nyaskivor.se

Engel ”Blood of Saints” (Season of Mist/Sound Pollution)

Varenda refräng sitter som en smäck efter första genomlyssningen. Tyvärr är det det enda positiva jag har att säga, för mellan refrängerna händer inget av intresse. Det är lätt schizofrent med lite lättdöds, lite elektroniskt och lite progressivt, men framför allt är det totalt anonymt och könlöst. Det skulle behövas mer sväng, hjärta, jävlar anamma och låtar mellan de där klistriga refrängerna. De som gillat Engels tidigare skivor kommer naturligtvis att gilla den här, för den är trots allt det mest homogena de har gjort. Hos mig kommer den dock inte att spelas ofta; tyvärr, eftersom refrängerna ger mersmak.

Jonas Andersson

RAM ”Death” (Metalblade/Border)

“Death” är göteborgarna Ram’s tredje skiva. Precis som på de två första, “Forced Entry” (2005) och “Lightbringer” (2009), är det rak och hård heavy metal som gäller. För mig som inte lyssnat så mycket på bandet innan så måste jag erkänna att jag överraskas av att det låter och är så pass bra och står sig bra i jämförelse med föregångarna. Det är många av banden som spelar traditionell heavy metal idag som inte lyckas skapa något eget över sin musik utan bara kör på som om dom vore coverband. Det tycker jag inte att Ram gör. Istället skapar bandet något nytt samtidigt som den starka känslan av NWOBHM finns där.

Efter ett lugnt och stämningsfullt intro drar skivan igång med “…Comes From the Mounth Beyond”, som är en fartfylld låt med stark sånginsats av sångaren Oscar Carlquist som jag förövrigt tycker sköter sig bra genom hela skivan. Skivans nästa låt “I am the End” är ingen höjdare men det räddar “Release Me” som får en att skråla med i den svängiga refrängen. Därefter följer den fartfyllda och melodiösa “Defiant” som är en av skivans höjdpunkter som följs upp av en lugn och stämningsfull “Frozen” som övergår till ett tungt parti som sedan avslutar låten. När “Under the Scythe” drar igång är det dubbeltramp som gäller och ännu en fartfylld dänga med vassa gitarrer dundrar ut ur högtalarna. Efter den ösiga dubbeltramplåten är det dags för ännu en lugn låt “Hypnos” och denna gången blir det lite segt och tråkigt men även detta räddas upp av en hård, rak och tuff heavy metaldänga, nämligen “Flame of the Tyrants”. Låten har det mesta som en heavy metallåt ska ha, vassa gitarrer, falsett, stark refräng och ett redigt ös rakt igenom.

“Death” är en helt klart godkänd heavy metalskiva med sina svagheter på vissa spår som gör att helhetsbetyget dras ner en aning. Men skivan är som sagt fortfarande bra och med en produktion som jag tycker är välgjord och passar perfekt till skivans för det mesta råa låtmaterial.

Erik Kristhammar

Fotnot: Det var ett tag sen ”Death” släpptes men vi ger den ändå en chans eftersom vi sprang på den först nu…

Carach Angren ”Where the Corpses Sink forever” (Season of Mist/Sound Pollution)

Where the Corpses Sink forever är en temaplatta baserad på Första världskriget och Carach Angren skapar från första spåret, An Ominous Recording, en mörk, kuslig och bitvis rent obehaglig atmosfär.  Rötterna finns i black metal och det är ofta naket, primitivt och desperat, som i Bitte tötet mich, men lika ofta teatraliskt, storslaget och atmosfäriskt, som i Lingering in an Imprint Haunting, och orkestrala och berättande inslag i kombination med texterna som är väldigt konkreta skapar levande bilder av krigets helvete. Efter att ha lyssnat på skivan känns det som man har sett en film. Trots de olikartade elementen blir det en helhet som är smått fantastisk och som jag bara vill lyssna på igen och igen. Varje spår kan stå på egna ben, men det är som helhet det blir verkligt storslaget.

Eftersom jag är en hyfsat öppensinnad person som tycker att bra metal är bra metal oavsett vilken snäv liten genre man definierar den som, så tycker jag personligen att den här plattan borde kunna tilltala både dem som gillar sin black metal pompös och dem som vill ha den true, men jag inser att det troligen är Cradle of Filth- och Dimmu Borgir-fansen som lättast kan ta den till sig. Hursomhelst är det tjänstefel av någon som säger sig gilla black metal eller aggressiv metal överhuvudtaget att inte skaffa den.

Det här är definitivt en kandidat till en hög placering på min topplista för 2012, så släck ljuset, blunda, luta dig tillbaka och låt Carach Angren visa dig krigets helvete.

Jonas Andersson

Cannibal Corpse ”Torture” (Metal Blade/Border) 

Mangel? Check!

Gurgelsång? Check!

 Explicit våldsamma låttitlar? Check!

Cannibal Corpse är som McDonalds: man vet vad man får och man blir oftast varken besviken eller överraskad, men har man tur och får pommes fritesen nyfriterade är det riktigt, riktigt gott, och Torture överraskar mig genom att vara de där nyfriterade pommes fritesen.

I mitt tycke håller Cannibal Corpse med Torture högre klass än någonsin. Trots att man håller sig stenhårt till det beprövade receptet är Torture varierad med både riktiga manglare som inledande Demented Aggression och tunga saker som Scourge of Iron. Det som ändå kanske imponerar mest på mig är att de lyckas få det att svänga så in i h-vete. Under den bedrägliga enkelheten finns musikalitet och teknisk briljans som den knivskarpa produktionen lyfter fram.

Favoritlåt? Det är mycket svårt att plocka ut en bland alla godbitar som Scourge if Iron, Encased in concrete och Caged…contorted, men The Strangulation Chair sticker ut lite med imponerande basspel av Alex Webster,  och  Followed Home then Killed tar priset för skönaste låttiteln sedan Samsons I wish I was the Saddle of a Schoolgirl’s bike.

Jonas Andersson

Dodecahedron ”Dodecahedron” (Season of Mist/Sound Pollution)

Ibland stöter man på ett band och en platta som inte låter som något annat, och det är naturligtvis positivt i en värld där det mesta låter just som något annat. Som recensent är det både en förmån och en förbannelse att ta sig an något sådant, men är det bra kan man bara tacka och ta emot.

Dodecahedron låter verkligen inte som något annat, även om Deathspell Omega har nämnts i samma andetag, och mot alla mina förväntningar är det riktigt, riktigt bra. Den som vill ha traditionella låtstrukturer och välbekanta tonföljder kan sluta läsa här. Den som är öppen för det oväntade kan fortsätta läsa. Dodecahedrons musik är atonal och dissonant, låtarna tar oväntade vändningar och strukturer bryts upp, men på något sätt får de ändå ihop det till en helhet där en jazzig bas inte alls stör utan bidrar till musiken. Att det är black metal råder ändå aldrig någon tvekan om; det är där rötterna finns.

Plattan känns lite tvådelad där de tre första låtarna är de mest avantgardistiska, och I, Chronocrator kan mycket väl vara världens första black metal/jazz-låt. Vanitas skapar under nästan 11 minuter en kuslig stämning; en stämning som blir ännu starkare i efterföljande Descending Jacob’s ladder, plattans peripeti som är ett ljudkollage snarare än en traditionell låt. Efter denna vändpunkt kommer den tredelade View from Hverfell som har mer av traditionellt black metal-riffande över sig, även om musiken även här tar oväntade vändningar. Bäst tycker jag ändå bandet är i sina mer avantgardistiska stunder. Det är i det otraditionella som de hittar sin identitet, och som deras framtid ligger. Eftersom det här är debutplattan ska det bli spännande satt se vad de lyckas göra av konceptet i framtiden.

Det här är definitivt inte en platta för förfesten utan den kräver aktivt deltagande, men ger då en upplevelse tillbaka. Lyssna på den när du läser Lovecrafts The Dunwich Horror och du kan nästan förvänta dig att se Yog-Sothoth uppenbara sig i rummet.

Jonas Andersson

Words Of Farewell ”Immersion” (AFM/Sound Pollution)

Release: 30 mars

Skivomslaget ger undertecknad en känsla av goth, men så är (som tur är) inte fallet…

Den dominerande gitarrmelodin i inledande Project Daybreak ger – tro det eller ej – en känsla av power metal. Men när sångaren Alexander Otto luftar stämbanden för första gången är saken klar: albumdebuterande Words Of Farewell (som bildades i Tyskland 2007) handlar om melodiös death metal med en lätt progressiv touch. Man kan också beskriva innehållet på Immersion som en lite tuffare variant av dagens In Flames.

Överlag är det jämn kvalitet på låtskrivandet utan några höga toppar, men det finns å andra sidan inga djupa dalar. Dock ska det sägas att skivans svaghet är just det faktum att det mesta känns ”medel”. Sången är också lite för enformig för att lyfta materialet.

Låtar som är värda ett extra omnämnande är:
Project Daybreak som kryddas smakfullt med ovan nämnda finfina gitarrmelodi.
The Great Escape är både tung och fartfylld på samma gång och det är alltid en vinnande kombination.
Vagrant Story bjuder på skivans bästa gitarrsolon och några snygga tempoväxlingar.
Sundown Serenade är utan tvekan den mest varierade skapelsen och är därmed utan tvekan ”number one”.
Det är intressant att notera att utöver startkanonen Project Daybreak är det först i mitten/slutet på skivan som det blir som mest intressant att ta del av vad Words Of Farewell har att erbjuda.

Min känsla är att Immersion passar finfint för den som inte vågat närma sig death metal-genren tidigare, därmed inte sagt att inte rutinerade death metal-fans kan ha glädje av den – tvärtom!

Magnus Bergström

Everything Went Black ”Cycles Of Light” (Prosthetic/Border)

När man sätter på skivan första gången med ett nytt okänt band har man höga förväntningar att den här skivan ska vara ”the new shit” som man alltid väntat på, sen kommer musiken och ”everything went black”.

Introt bådar något gott, men när det bryter ut i spår 2, känner jag mig först besviken. Och är så i några låtar innan musiken och skriken, som nästan snuddar i primalskrik ibland, vänder mig tillbaka. Det här är hårt och brutalt och blir aldrig MTV sockersött som ofta har varit fallet med de recensionsexemplar jag brukar få.

Skönt att det finns band som inte bara ska vara hårda till en viss gräns och sen ska anpassa sig i mainstreamkulturen. Det är tung skoningslöst riffande, utan att för delen komma in mot crust och annan mindre melodiöst mangel, det här är i gränslandet mellan death metal och skoningslös hardcore. Kanske inte den friska fläkt som jag hade hoppats, men ändå en skiva och ett band som jag kommer återvända till även efter den här recensionen är färdigskriven.

Det hårda manglet som ibland blir doomiskt malande och med skriksången, utan att enligt mig räknas som growl – det här är bara skönt skrik, byts ibland ut mot vackrare tongångar. Det sker inte för ofta så man blir irriterad utan ett par tre gånger under skivan. Vilket naturligt gör de hårda delarna ännu hårdare och bättre. Så på det hela taget är jag nöjd med denna skiva.

Lars Svantesson

Terrorizer ”Hordes of Zombies” (Season of Mist/Sound Pollution)

Om jag skulle välja tio plattor att ta med till en öde ö, så skulle Terrorizers World Downfall troligen vara en av dem. Har man gjort en så stilbildande platta får man räkna med att allt annat man gör kommer att ställas mot den. Det har fått en del surmagade recensenter att konstatera att Hordes of Zombies inte är World Downfall del 2. Det tycker inte jag heller men däremot är den en klockren uppföljare till World Downfall, och då räknar vi inte 2006 års Darker Days ahead som inte var en värdig gravsten över Jesse Pintado (R.I.P.).

Ovan nämnda surmagade skribenter brukar skriva något i stil med att skivan är bra, men inte lika bra som World downfall. Enligt mig begår man det generalfel som de flesta hårdrockare (så även jag) ofta gör, nämligen att in i döden hävda att första plattan minsann var bäst. Må så vara att World Downfall är en milstolpe av furiös energi och oöverträffad charm, men Hordes of Zombies har bättre produktion och piskar skiten ur de flesta grindcorewannabes i den yngre skolan. Säkerligen kommer en del purister också att hävda att Terrorizer utan Jesse Pintado inte är Terrorizer, men Katina Culture är en sjuhelvetes gitarrist och jag är säker på att Jesse Pintado, var han än befinner sig, nickar gillande.

Musiken då? Första intrycket är ett något kliniskt ljud, men det är inget som stör.  På det hela taget är ljudbilden tämligen fyllig och organisk. Låtarna är starka och varierade men faller aldrig utanför death/grind-ramarna.  Inga ballader så att säga, men en blandning av snabbt och tungt med mängder av sköna riff och fills av Katina Culture. Lite mer dödsmetall än tidigare tycker jag mig höra, men ingen grindfanatiker kommer att bli besviken. Jag kan plocka ut vilken låt som helst och det börjar rycka i benen, men tvingas jag välja några favoriter så är Evolving Era och Flesh to Dust vassa och avslutningen med tunga och svängiga State of Mind och manglaren A Dying Breed är grym. Malevolent ghosts sticker också ut från mängden med ett bitvis närmast punkigt sväng. Det finns dock inte en enda svag låt på plattan.

Sandovals trumspel hör också till höjdpunkterna. Det är inte ofta jag hör en platta där trummorna är ett bestående intryck, men så är fallet här. Den mannen är fullkomligt omänsklig när det gäller trumspel, och då ska vi komma ihåg att han själv hävdar att han inte kan spela med full kapacitet efter sin diskbråckoperation.

Vad gäller titeln så har jag inte tillgång till texterna, men jag misstänker att de zombiehorder det syftas på inte är den hjärnmumsande sorten. Låttitlarna spänner från inledande Hordes of Zombies till avslutande A Dying Breed. Däremellan får vi till exempel Ignorance and Apathy, Evolving Era, Generation Chaos, Prospect of Oblivion och State of Mind. På omslaget kan vi se en militär, en polis, en hårdrockare, en punkare, en affärsman och en katolsk präst av något slag, alltså representanter för något slags grupptillhörighet. Temat förefaller vara att det är vi som är zombies genom att blint följa trender och ledare utan att tänka själva.

En av årets plattor redan i februari, och varför ger jag den då inte full pott om den är så grymt bra? Enkelt, det är ju inte World Downfall… och därmed gick jag själv i samma fälla som alla andra recensenter.

Jonas Andersson

Memfis ”Vertigo” (memfisband.com)

Tänka sig att något så ”elakt” kan komma från de värmländska skogarna…

Efter sju sorger och åtta bedrövelser har Memfis, med rötterna i Kristinehamn, släppt Vertigo som spelades in redan 2008 i Bohus Sound Studios med kompetente Fredrik Reinedahl (född i Kristinehamn!) vid rodret. Med andra ord: det handlar om en efterlängtad uppföljare till kritikerrosade The Wind-Up (2006).När nu Opeth har grävt ner sig ordentligt i 70-talsmyllan och Burst lagt ner verksamheten så har Memfis en viktig roll att spela. Hoppas bara att metalpubliken inser det…Tänk dig en mix av ovan nämnda band och Mastodon kryddat med egna infall = Memfis välljudande variant av progressiv dödsmetal.

Av de tolv låtarna på Vertigo känns inledande trippeln Serpent, Vertigo och Enigma starkast. Men jag måste påpeka att ALLA låtar är mycket bra. Dock har jag en invändning och det är att flera av låtarna är i kortaste laget, eftersom den här typen av musik passar i episkt format.En smaskig detalj på Vertigo är hur growl- (i bästa Mikael Åkerfeldt-stil), skrik- och rensång blandas på ett sätt som – enligt undertecknad – inget annat band lyckats lika bra med tidigare.Som icke musiker (hmmm, vid närmare eftertanke kan jag spela blockflöjt) känns det glädjande att kunna konstatera att musiker utöver det vanliga kan skriva låtar som tilltalar ”en vanlig svenne”. Jag vill bara ha mer och mer av ”musikdrogen” Memfis och deras bidrag till hårdrockens historia. Det tål att skrivas om och om igen: killarna har talang utöver det vanliga och är värda massor av uppmärksamhet. Se till att de får det!

Magnus Bergström

Fotnot: Vertigo finns att köpa för nedladdning på exempelvis www.memfisband.com och cdbaby.com.

Nothnegal ”Decadence” (Season of Mist/Sound Pollution)

Februari 2012, 15 minusgrader! Så vad tänker du på om jag säger Maldiverna? Fel! Progressiv death metal är svaret. Jag kan ärligt säga att Nothnegal är det första bandet från Maldiverna som jag har hört, och jag gillar det skarpt. För en gångs skull kan jag instämma i promotionsnacket om att de inte bara är ett exotiskt band, utan ett band som bidrar till metalscenen. De är inte nyskapande, men lyckas ändå låta eget. Synthen i kombination med ett sound rotat både i gammal hederlig amerikansk dödsmetall och i band som Nevermore (R.I.P) tilltalar mig. Jag får vibbar av gamla, fina Nocturnus, vars synth låg på gränsen till att bli för mycket, att helt enkelt ta över och inte harmoniera med musiken, men som för det mesta lyckades med balansgången.  Nothnegal använder synthen mycket förtjänstfullt på ett liknande, men mer subtilt och nyanserat sätt. Den är ett jämställt instrument som både kompletterar och bidrar till musiken, och inte bara dyker upp lite då och då som ett atmosfäriskt inslag.

Lite intressant är att de två mest progressiva låtarna med ren sång ligger sist, och frågan är om det är en vink om vartåt det lutar. Minst lika intressant är att de funkar precis lika bra som låtarna med growlsång, och mina tankar går här till ännu mer än tidigare till Nevermore. Bästa låtarna på plattan är i mitt tycke inledande Salvation, mäktiga R.A.D.A.R. och ödesmättade Sins of our creations.

Om Maldiverna kan producera så här bra musik är det en orsak så god som någon att tänka på växthuseffekten så att den lilla önationen inte dränks av den stigande havsnivån.

Jonas Andersson