nyaskivor.se

Sarah MacDougall ”Across the Atlantic” (Copperspine/PLU)

Sarah MacDougall är en avslappnad sångerska vilket gör hennes countrylåtar till en ren njutning. Skivan är välspelad och innehåller flertalet sånger som jag gillar. Det här fungerar så väl som ett soundtrack för en dag ute i den svenska ödebygden som för en resa i den amerikanska mellanvästern. Det är inga tongångar som direkt för dina tankar till den djupaste södern utan man får känslan av ett regndassigt och grått landsbygdslandskap på våra bredgrader, oavsett på vilken sida Atlanten vi befinner oss. Jag upplever att musiken har en musikalisk koppling med Ryan Adams alt.countryband Whiskeytown. Man lämnas med ungefär samma känsla som när man lyssnat på någon av deras skivor. Dagen då denna recension skrivs är det en grå och kall söndag i november och det småregnar utanför fönstret – och skivan Across The Atlantic känns som ett givet soundtrack.

Det som talar emot skivan, trots att den är bra på många sätt, är att den inte riktigt innehåller något som gör att den tar några steg upp i betygsskalan och blir en bestående pärla. Och därför hamnar betyget på ett svagt medelbetyg.

Bästa låtarna är ”Hundred Dollar Bills” och ”Biggest Mistake”.

Efter att Across The Atlantic släpptes har Sarah hunnit med en ytterligare skiva ”The Greatest Ones Alive”.

Lars Svantesson

Sarah MacDougall är Svensk-Kanadensiska och befinner sig någonstans i altcountry/indiefolk-genren. Hon har jämförts med artister som: Buffy Saint Marie, Joan Baez, Tracy Chapman och Eliza Gilkyson. Across The Atlantic är hennes debutskiva där hon skriver allt material själv och det är också egenproducerat. 

Vad som slog mig när jag första gången hörde Sarah var hur snarlikt hon lät altcountrykollegan Eliza Gilkyson.

Sarah har stora kvaliteter och har stundtals lyckats riktigt bra med att tilltala mig. Ändå har jag lite svårt att uppskatta hennes uppbittempolåtar som jag tycker faller ganska platt.

Då är balladerna desto mer övertygande, framför allt Ramblin, I´ve Got Sorrow och Goodby Julie. Men även andra låtar som tål att lyssna in sig på.

En på det hela taget rekommendabel skiva.

Börje Holmén

Ryan Adams ”Ashes and fire” (Columbia/Sony)

Ryan Adams är tillbaka med en ny soloplatta efter att bandet The Cardinals upplöstes 2009. Till sin hjälp har han tagit producenten Glyn Johns, som har producerat massor av stora artister och vars son Ethan tidigare producerat Ryan’s skivor ”Heartbreaker”, ”Gold” och ”29”.

”Ashes and fire” är en lugn och fin historia som Ryan själv beskriver har en snällare bild av honom själv, där han ser på sitt eget liv som ett spöke.

Skivan är full av countryballader med klassisk sättning, och överlag så är tempot lite för slött för att man ska orka hålla sig engagerad genom hela skivan.

Det börjar helt underbart med ”Dirty Rain” som är en klockren countrypärla med härlig orgel av Tom Petty & the Heartbreakers Benmont Tench. Sen fortsätter det minst lika bra med ”Ashes and fire” som är en salooncountryvals, Ryan Adams i högform.

Mitten på skivan är lite svagare, framförallt Coldplay-poppiga ”Chains of love” och ”Invisible Riverside” som aldrig hittar svänget eftersom den är lite för långsam, och refrängen är flumprogg-dålig.

Mot slutet hittar Ryan tillbaks igen med härliga ”Lucky now” och den fragila och superfina högstadietryckaren ”I love you but I don’t know what to say”

Skivan håller som sagt lite ojämn kvalité, men topparna är tillräckligt höga för att det ska bli en fantastisk skiva, och dalarna är inte tillräckligt djupa för att förstöra för resten. ”Ashes and fire” är perfekt skiva så här i hösttider, det är bara att sjunka ner i favoritfåtöljen och försvinna iväg med Ryan’s fantastiska röst och sömniga skörhet.

Lyssna även på de akustiska versionerna av ”Ashes and fire” som finns på youtube. Låten blir nästan ännu bättre när den endast framförs av Ryan, gitarr och munspel. Länk: http://youtu.be/VBWAYnRN6dM

Marcus Johansson

Shelby Lynne ”Revelation Road” (Everso/Playground)

Det finns givetvis många olika sätt att producera musik. Inom det ytliga R&B-facket kan en artist plocka in ett halvdussin hippa kändisproducenter som ofta inte tillför det hela mer än sitt kändisskap.

Den totala motsatsen hittar vi på Shelby Lynnes nya album Revelatoion Road där hon sjunger alla stämmor, spelar alla instrument och producerar allt själv. Det här är en logisk fortsättning på Tears, Lies And Alabis som kom i slutet på förra året. Tidigare har den produktiva Shelby Lynne  bland annat givit oss den västkustpolerade Love Shelby, nedtonade Identity Crises och det ultimata julalbumet Merry Christmas från 2010.

Titellåten är malande effektiv och I’ll Hold Your Head är heller inte något som du väljer att lyssna på i förbifarten. Shelbys röst är lågmäld men intensiv, den kryper in under huden – vilket du vill eller inte.

Texterna är poetiskt nakna och utlämnande men jag hoppas att Shelbys alla svartkantade hjärtesorger inte är självupplevda. Toss It All Aside har en ljuvlig coutrysoulfeeling som ger en ljusare sida av musikskapandet. Men ändå – detta är ett helt utomordentligt bra album av Shelby Lynne som du måste  sitta ner och verkligen lyssna på; texterna hittar du på hennes hemsida. Gör nu som jag säger för en gångs skull !

Bengt Berglind

Richmond Fontaine ”The High Country” (Décor/Border)

Gruppens tidigare album Post To Wire har under de senaste åren varit en av ögonstenarna inom americanafacket. Wilco, Son Volt och Jayhawks hör också dit. Nya albumet med Richmond är en helt annan historia. Men samtidigt är det inte förvånande att gruppens ledare och huvudkompositör Willy Vlautin denna gång tagit steget fullt ut och presenterar vad som skulle kunna liknas vid musikradioteater på skiva.

Talade avsnitt varvas med musik och ljudcollage som berättar om mekanikern Claude Murray och hans dagdrömmar och funderingar som allt för ofta kretsar runt den yngre  tjejen som arbetar i hans närhet.

Richmond Fontaines musik känner vi igen. Country, folkrock och lite garagerock i en lagom blandning.

Wally är en ganska träig ickesångare, såna som jag i bland gillar skarpt. På detta album får han som tur är hjälp med vissa sånginsatser av inlånade Deborha Kelly.

Däremot så blir Willys melodikänsla blekare och blekare för varje nytt album. Texterna däremot växer till små sorgkantade noveller om ett luggslitet färglöst Amerika. Willy Vlautin har under de sista åren skrivit en del böcker och ett kommande filmmanus. Men jag vill ha tillbaks musikgruppen Richmond  Fontaine, även om jag framåt jul  förmodligen kommer att älska detta album.

Bengt Berglind

Annis Brander ”Glass People In The Woods” (Lonely Road Records/Border)

I landet Brunsås kan någon bli en fulländad artist på 2 minuter i Idol och knappt fyllt sjutton. I vissa andra fall tar det betydligt längre tid, vilket också  kan bära sig bättre i längden. Annis Brander har som musiker och låtskrivare tagit den långa vägen enligt metoden LHS(livets hårda skola). Längs stigar, småvägar och otaliga stopp har hon under cirkus tio år som musiker och låtskrivare slipat fram ett uttryck i sin musik som kan bära långt.

Det finns ett moget uttryck i hennes låtar och röst som är tilltalande och går rakt in i hjärteroten. Hon sitter på en guldskatt som är få förunnat när det gäller att skapa slagkraftiga melodislingor som har förmågan att stanna kvar i medvetandet.

Bäst kommer detta fram i de mer tempofyllda spåren på Glass People In The Woods, hennes  andra album på det egna skivbolaget Lonely Road Records. Oh Foolish Me, More Then Ice  Cream, Darling och Burning Sky borde toppa radions spellistor om det fanns någon rättvisa i mediasvängen. Men det vet vi ju hur det är med den saken.

Hennes balladsida har en mörkare ton och känns mer privat. Här syns ett annat musikskapande som inte  i första hand bygger på en snygg melodihake.

Live på Café Augusts scen för en kort tid sedan fungerade det här bättre än på detta album. Då kunde man koppla ihop hennes själfyllda röst, musik och utmärkta band på ett helt annat sätt.

På skiva glöder Annis. Live brinner hon.

Bengt Berglind

Tävling: Den med lite tur kan faktiskt vinna ett alldeles eget exemplar av Glass People In The Woods. Under oktober lottar vi ut 5 skivor i samarbete med Birgitta Nielsen, Big Is Promotion. Dessutom kör vi en extra dragning i november för er som läser det här lite sent (tack Peter Holmstedt på Hemifrån för den extra skivan). Ta nu chansen att vinna det här fantastiska albumet. Du kommer till tävlingssidan genom att klicka på länken…

Oh My Darling ”In the lonesome hours” (Oh My Darling Music/Hemifrån)

Oh My Darling är en grupp bestående av: 

              Allison De Groot sång och banjo
              Marie-Josée Dandeneau sång och bas
              Rosalyn Dennett sång och fiol
              Vanessa Kuzina  sång och gitarr

När dessa kanadensiska damer drar i gång är det inte några ensamma timmar om man får skoja lite om skivans titel.

Deras musik kommer från USA och Kanada där folkmusikens influenser är tydligast.

Jag tycker att bandet låter lika bra som The Be Good Tanyas och har mycket gemensamt med de tre tjejerna. Även om Oh My Darling blandar folkmusiken med mycket mera av bluegrass.

Sammanfattningsvis en mycket bra skiva och en bra inkörsport till americana-folk och bluegrass.

Börje Holmén

16 Horsepower ”Yours, Truly” (Glitterhouse/Border)

Yours, Truly är en dubbelsamling där CD1 är vad man kallar greatest hits; dessa har gruppens fans tydligen röstat fram. På CD2 finns det ett gäng tidigare outgivna rariteter, B-sidor och några covers. Bandet med  den karismatiska sångaren David Eugene Edwards startade sin musikaliska själavandring i Denver i mitten på nittiotalet och blev under de kommande åren en ledstjärna för genren Gothic Americana. Sen gruppen mer eller mindre lade av runt  2007-2008 har David  huserat i konstallationen Wowen Hand.

Men det här är fortfarande musik som lever och andas i högsta grad, främst då genom Davids röst som brinner av inneboende frustration och sårbarhet och kan utrycka en hetta som skulle kunna smälta vinyl. Han kan påminna om en  amerikansk frikyrkopastor på speed eller en kärlekskrank hane på någon kärleksdrog.

Gruppmedlemmar har kommit och gått men musiken har under åren varit en välkomponerad pytt av folkmusik, country, bluegrass med allehanda rockinfluenser.

Nu var det några år sedan 16 Horsepower frekventerade min CD. Då var det i första hand albumet Folklore (2002) som tilltalade mig med sin blandning av folkmusik och den där påträngande rösten som alltid brann och var svår att värja sig från, på ett positivt sätt.

Eftersom rösten fortfarande brinner så borde denna samling tilltala en yngre musikintresserad skara som söker både framåt och bakåt i den nutida rockmusikhistorien, för att hitta musik som fortfarande ger kickar och förmedlar blod, svett och tårar. Värt att kolla in alltså och då får man på CD2 ett par mäktiga coverversioner av Creedence Bad Moon Rising och Cohens The Partisan.

Bengt Berglind

Glen Campbell ”Ghost on the canvas” (Surfdog/Playground)

Glen Campbell - rösten bakom Jimy Webbs magnifika låt ”Witchita Lineman”, sägs tyvärr musikaliskt sjunga på sista versen då det i juni i år meddelades att han fått diagnosen Alzheimers sjukdom och planerar en pensionering från musikindustrin efter en stundande avskedsturné.

Ghost On the Canvas är sålunda Campbells svanesång – producerad  i liknande anda som John Cash sista plattor i den s.k. American Recording-serien. Det här är en fin och värdig avslutning med ekon från Campbells hela karriär. Signifikant för albumet är hur strålande och varm Campbells sångröst fortfarande låter. Starkast  är öppningsspåret ”A Better place” med de hjärtskärande inledningsraderna: ”I’ve tried but I have failed, Lord.”

Henric Ahlgren

Bill Callahan ”Apocalypse” (Drag City/Border)

Är det här det sista man får höra innan man somnar in för gott? Ett svagt
nynnande, snudd på mumlande ljud som kommer någonstans långt bortifrån.

Hur skall man ta sig an en man, en gitarr och en avskalad röst som stillsamt
förkunnar sju betraktelser om det egna hemlandet och dess innevånare?

Det enda raka är nog att börja från slutet helt kort för att sedan gå till
början och periodiskt återkomma till slutet. Historien bör också vara ur olika
personers perspektiv, annars blir det trist utifrån den kronologiska synvinkeln.

Det är bäst att Callahan själv berättar historierna med sin släpiga stämma, som
är så sparsmakad att man knappt märker den. En mytomspunnen man i sina bästa år
som är självutnämnd till den ende sanna förlösaren i det karga landet utan
förtröstan.     

Inledande ‘Drover’ filosoferar i temat om det inte var bättre förr. Då fanns det
riktiga karlar som visste vad dem gjorde. Några sammanrörda elektriska toner
blandas med den vemodiga country-stämningen och resan blir tilltrasslad, om man
inte redan har ett ödelagt psykiskt sinne vill säga.    

I ‘America’ läggs en  rejäl bredsida mot etablissemanget, men jag sätter inte
signaturen under det manifestet. En aning överkänsligt, men möjligheternas land
- USA – föder som bekant inte bara framgång utan även misär. En kvävande
pastoral som har överskott av metaforer i dess värld utan hopp. Ännu en
trosbekännelse som jag inte är mottaglig för, i alla fall inte idag.

Vissa tankar kan vara i vårt sinne utan vår vetskap. Även om inte religionen
tröstar så måste man ha tro. ‘Riding For The Feeling’ handlar om den sista tiden
i livet och vad man borde ha gjort. Mycket melankoliskt och knappast någon
människa blir upprymd utan desto mer berörd. Kanske skulle man vara mer
tillgänglig om man vore försatt i hypnos. 

Inåtvänd och rent av översinnlig får ‘Universal Applicant’ betecknas som. Jag
ser läpparna röra sig men jag hör ingenting. Det känns som om Callahan pratar i
sömnen och orden försvinner innan man får tag på dem. En flöjt i fjärran ger
visst stöd men kanske en talbok med Björn Ranelid hade varit att föredra i
stället. 

Slutligen ser jag mig själv, med ‘One Fine Morning’ som bakgrundsmusik, mitt
uppe i en seans. Jag sitter hand i hand med likasinnade runt ett bord i väntan
på kontakt med avlidna vänner. Frågan är ställd. Spänningen är förtätad i
avvaktan på en knackning för ja eller två knackningar för nej, men inga
knackningar hörs för jag har redan somnat. 

Thomas Claesson

Zoe Muth And The Lost High Rollers ”Starlight Hotel” (Signature/Border)

Tänk att det svåra ibland kan vara så enkelt som när Seattlebaserade Zoe Muth och hennes Lost High Rollers musicerar. Där många andra tar i och vräker på med både röstakrobatik, instrumentmassakrering och diverse vilda produktionsidéer så vilar denna grupp  sin musik mot enkelhetens kudde. Sedan undrar jag om det skulle fungera på samma bedårande sätt om det inte var den traditionella countrymusiken som var bandets grundsten.

Här finns inte något gammaldags och präriedammigt. Ekot från Hank Williams, Loretta Lynn och många andra lever nu vidare med ett fräscht och modernt sound. Närvarande är naturligtvis de klassiska instrumenten som mandoliner, fioler och banjo, men även mexikansk blåssektion hämtat South of the Border. Det är välspelat utan att kännas polerat och bitvis småsvänger det grymt.

Zoe Mauth meddelar i pressklippet att hon aldrig varit mycket till musiker, så det hon gör med sin musik måste vara enkelt för att det ska kännas tillfredsställande. Enkelheten präglar också Zoe Muths sätt att sjunga.

Det är detta som bär upp albumet och gör det så skönt att umgås med, vare sig du hänger i soffan, rattar bilen eller rantar runt med ipoden i svampskogen.

Bengt Berglind