nyaskivor.se

Skulldrain ”Hatred Rising” (ViciSolum/Sound Pollution)

   Release: 14 april

Kalla det thrashcore, crossoverthrash eller vad du vill. Fenomenet har fått ett uppsving och varken bandens eller publikens intresse verkar avta. Bra det för avfyrad på alla cylindrar är den oemotståndlig.
Hatred Rising är Skulldrains debutskiva men det är inga duvungar som medverkar; alla fyra bandmedlemmarna har varit med förr och det märks.
Musikaliskt hör jag i första hand spår från Slayer, Municipal Waste, The Haunted, Nuclear Assault och Destruction. Det går också att säga att Skulldrain på sätt och vis är en aggressivare och enklare variant av ”innebandet” Power Trip.
Sången är måhända en vattendelare; en mix av hardcore och thrash med en ganska opolerad råhet. Ofta gör den sig alldeles utmärkt men den är från och till också lite väl påträngande.
Apropå sång så är refrängerna lätta att skråla med i och alltså helt enligt regelboken för alla typer av thrash.
Utan tvekan är Slayer-doftande One More Word bäst, med ett gitarrsolo som träffar mitt i prick. Men låtar som Trigger the Crisis, Through Death och tittellåten får det också att spritta rejält i alla möjliga kroppsdelar.
Ett intressant och ett för genren ganska ovanligt grepp är att inte mindre än två av de nio låtarna är instrumentala. Där och då får musiken – och lyssnaren – chansen att andas och den idén applåderas.
Här finns gott om potential och med rätt utvecklingskurva är känslan att det kommer att låta ännu bättre på uppföljaren.
Till sist måste jag säga att mitt rebelliska tonårsjag hade älskat textraden ”Hell was built for people like you”…

Magnus Bergström

Mors Principium Est ”Embers Of A Dying World” (AFM Records)

2003 albumdebuterade finländarna, som i dagsläget spelar melodiös death metal kryddad med en rejäl stor dos av thrash metal och dessutom – smått överraskande – smakfulla vibbar av power metal.
Rikligt förekommande är den typ av melodiösa gitarr- och keyboardslingor som vi kunde höra från In Flames några skivor tillbaka. Ett annat band som tydligt influerat låtskrivandet är At The Gates. Nämnda slingor samspelar här så läckert att de, som på det självklaraste sätt i världen, placerar landsmännen i Children Of Bodom i baksätet.
Ett ganska nytt grepp är symfoniska inslag av den typ som vanligtvis oftast förknippas med black metal (inga likheter i övrigt) vilket kombinerat med att det inte är full fart hela tiden ger en imponerande bredd.
Det growlas föredömligt och ovanligt välartikulerat. Ja jag skulle vilja påstå att inte ett enda ord försvinner i gurglandet. Inte illa pinkat.
Produktionen är modernt ren och köttig och alltså som klippt och skuren för tongångarna.
Bästa låt är Into The Dark men den har skarp konkurrens av Reclaim The Sun och halvballaden (!) Death Is The Beginning. Sistnämnda må vara något av en styggelse i många traditionalisters öron, men rent krasst är det ännu en en ingrediens som bidrar till intressant variation.
I mina öron har Mors Principium Est sedan 2012 års …And Death Said Live haft en stigande formkurva och med Embers Of A Dying World presenterar
de sin hittills bästa skiva.
När jag vill lyssna på ”hård” musik är det så här den ska låta.

Magnus Bergström

Sodom ”Decision day” (Steamhammer/Border)

De tyska thrashveteranerna (bildades i Gelsenkirchen 1982) är tillbaka, tre år efter förra given Epitome of torture. Denna gång har sångaren/basisten Tom Angelripper och hans två bandkamrater knåpat ihop elva nya låtar.
För egen del hade jag blivit alldeles lagom mätt av de åtta som håller måttet:
In retribution. Snacka om en programförklaring redan i öppningslåten; snabb och medryckande och ett lite lagom punksmutsigt ljud. Det sköna drivet gör att det inte går att låta bli att stampa takten och nicka gillande (en gubbig variant av headbanging).
Rolling thunder. Om jag inte visste bättre skulle jag tro att Sodom är ett band som spelar progressiv thrash. Haha, tossigt värre va? För det gör de väl inte… Eller? Hmmm… Jo ta mig tusan! Tuff attityd, fina melodier och smakfulla tempoväxlingar i symbios. Läckert!
Decision day. De tunga partierna sitter smiskar öronen klockrent och hänger kvar i skallen en lång stund efteråt. Ja det här hade faktiskt kunnat bli en ny personlig favorit – om det inte vore för de flitigt förekommande standardsnabba partierna som bara är okej. Synd på så rara ärtor…
Caligula. Ös. Tyngd. Allsångsrefräng. Europathrash blir inte (mycket) bättre än så här. En riktig höjdare!
Who is God? I grund och botten en småtrist historia, som räddas och det rejält av en refräng som inte ligger långt efter starka Caligulas dito.
Strange lost world. Caligulas tvilling men med mer klädsamt desperat sång av Tom och en svagare refräng.
Blood lions. Det thrashas på bra och även här återfinns en sjung-med-refräng som tagen ur läroboken.
Refused to die. Efter några svagare kort på slutet stängs butiken som tur är på ett vettigt sätt. Alltså med en låt som skriker Sodom – på rätt sätt.
Sett till att det släppts/släpps nya skivor från många av thrashens stora, är 2016 ett starkt år. Sodom står sig väl i konkurrensen men har ändå en bit till pallplats. Med det sagt har jag inte känt mig så peppad på en Sodomskiva sedan Agent Orange (1989) och Better off dead (1990).

Magnus Bergström

Arch Enemy ”War Eternal” (Century Media/Universal)

Never Forgive, Never Forget. War Eternal. As the Pages Burn. Arch Enemy har aldrig inlett ett album med en starkare trippel, sanna mina ord. Vi snackar om essensen av melodiös death metal; snabbt och hårt i ljuv förening med förföriskt melodiösa tongångar.
Men det är ändå ingen av ovan nämnda låtar som ger det största lyckoruset när War Eternal spisas. Det stora utropstecknet är nämligen, åtminstone för min del, utan tvekan You Will Know My Name. Här har vi nämligen örongodis de luxe i en välljudande mix av lugna, progressiva tongångar och melodiös death metal som bara Michael Amott (gitarr) kan få till. Dessutom kryddas denna 4:37 minuters anrättning med ett utsökt användande av stråkar (om det gillas rekommenderar jag också Time Is Black).
99 gånger av 100 i fallet Arch Enemy handlar recensionstexterna om genialiteten i Amotts riff och sångens kvalitet (oftast i positiva tongångar). Själv skulle jag istället vilja lyfta fram Sharlee D’Angelo (bas) som mannen med ett stort finger med i spelet. Han har en väldokumenterad känsla för melodier och Amott & co har – tror i alla falll undertecknad – låtit honom ha ett stort inflytande när det gäller låtidéer och användandet av stråkar etc.
Många av bandets fans håller antingen Burning Bridges (1999), Doomsday Machine (2005) eller Khaos Legions (2010) som vassast i diskografin, oftast beroende på om man varit ett fan från början eller hakat på tåget på senare år. War Eternal känns som den perfekta gemensamma nämnaren och har förutsättningarna att sitta ensam på tronen som ”härskare”.
Att jag ändå inte drar till med en fullpoängare beror på att 13 låtar till slut blir lite för mycket av det goda.
Ja, just det, givetvis måste också vokalistbytet nämnas. Lika mycket som mina öron tyckte om Angela Gossow, lika mycket tycker de om Alissa White-Gluz (ex-Agonist). Punkt slut.
Men hallå; varför slösa tid med att läsa vad jag tycker och tror? Rusa istället iväg och införskaffa plattan!

Magnus Bergström

Nervosa ”Victim of yourself” (Napalm/Border)

Thrash? Check! Trio? Check! Tjejer? Check! Relativt obskyrt ursprungsland? Check!

Fyra rätt av fyra möjliga, och ja, jag är mycket svag för ovanstående saker i min musik. Jag älskar thrash, jag tycker trioformatet är underbart ärligt, eftersom det inte finns något att gömma sig bakom i en livesituation, jag uppskattar tjejband (Förlåt uttrycket!) som spelar skiten av killarna, eftersom metal inte sitter i könet (Prins Albert, någon!?) och jag gillar att metal är universellt. Om du inte tror mig så gå in på youtube och sök på Bunny-hugging metalheads in Botswana.

Nog svamlat, åter till ordningen. Det här är brutalt, rått och svängigt med rötterna i gammal hederlig tysk thrash. Sodom och Destruction dyker upp i mina tankar, och faktiskt Coroner även om de är mer tekniska, och dessutom kommer från Schweiz. Nervosa är dock ingen kopia, utan har en egen profil. Vi snackar relativt okomplicerad thrash utan överdriven teknikalitet, men gott om tempoväxlingar och variation ändå. Fernanda Lira (bas och sång) och Prika Amaral (gitarr) gör båda ett habilt jobb på sina instrument. Plus i kanten för Liras sång som är härligt skrikig och desperat och får mig att tänka lite på Sabina Classen i Holy Moses. Ett ännu större plus i kanten för trummisen Pitchu Ferraz, som håller ihop det hela föredömligt och som med både sväng och blastbeats verkligen har lyft bandet om man jämför med ep:n Time of Death (2012).

Låtmaterialet är synnerligen jämnt och jag hittar faktisk inte en dålig låt, men om jag däremot ska nämna några som sticker ut lite extra blir det nog Twisted Values, Justice be Done, Morbid Courage, Death och titellåten Victim of yourself. Hur underbart är det inte att helt enkelt döpa en låt till Death?!Varför krångla till det? Avslutande Uranio em nos är en underbar liten orgie i blastbeats för dem som vill ha lite extra mangel.

Victim of yourself är en platta som växer, så gör dig själv en tjänst och skaffa den snarast. Det är också definitivt en platta som kommer att vara med på min topplista när 2014 ska summeras. Nu håller jag bara tummarna för en Europaturné som når våra breddgrader. Den där glasögonprydde, ljushårige killen längst fram vid kravallstaketet, det är jag.

Jonas Andersson

Pyramido ”Saga”  (La Familia/Farewell)

Mangel som klarar av balansgången det innebär att vara tungt och på samma gång lockande. Yep, det är vad Pyramido presterar på tredje skivan Saga. Att omslaget är vackert som en saga (!) får ses som en bonus.

Fyra av de sex låtarna klockar in på sju-åtta minuter och kräver en hel del. Så här mycket tyngd borde enligt konstens alla regler inte vara inbjudande, men det struntar Malmöbandet i och tar med lyssnaren på en mörk resa. Deras version av doom metal/sludge piffas med jämna mellanrum till med melodislingor, allt förpackat i en i sammanhanget mycket passande punkdoftande produktion.
Som något av ett andningshål återfinns Mattias Oskarsson-komponerade Klockrike. Att sätta ord på detta smått märkliga musikstycke låter sig helt enkelt inte göras. Har ”flummighet” någonsin varit mer inbjudande? Knappast.
Jag kan inte låta bli att nämna sångaren Ronnie Källback – karln låter som att han är besatt av självaste Hin Håle. Något som i sammanhanget enbart kan ses som positivt. Och det säger jag inte bara för att jag likt honom – Ronnie alltså, inte Hin Håle – härstammar från den värmländska skärgårdspärlan Kristinehamn.
Pyramido ger inte lyssnaren något alternativ. Antingen älskar man tongångarna eller också fattar man inte ett skvatt, det finns inget mellanting.

Magnus Bergström

Inferior ”Unsoiled” (Big Balls/Sound Pollution)

Thrash metal möter death metal. Death metal möter thrash metal. Aggressivitet möter progressiva melodier med känsla. Progressiva melodier med känsla möter aggressivitet.

En del beskriver Inferior som deaththrash men jag kallar det thrashdeath. Ja, ni hajar att det här handlar om något extra smarrigt va…?
Det är inte ofta en skiva med en speltid på 62 minuter klarar av att hålla intresset uppe från början till slut. Inferior fixar biffen med Unsoiled! Produktionen är knivskarp och hela paketet inklusive omslag andas proffsighet rakt igenom.
Låtkvalitén är imponerande hög och den enda invändningen jag har är att det möjligtvis är för jämntjockt med risk för sockerchock av allt låtgodis. Men det är i så fall förstås ett lyxproblem.
I godispåsen är det en trestegsraket som sticker ut:
Serpentine Roads To Decay ger mig vibbar av ett hårdare Testament och jag vill bara strunta i livets alla måsten, vråla med i refrängen och ha det gött.
Perish bjuder på sju och en halv minut thrashgodis och sångpartiet mellan 2,54-3.20 ger rejäl ståpäls. Dessutom är det lugna partiet från mitten fram till det avslutande röjet bara sååååå vackert.
The Maker’s Waste har mer än lite gemensamt med de svenska progressiva storheterna Opeth, i synnerhet i låtens sista del. Att fixa en elva och en halv minut lång låt är en fin fjäder i hatten.
Unsoiled är den riktiga skivdebuten för Inferior, vilket är svårt att tro då samtliga bandmedlemmar är überkompetenta. Ja, här har skivbolaget Big Balls Productions något mycket intressant att jobba vidare med.
Inferior måste bara slå igenom hos den breda metalmassan, något annat är enligt mig helt otänkbart.

Magnus Bergström

Voivod ”Target Earth”  (Century Media/EMI)

Voivod är tillbaka, trots att de aldrig har försvunnit, och trots att gitarristen Piggy inte längre finns kvar bland oss. Att bandet överlevde basisten Blackys avhopp i början av 90-talet är en sak, men att de skulle åstadkomma något av värde efter Piggys död var nog få som trodde. Att ersätta en så unik gitarrist borde vara omöjligt. Men det omöjliga är till för att övervinnas. Gammalt groll glömdes, Blacky återvände och man fann en ersättare för Piggy i Chewy, en man vars första metalplatta var en Voivodplatta, vars första konsert var en Voivodkonsert och som dyrkat Piggy och ägnat sitt liv åt att lära sig hans unika stil, och som har lyckats kusligt väl.

Target Earth är en platta för dem som liksom jag avgudar kvartetten Killing Technology, Dimension Hatröss, Nothingface och Angel Rat. Den ligger i och för sig närmare de två sistnämnda, men trots att den har rötterna i plattor som kom för över 20 år sedan låter det 2013, eller rent av 2023. Voivod har alltid blickat framåt och gör så även nu.

På något sätt känns det symptomatiskt att Target Earth inleds med Blackys karaktäristiska bas, som om man verkligen vill betona att det här är klassik Voivod. Titelspåret är intrikat sci-fi-metal med atonala riff och tvära vändningar, men ändå ack så lättlyssnat och detsamma gäller till exempel Mechanical Mind. Empathy for the Enemy är tillbakalutat eterisk medan Kluskap O’Kom och Corps Étranger täcker in det ösigare spektrumet; den förstnämnda mer intrikat och den sistnämnda härligt punkig. Warchaic mal på med frenetisk desperation i ett öde ljudlandskap på en främmande himlakropp och bygger upp en känsla av desperation och undergång.

Kort sagt: det här är en av mina topp 10-plattor 2013, av ett band som sådär 30 år in i karriärren fortfarande är nyskapande. Om du inte gillar den här plattan är du inget Voivodfan, och då tycker jag ändå inte om dig.

Jonas Andersson

Mors Principium Est ”…And Death Said Live” (AFM/Sound Pollution)

Söker du något att liva upp musiktillvaron med, nu när vi är inne i slutspurten för år 2012?
Tycker du kanske att Children Of Bodom trycker på repeat-knappen för ofta? In Flames är för mesiga? Cannibal Corpse är för hårda? Sadus är för tekniska? Amorphis är för sega?
Då har jag bara en sak att säga; G.R.A.T.T.I.S. Då är nämligen Mors Principium Est nya käftsmäll …And Death Said Live det perfekta valet.
En såpass lyrisk recensionsinledning som ovan kräver förstås en djupdykning i låtmaterialet:
The Awakening – kort och ganska intetsägande intro.
Departure – hård och ösig med aggressiv sång ”in your face”.
I Will Return – härligt melodiösa men samtidigt hårda gitarrslingor att dö för. Mumsfillibabba!
Birth Of The Starchild – skivans bästa refräng och innehåller ett elektroniskt ”blippande” som varierar det hela en aning.
Bringer Of Light – starka gitarrvibbar från Children Of Bodoms skola men i dagsläget klart vassare än de finska giganterna.
Ascension – åter igen fullt ös men emellanåt ges låten/lyssnaren välbehövlig möjlighet att andas. Hade mått bra av en tydligare refräng.
…And Death Said Live – halvtidspaus i eftertänksam stil med piano och sologitarr i läckert samspel.Destroyer Of All – inleds med piano men ganska snart händer det grejer och framför allt trummisen får chansen att glänsa.What The Future Holds – fullt ös och så typisk för MPE. Aningens för lång för sitt eget bästa utan att vara dålig.The Meadows Of Asphodel – syskonlåt till föregångaren och med andra ord en låt som inte lämnar något större avtryck.Dead Winds Of Hope – sitter finfint med detta lilla mästerverk till käftsmäll, efter ett par svagare låtar. Ge mig mer…Som synes är det inte positivt rakt igenom och helt klart hade skivan mått bra av aningens mer variation. Dessutom är soundet kanske i ”torraste” laget, men det beror givetvis på vilken typ av ljud som bäst faller lyssnaren i smaken.Och kanske, kanske är det så att …And Death Said Live inte är det bästa i bandets skivkatalog, men det är för tidigt att avgöra det nu.Jag nöjer mig till sist med att konstatera att det är så rackarns härligt med positiva musiköverraskningar. För mig är det sådana öronöppnare som ger (musik)livet mening. I l-o-v-e it!

Magnus Bergström

Grave ”Endless Procession of Souls” (Century Media/EMI)

De svenska Death Metal-legenderna i Grave är tillbaka med ännu ett album. “Endless Procession of Souls” är bandets tionde släpp och precis som på deras tidigare så är det brutal svensk dödsmetall som gäller. Skivan låter färsk men ändå inte modern och det är en konst att få till. Många äldre band tappar stinget och lugnar sig, försöker förnya sig och en massa sådant trams men det har Grave verkligen inte gjort.

Efter ett mystiskt doomgitarrintro drar “Amongst Marble And The Dead” igång i en rasande fart och dödsmangel är ett faktum. De köttande riffen, de smattrande trummorna och Ola Lindgrens mörka och onda röst tar med lyssnaren på en brutal resa i dödsmetallens värld och visar upp hur man ska lira dödsrock på bästa sätt.

Det finns många guldkorn på skivan och det är bl.a. den ovan nämnda “Amongst Marble And The Dead”, “Disembodied Steps”, “Epos”,  “Encountering The Divine” och “Passion Of The Weak”. När skivan närmar sig sitt slut och “Perimortem” drar igång och man hör att bandet även blandat in thrash metal-influenser så växer skivan ytterligare. Bäst på skivan tycker jag dock att den något segare och tyngre “Plague of the Nations” är. Den är en riktig käftsmäll och för mig sticker den ut mest av de 10 spåren.

Det finns svagare låtar också men det är förlåtet då det som helhet är en riktigt bra dödsplatta och det är få band i Graves situation som lyckas göra tillräckligt intressanta skivor för att man ska välja dom före de nya, unga banden Morbus Chron, Degial och Invidious mfl. “Endless Procession of Souls” är helt enkelt en skiva som jag kommer att fortsätta att lyssna på i framtiden.

Grave visade med “Dominion VIII“  (2008) och “Burial Ground” (2010) att de fortfarande kunde göra bra musik och har än en gång bevisat detta med “Endless Proccession of Souls”!

Erik Kristhammar