hemlandet mottagits som en återkomst till den gamla formen efter förra albumet Humbug (2009) som till sin karaktär var lite av en experimentell utflykt (till öknen, rent bokstavligen – då flera låtare spelades in i en studio i amerikanska Mojaveöknen). Nya albumet gick också direkt upp på förstaplatsen på Englandslistan.

Kanske växer albumet med tiden, men det saknas några riktigt utstickare vid första lyssningarna. Första singeln “Don’t Sit Down Because I Moved Your Chair” är t.ex. ingen kioskvältare direkt. Men albumet är gediget över lag.”

Henric Ahlgren