nyaskivor.se

Agent Side Grinder ”Hardware” (Headstomp/Playground)

Hardware är bandet Agent Side Grinders tredje fullängdsalbum. Jag har aldrig hört dem innan jag sätter in den här skivan i CD-spelaren, men pressreleasen jag fick medskickad hävdade att bandet skulle vara synthpunkare. Går vi 30 år tillbaka i tiden hade det inte varit möjligt, nu på 2000-talet har vi märkt att det faktiskt är möjligt att mixa dessa två genres, bäst gjort av det fenomenala bandet The Yeah Yeah Yeahs.

Men att påstå att Agent Side Grinder gör det är kanske lite väl att ta i; deras musik ligger snarare i gränslandet av industri, synth, möjligen (mörk)rock och lite popfeeling. Men med allt detta inte sagt att det är det minsta dåligt. I sina bästa stunder tycker jag att Agent Side Grinder når sig upp till mina industrifavoriter Die Krupps. Hardware bjuder på 8 låtar som tar lyssnaren med in i ett intressant industrilandskap, med intressanta varierande ljudbilder. 

På det hela får man vara nöjd med den underhållning man får på Hardware.

Lars Svantesson

John Martyn ”Heaven And Earth” (Hole In The Rain/Playground)

”Johnny Boy Would  Love  This – Tribute  To John Martyn” (Playground)

Följande lilla anekdot utspelar sig  på en pub i London efter en lysande konsert med John Martyn, som nu hänger vid bardisken och på sitt kvinnliga sällskap, lätt whiskeydimmig. Svenska unga fans får för sig att tala om för mr. Martyn att hans sånger och giget var fantastiskt. Mr Martyn  svarar  -“Jag skriver inte sånger, jag komponerar poesi, – f – k off! “. Vilket de gjorde. En sund senare kommer en ännu dimmigare Mr. Martyn fram till den lilla svenska fanklubben, och väser med ett snett leende och en promillefull andedräkt,” Min kvinna tror att jag ber om ursäkt, men det skulle aldrig falla mig in, men en pint skulle sitta fint!”. John fick sin pint och vi fortsatte att lyssna på och älska denne skotske Tjalle Tvärvigg i många år framåt.

Hans senaste album Heaven And Earth bygger på nio inspelningar inspelade under åtta år. John Martyn lämnade jordelivet 2009, märkt av sjukdom och svår alkoholism.

När han var som bäst på album som Solid Air, Glourius Fool och Bless The Weather var han en lysande avig gitarrist och låtskrivare, med  en karaktäristisk röst som blev hans starka varumärke.

Hans sista album bär spår av denna storhet, när han åter omger sig av lysande musiker som tillsammans med honom utforskar ett rock-, funk- och jazzinfluerat musiklandskap på bästa sätt. Som en engelsk kollega till Dr.John.

Tribut-dubbelalbumet Johnny Would Love This är en mer rentvättad historia med trettio versioner av Johns låtar. Beck, Robert Smith, Lisa Hannigan och Snow Patrol är några som försöker tolka hans musik. Borta är nu skörheten, känslan och tyngden. Den som bara John kan förmedla med sin röst och gitarr. John Martyns musik  är bäst med John Martyn. Ingen tvekan.

Bengt Berglind

The Unthanks ”Diversions vol. 1 – Songs of Robert Wyatt & Antony & The Johnsons” (Rough Trade/Border)

Ska man genrebestämma denna kvartetts musik så är det lätt att krångla till det. Men låt oss försöka. Unthanks har sin rötter i engelsk folkmusik men är på väg att korsa detta med klassisk kammarmusik. Modern folkkammarmusik är inte bra, men det får duga tills vidare.

Syskonparet Rachel och Beckys röster virvlar runt varandra ständigt omgivna av pianon och stråkar. På detta livealbum inspelat i Union Chapel i London tolkar gruppen Anthony And The Johnsons och Robert Wyatt med skiftande resultat.

De sex inledande sångerna kommer från Anthonys album I Am A bird Now och är ballader. Detta är gruppens tolkningar och tillför egentligen ingenting. De är snyggt framförda men Anthonys original har en spröd skärpa som inte finns här.

Det blir mycket bättre i Robert Wyatts åtta kompositioner. Plötsligt finns det en dynamik i musiken som är både spännande och vacker. Röster, pianon, keyboard och stråkar samverkar nu och bygger en strålande ljudvägg som lyfter fram storheten i Robert Wyatts musikskapande. Leta gärna fram hans musik om du vill utveckla ditt egna musiklyssnade.

Jag kommer inte att sitta och längta efter Diversions vol.2, det är säkert. Då plockar jag hellre fram något med Robert Wyatt , till exempel Cockooland eller Comicopera.

Bengt Berglind

Wild Flag ”Wild Flag” (Wichita/Border)

Redan när jag hör första tonen för första gången upplever jag att det här har jag hört flera gånger förut, men samtidigt slår det mig hur fräscht och levande det känns. Amerikanska Wild Flag bjuder oss på något så ovanligt som tidlös musik och de blandar friskt av 60-tals pop/rock, indiepop från skarven av 80-/90-talet och garagig punkrock. På många sätt låter det ungefär som skivan ”It’s Blitz!” (2009) med bandet ”Yeah Yeah Yeahs” utan deras electronica/disco.

Jag må ha missat hypen som säkert finns kring bandet, men finns det ingen internethype är det något som är fel – för det här borde ha skapat näst intill hysteri hos bloggare och twittrare runt om i världen. Det enda jag har läst om dem är det jag sett på twitter (och då har jag inte sökt någon information) att Per Sinding Larsen tänkte se dem när han var i New York tidigare i höstas. Ja, jag förstår verkligen varför han ville se dem. Det här är finstämt, oväsen, smart, dumt, energiskt, kaxigt och högljutt på samma gång. Motsägelsefullt på sina håll? Absolut! Men är det inte motsägelsefullheten som gör fenomenal musik?

Vad talar egentligen emot Wild Flag? Inte mycket, men omslaget är bland det fulaste jag har sett.

Du borde ta dig en knapp timme av din tid och för att lyssna på dessa 10 låtar och skapa dig en egen uppfattning av skivan. För i år är det här är en skiva som alla musikälskare borde ta sig tid med. Kanske platsar den på årets julklappsönskelista. Personligen kommer jag sätta upp vinylversionen av skivan på min önskelista.

Lars Svantesson

Sarah MacDougall ”The Greatest Ones Alive” (Rabbit Heart/Hemifrån)

Sarah MacDougall, som nu släpper sin andra fullängdare ”The Greatest Ones Alive”, skriver allt sitt material själv. Hon är svensk-kanadensiska och befinner sig någonstans mitt emellan altcountry och indie/folkgenren. Hon har jämförts med artister som: Buffy Saint Marie, Joan Baez, Tracy Chapman mfl.

Jag tyckte att hon redan på debuten ”Across The Atlantic” lät mycket som Eliza Gilkyson, för att beskriva hennes sångstil, även om hon inte har lika mycket av den traditionella countryn som Eliza. Nya skivan är i mitt tycke jämnare och därför bättre med några riktigt bra låtar såsom: ”Sometimes you lose, sometimes you win”, ”It’s my place (and I want it!)” och ”Mmm”.

Börje Holmén

Apparat ”The Devil’s Walk” (Mute/Playground)

Tio år har gått sedan Sascha Ring introducerade sig som Apparat på etiketten Shitkatapult. Då var musiken typiskt skevt knastrig och introvert, helt i linje med samtidens electroideal. Idag, och några album senare, är Apparat betydligt mycket mer tillgänglig. Borta är de mest skruvade inslagen och extrema detaljerna och musiken skulle utan problem göra sig i vilket städat sammanhang som helst utan att skapa större uppseende. Det Apparat med åren har vunnit i tillgänglighet har istället förlorats i originalitet.

Å andra sidan är detta en utveckling som passat mig, i mina öron är nya albumet The Devil’s Walk det bästa hittills. Och jag anser att musiken fortfarande är tillräckligt egensinnig för att sticka ut och intressera, även om den kanske inte är sensationell. Den minimalistiska och atmosfäriska elektroniska grunden pyntas med stråkar, rytmer och kanske även lite ethnoinslag. Det är sprött, krispigt och organiskt och jag tänker att om nya skivan vore en växt så ligger nog bambu nära till hands. Ett vid första anblicken förhållandevis enkelt och oansenligt yttre döljer en inre styrka som vinner i längden, och det gäller också The Devil´s Walk. Det tar ett par lyssningar innan dess styrka och kraft blir helt uppenbar och ännu en gång har det bevisats att less is more.

Tillsammans med senaste M83 och Moby, som vandrat andra vägar men som nu campar på samma musikaliska lägerplats, har Apparat räddat min vinter från att bli alltför mörk och bister.

Jonaz Björk

She & Him ”A very She & Him Christmas” (Double Six/Playground)

She & Him är en indiegrupp med sångaren, musikern och kompositören M. Ward och skådespelerskan Zooey Deschanel (Almost Famous mfl.). Duon släppte coveralbumet Volume One 2008 och utkom med Volume Two 2010. Nu har julalbumet A Very She & Him Christmas landat hos oss lagom till första advent.

Denna platta kan trevligt nog kategoriseras i facket “smakfulla julalbum” av den behagligaste sorten, vilket vi får tacka för. Ward och Deschanel  gör finstämda och lågmälda egna  tolkningar av amerikanska julsånger där duons  röster och Wards återhållna och skenbart enkla gitarrspel klart och vackert träder fram i välbalanserade arrangemang.  A Very She & Him Christmas har blivit en stor favorit hos mig den senaste tiden. Rekommenderas.

Henric Ahlgren

Ladytron ”Gravity The Seducer” (Nettwerk/Playground)

Gravity The Seducer är Ladytrons femte studioalbum och jag inser att jag känner ungefär samma sak idag som jag känt varje gång kvartetten släppt ett album, nämligen frustration. Frustration över att godbitarna så snabbt är avklarade. Det kan låta negativt men grundar sig snarast på ett positivt antagande, nämligen att gruppen kan leverera magi, så varför snåla med den?

Med facit i hand är det ett faktum att Ladytron på varje album langar upp tre – fyra riktiga rökare som fullständigt hypnotiserar mig. Det får resten av spåren att verka som utfyllnad som lite pliktskyldigt åkt med för att få ihop en fullängdare. Så här har det varit alltsedan gruppen debuterade mitt under electroclasheran med albumet 604 som följde genombrottslåten Playgirl. Redan här samsades två olika kvalitetsnivåer och detta har alltså i det närmaste blivit ett signum för Ladytron.

Sammantaget är Gravity The Seducer en typisk Ladytronskiva. En handfull låtar, som Mirage, Ace of Hz och Altitude Blues är väl representerade på olika spellistor och musikbärare, medan de flesta övriga redan är bortglömda.

Jonaz Björk

VildirHeart ”The Core” (VildirHeart)

The Core är Haningebandet VildirHearts första fullängdsalbum. På pappret ser det bra ut. Efter att ha sneglat på albumtiteln och läst presspappren som lovar guld och gröna skogar, genom att beskriva låtarna som ”hjärtskärande poesi och med läckra popmelodier, samt känslosamt pianospel” som ska ”närma sig vårt innersta”, förväntar jag mig en platta som andas isländsk karg romantik.

Det hela inleds med en vacker pianoslinga och sångerskan Maria Dietrichson nakna nästan glaskrossljusa röst i ”I thought we were safe” och jag känner mig hoppfull. Det är faktiskt vackert och stämningsfullt om man har förmågan att filtrera bort dåligt engelskt uttal.

Men sen glider pusselbitarna isär och jag känner mig lite vilse.

Plötsligt är texterna är en salig blandning av engelska och svenska på ett mycket frustrerande vis. Jag har mycket svårt att se någon poäng i att hoppa mellan olika språk i en och samma låt på det här viset, speciellt när låtarna faktiskt funkar helt okej så länge de framförs på engelska. För mig tar språkskutten dessutom lite för mycket fokus från det som faktiskt är fint och bra och någonstans 20 sekunder in i femte låten vill jag stänga av musiken och länga ut skivan genom sovrumsfönstret.

Tankarna på Islands vackra landskap byts snabbt ut mot en fimpig busshållplats i Haninge där någon felblonderad brutta karvat in initialerna på veckans snyggaste kille i bänken för att sedan gå hem och skriva dåliga och destruktiva dikter i sin hemliga bok..

Men jag tror att låtskrivaren Karin Dietrichson kanske har något ändå. Om hon bara kunde bestämma sig för vad det är hon egentligen vill göra. Och sångerskan Maria Dietrichson har nog något på gång hon också, får hennes bräckligt ljusa röst bara mogna lite och möta något annat än småbräckliga melodislingor så tror jag att hon kan bli bra, riktigt bra.

Sara Lindström