Little Feat ”40 Feat: The Hot Tomato Anthology, 1971-2011” (Proper/Playground)
När Frank Zappa i salig åminnelse uppmanade Lowell George och Roy Estrada att bilda ett eget band, så gick startskottet för en ny era. De båda medlemmarna i dåvarande ”Mothers of Invention” hade redan den kultförklarade ‘Willin” i bagaget, så steget var inte svårt att ta. Den tidstypiska låten skrev George under samma tidsrymd som det tog andra att läsa en mening.
Den kronologiskt arrangerade 3CD-boxen med en antologi som spänner över fyrtio livesånger och lika många år är värd att utforska. Boka en biljett till en rundresa i sällskap med psykedelisk country, smutsig blues, skum rock, dräpande funk, rumlande jazz och rent av jublande gospel. Det är nu tillfället har kommit. De resande bjuds därtill på förfriskningar och underfundiga texter myntade i ett teatralt, ironiskt fikonspråk.
CD 1 (1971-1978) genomsyras av den lätt korpulente Lowell George’s karismatiska utstrålning. Man ser honom framför sig iklädd snickarbyxor frenetiskt bearbetande sin slidegitarr på ett sätt som inte många var mäktiga till.
Här återfinns en rufflig version av ‘Lafayette Railroad’. Ett instrumentalt stycke som har få jämlikar, om ens någon. I ‘The Fan’ spills det influenser från ”Mothers” så att bägaren rinner över. Estrada har mer än ett finger med i det här spelet. En annan höjdpunkt är övergången mellan ‘Cold Cold Cold’ och ‘Dixie Chicken’. Den förvandlingen kan få den mest inbitne ateisten att bli troende på kortare tid än ett ögonblick. Förevigad är även ‘Apolitical Blues’ som vevas igång med en positivhalares oartikulerade ljud och successivt utvecklas till den elakaste bluesen av dem alla.
Well my telephone was ringing, And they told me it was Chairman Mao, I don’t care who it is, I don’t want to talk to him now, I have the apolitical blues, It’s the meanest blues of all.
På CD 2 (1988-2001) är det många pärlor som rullar ut på golvet men förvisso även några glaskulor. Förtrollningen var bruten men det stod inte och föll med George’s alltför tidiga bortgång. De duktiga låtskrivarna/musikerna Payne, Barrére och Tacket fortsatte på den intrampade stigen och vände sig inte om. De körde sitt eget race precis som samtida Grateful Dead. Introduktionen av den nya medlemmen Shaun Murphy sågs emellertid inte med blida ögon. Kvinnlig countryröst och medföljande tamburin har aldrig stått överst på önskelistan och kommer aldrig att göra det heller.
Som brottstycken kan nämnas den iögonfallande kraftfulla versionen av ‘Long Time Till I Get Over You’ och en udda tagning av ‘Rock N’ Roll Doctor’ som får ses som en hyllningssång till George.
CD 3 innehåller nyinspelningar (officiella bootlegs) av gamla godingar och är den mest lättillgängliga skivan. En flodvåg av minnen sköljer över dem som har varit med från tidernas begynnelse. Den ena efter den andra kioskvältaren samsas sida vid sida.
‘Spanish Moon’ har sitt härbärge här och det gungande, suggestiva tempot gör att lyssnaren försätts i rörelse åt endera riktningen. En melodi som är mycket svår att motstå. Tyvärr nedtonad mot slutet vilket retar gallfeber på den mest tålmodige. Fortsätter man på den inslagna vägen och har sin lekamen under förflyttning är ‘Oh Atlanta’ en värdig representant som inbjuder till en svängom. För att inte tala om paradnummer som ‘Old Folk’s Boggie’ och ‘Feat’s Don’t Fail Me Now’.
Den här samlingen är tillägnad de allra mest begeistrade och trogna fansen (undertecknad inräknad) som letar efter udda passager, små nyansskillnader och speciella kryddor. Befinner man sig ute på stäppen och letar efter en instegsskiva (till Little Feat’s besynnerliga värld) rekommenderar jag istället antingen den fulländade liveskivan ”Waiting For Columbus” (1978) eller den oerhört tillfredsställande och totalt tillbakalutade ”Kickin’ It At The Barn” (2003). Någon av dessa eller rent av båda bör fånga en ny skara beundrare.
Avslutningsvis tillägnar jag första versen från ”Time Loves A Hero” till Lowell George som hade fräckheten att lämna sin egen berättelse vid endast 34 års ålder. Så gör man bara inte.
Well, they say that time loves a hero. But only time will tell. If he’s real he’s a legend from heaven. If he ain’t he was sent here from hell.
Thomas Claesson
