nyaskivor.se

Eric Sardinas and Big Motor ”Sticks & Stones” (Provogue/Mascot/Border)

 
 
Jag är egentligen ingen större vän av den ursprungliga Delta Bluesen spelad på det traditionella sättet. Icke desto ty har Sardinas första album ”Treat Me Right” från 1999 och för den delen även ”Black Pearls” genom åren bitvis snurrat rätt så intensivt på skivtallriken. Det kan mycket väl bero på att respekten för rotbluesen är för stor för att kunna ignoreras.

Den Florida-bördiga Sardinas för generna vidare och med ‘Sticks And Stones’ vidareutvecklar han sina musikaliska tankebanor enligt det gamla sättet genom att spela på resonatorgitarr. Med en vandring i Rober Johnsson fotspår i en inte alltför avlägsen tidsepok avlägger Sardinas sin tolkning med inslag av både boggie och country.

Även om ‘Cherry Wine’ öppnar föreställningen med klara Johnny Winter-anslag, så tar det tungt bluesbaserade andraspåret ‘Road To Ruin’ helt över föreställningen. Den ylande slidegitarren och den raspiga rösten är två parametrar man måste baka in i helhetsintrycket utan att darra på manschetten.

‘Through The Torns’ är enligt min åskådning det bästa spåret. Mer genuin blues än så är svår att fånga. Instrumentala ‘Behind The 8′ visar dels att Sardinas är en mästare att hantera sin Dobrogitarr och dels att det finns melodier som det inte går att sjunga till även om man kunde.

‘Make It Shine’ är en pärla om än inte svart. ‘Godness’ ger den rätta känslan av att vara ute i det fria. Det är trots allt där Sardinas trivs allra bäst. Det visade inte minst hans framträdande på 2009:års Sweden Rock Festival som jag hade äran att bevista. För övrigt en festival jag varmt kan rekommendera.

Det kan bitvis bli lite för mycket ‘bomullsplockning’ bland strängarna på ”Sticks And Stones” vilket sänker omdömet 1/2 poäng. Något som däremot ger Sardinas full kredit är utstrålningen och att han ser ut som en korsning mellan Jack Sparrow och Åskgudens son.

Thomas Claesson

Marion James ”Essence” (EllerSoul/Hemifrån)

Inom filmen finns de stora stjärnorna som ofta är nominerade till Oscars, och som man får läsa om i alla tidningar.

Bakom dessa står ofta de så kallade ”supporting acts”, vilka har till uppgift stötta stjärnorna. Om man tar motsvarande koncept till musiken så finns även där stora sjärnor som alla känner till, men även artisterna strax under i rangskalan.

Marion James är en sådan. Den kvinnliga stjärnan i hennes genre, blues och R&B är väl Aretha Franklin, men Marion ligger inte långt efter! Hennes nya album heter ”Essence” och det är en bra titel då det innehåller det viktiga av blues.

Marion har en lång erfarenhet av musik, och började som många bluessångare inom gospel. Under tidigt hade Marion ett eget band med en herre vid namn Jimmy Hendrix som gitarrist! 1966 kom ”That´s my man” som hamnade på top-10 i USA.

På nya skivan hörs tydligt att Marion är influerad av Billy Holiday och Ruth Brown, bland andra storheter. Albumet innehåller 13 låtar, med blandade stilar från rökig blues till funky R&B. Lyssna på ”My mama”, som svänger grymt!

Marion James kallas ”Nashvilles queen of blues”, och jag kan nog hålla med. Så hon borde få en Oscar för ”best supporting act” inom blues och R&B.

Köps och njuts bäst i vintertid ihop med lite Gumbo-food.

Conny Eklund

Popa Chubby ”Back To New York City” (Provogue/Mascot/Border)

Än en gång ploppar Popa Chubby upp från ingenstans. Det sägs att han har varit
bortrest och visst är det så. Han har haft lite att uträtta i Imperiet på andra
sidan pölen. Nu är han tillbaks på 42:a gatan i Bronx och där hör han hemma.

Den karismatiska bluesgiganten rivstartar med titellåten och rösten ligger
någonstans i gränslandet mellan teatralisk och rent ut sagt ond. Han sprudlar av
viljekraft och exaltation, men han känner inte riktigt igen sitt NYC. ”No more
pimps, no more whores/Just wax museums and retail stores”, är visserligen en
lysande iakttagelse, men kanske inte den allmänna uppfattningen, även om man nu
förstår varifrån bränslet till sången kommer.

‘She Loves Everybody But Me’ dramatiserar den förtvivlade kampen mot obesvarad
kärlek och smärtan som blir följden. En regelrätt kraftmätning och gitarren får
en eftertrycklig dos av alla hittills kända tricks. Nu om inte förr så är det
definitivt klargjort vart epicentret för power blues är beläget. 

Genom ‘Pond Of Flesh’ börjar det bli riktigt intressant. En utsträckt kuplett
målad med svart humor och sarkasm var inte vad man hade väntat sig. Den
akustiska flamenco-gitarren blir lika fulländad och mäktig som Frihetsgudinnan
själv.

‘The Future’ vaggar in de andligt sinnade i en värld av falsk trygghet. Det
finns ingen återvändo. Allting är utstakat och den förföriska rytmen är både
skön och farlig. Popa vidgar sitt synfält och kompositören Leonard Cohen har all
anledning att vara nöjd över den bluessmyckade tolkningen.

Det är rena rama biljakten i ‘Warrior God’. Det kan väl inte vara så att Popa är
i klammeri med rättvisan. Lagen långa arm (NYPD) sträcker sig efter Popas breda
axlar utan att nå dem. Gitarren dånar som en V8:a när strängarna slås an med
oförtruten kraft.  

”Back To New York City” bevisar att Popa fortfarande är störst, bäst och
vackrast. Han har gått igenom många umbäranden, men det går inte att spela blues
om man inte har haft det jobbigt i livet. Popas elände blir lyssnarens lycka.

Thomas Claesson

Slowman & Friends Play Hendrix  “Hey Jimi” (Slow Records/Hemifrån)

Bakom namnet Slowman döljer sig bluesgitarristen och sångaren Svante Törngren som släppte sitt första egna album i slutet av oktober 2008.

Sedan slutet av 1980-talet har Slowman spelat bluescovers i en mängd olika konstellationer och blivit en välbekant profil på Stockholms pubscener, där han bland annat har uppmärksammats för sina Hendrix-tolkningar.

På denna skiva, ”Hey Jimi”, medverkar förutom Slowman själv på sång och gitarr, även Stefan Rosén på trummor och Bengt Alm på bas!

Hendrixlåtarna på skivan är enligt följande: ”Fire”, ”Purple Haze”, ”Manic Depression”, ”Red House”, ”Bold As Love”, Vodoo Child”, Foxy Lady”, Little Wing”, ”The Wind Cries Mary”, Crosstown Traffic”, samt “Angel”.

Till detta kommer själva öppningslåten på albumet, ”Electric Angel”, som är skriven av Slowman själv, men även detta egenkomponerade alster låter som en klockren Hendrix låt! Imponerande!

Gillar man Jimi Hendrix, så gillar man troligtvis även denna musikaliska hyllning. Det låter äkta, seriöst och genuint på alla sätt och vis! Jag skulle inte kalla detta för en skiva fylld med Hendrix-covers, utan snarare en hyllningsprodukt framförd med djup respekt! Slowman och hans vänner fångar in Hendrix på ett mycket kompetent sätt med sin välbalanserade blues/bluesrock. Slowman’s tolkning fångar verkligen in Jimi Hendrix ursprungliga själ där den befann sig någonstans i skarven mellan sextio- och sjuttiotalet!

Jo, jag gillar detta!

Hej Jimi – Lyssna och njut i din rock’n’roll-himmel!

”A love and tribute project to honour the fact that Jimi’s music lives on even if the genius himself died 40 years ago” 

Roger Skoog

David Gogo ”Soul-Bender” (Dixiefrog/Border)

David Gogo, jo det ÄR hans riktiga namn, har släppt sitt nya album ”Soul Bender” på labeln Dixiefrog.

Detta är en ny bekantskap för mig, men en trevlig sådan. En skön blandning av soul och blues. David gör, med bravur, covers av bland andra: Elmore James, Wilson Pickett och Procol Harum. Dessutom sjunger han den evigt aktuella Michael Jacksons ”The way you make me feel”, i en mycket bra version. Till och med min fru, som annars inte direkt delar min musiksmak, blev förtjust och lyssnade förnöjd på hela skivan!

Detta är ett album som passar perfekt nu när dimman ligger som ett vått täcke över nejden och ska helst lyssnas på framför brasan, med ett gott glas whisky, i lugn och ro.

David Gogo har framträtt med många stora bluesmusiker, och även vunnit pris inom genren.

Så jag ger full pott, och väntar med spänning på nästa album.

Conny Eklund

Roger Glover ”If life was easy” (Ear Music/Playground)

Jag hade mina aningar att ”If Life Was Easy” inte skulle bryta mönstret nämnvärt
från den snart tio år äldre skivan ”Snapshot”, som jag av någon märklig
anledning har relativt färskt i minnet. Det visade sig dock vara ett betydligt
mer personligt album än jag kunnat förutse.

Den vanliga positionen för Roger Glover, iklädd den självskrivna bandanan, hårt
arbetande med sin Rickenbacker-bas är snett till vänster bakom Ian Gillian.
Placerad som sig bör i rampljuset under liveframträdanden med Deep Purple inför
tiotusentals jublande åskådare.

Den walesiska bassisten är på sin soloskiva i princip helt avskärmad från allt
vad rockmusik heter. Den som letar efter ‘Smoke On The Water’ eller något
liknande gör sig icke besvär. Skivan spretar åt alla möjliga väderstreck. Här
återfinns en remarkabel blandning av soul, folk, reggae, blues, storband (?) och
(ge mig kraft) världsmusik.    
 
Ett förutsättningslöst närmande av skivan ger vid handen att dess syfte är att
åskådliggöra en låtskrivares antologi, där de gångna åren beskrivs i med -och
motvind. En händelserik kris i den högre medelåldern är onekligen ett
tacknämligt uppslag som är värt att återberättas.  

Skotten Dan McCafferty (Nazareth) får anses som den mest namnkunniga gästen som
är inbjuden till studion. I ‘The Dream I Had’ hörs hans oefterhärmligt skrovliga
röst som är endast en del av sammanlagt hela sexton låtar. Rent musikaliskt förs
tankarna till musiker som Mark Knopfler, Chris Rea, JJ Cale och självaste
Leonard Cohen minsann.       

Den högt ärade dottern Gillian Glover’s ljuva stämma hörs på ett antal spår. Hon
sjunger med inlevelse och raffinemang och likheten med Dani Klein i Vaya Con
Dios är inte helt fjärran. Den stämningsfulla sånginsatsen i ‘Moonlight’ och de
betydligt tuffare takterna i bluesinspirerade Get Away (Can’t Let You) gör att
minnet av henne hänger kvar länge.       

Roger Glover’s sång figurerar på de flesta spåren. Såväl i de traditionella,
utlämnande rentav hjärtskärande ‘Welcome To The Moon’ och ‘When Life Gets To The
Bone’, som i de lättsammare ‘The Car Won’t Start’ och ‘Box Of Tricks’ som
besitter en betydligt mer roande karaktär.

Livet är inte lätt, men ”If Life Was Easy” är en välarrangerad, jordnära skiva
som är väl värd att utforska. Roger Glover besitter stora musikaliska talanger,
det har inte minst historien bevisat. Den här skivan är för många en ny sida av
myntet. En sida som, även om den är återhållsam, är minst lika välpolerad.  
 
Thomas Claesson

Black Country Communion ”2” (Mascot/Border)

Just när man trodde att allting redan var sagt och gjort så faller BCC ”2″ ner
från himlen. 

De transatlantiska gentlemännen -med ryktbarhet som får jorden att skälva-
levererar än en gång en alldeles utmärkt 70-tals baserad bluesrockplatta. Det är
mindre än ett år sedan debutskivan (recenserad här 101108) men Hughes, Bonamassa,
Sherinian och Bonham har på kort tid samlat nya krafter till ännu en massiv
insats för alla och envar, som älskar rockmusik som är värd namnet. 

Den enkla beteckningen ”2″ är förvisso rak och rättfram, men det krävs betydligt
mer av lyssnaren att komma den in på livet än det gjorde med dess föregångare.
När väl alla (psykologiska) hinder är överbryggade och Sherinian’s murbräcka
‘The Outsider’ har öppnat fördämningarna radar den ena klassikern efter den
andra upp sig. 

Bonham’s bidrag är som en uppenbarelse från det förgångna. Den hett emotsedda
‘Save Me’ faller äntligen på plats och de historiska vingslagen är ödesmättade.
Han driver det hela så långt, som en man med hans gener överhuvudtaget kan göra
och det säger inte lite. De fyra, förenade herdarna rider här på väl beprövade
kamelstigar med den österländska stjärnan som ledsagare. Utsända som de enda
sanna resenärerna i tid och rum på en resa som om än inte leder till Marrakesh
så av allt att döma återigen till Kashmir eller trakten där omkring.

Det är inte bluesfantomen Bonamassa som har skrivit den påtagligt bluestyngda
‘Little Secret’. Det är -som på så många andra spår- Hughes som är upphovsman
och dessutom står för sången som framförs med en sådan ingivelse att det saknar
motstycke. En betagande melodi där hela bandet spänner musklerna. Känsloladdning
virvlar runt i hela kroppen för att så småningom landa någonstans vid de ädlare
delarna.    

Utomordentliga ‘Cold’ lindas inte riktigt lika många varv runt hjärtat som ‘A
Song Of Yesterday’ från första skivan, men det räcker långt ändå. Den stegrande
intensiteten finns där, men glöden är inte lika het. Hughes stjäl hela
föreställningen helt utan hänsyn till Bonamassa’s gitarr som i sin tur är
fullkomligt bländande.

Om man sätter fyra levande legender i ett rum och kastar bort nyckeln, så kan
det inte sluta på något annat sätt än så här. För dig som vill komma tillbaka
till musikens kärna, då både värdighet och stil var något man beaktade, ja då är
BCC ”2″ något för dig.

Thomas Claesson

Bill Callahan ”Apocalypse” (Drag City/Border)

Är det här det sista man får höra innan man somnar in för gott? Ett svagt
nynnande, snudd på mumlande ljud som kommer någonstans långt bortifrån.

Hur skall man ta sig an en man, en gitarr och en avskalad röst som stillsamt
förkunnar sju betraktelser om det egna hemlandet och dess innevånare?

Det enda raka är nog att börja från slutet helt kort för att sedan gå till
början och periodiskt återkomma till slutet. Historien bör också vara ur olika
personers perspektiv, annars blir det trist utifrån den kronologiska synvinkeln.

Det är bäst att Callahan själv berättar historierna med sin släpiga stämma, som
är så sparsmakad att man knappt märker den. En mytomspunnen man i sina bästa år
som är självutnämnd till den ende sanna förlösaren i det karga landet utan
förtröstan.     

Inledande ‘Drover’ filosoferar i temat om det inte var bättre förr. Då fanns det
riktiga karlar som visste vad dem gjorde. Några sammanrörda elektriska toner
blandas med den vemodiga country-stämningen och resan blir tilltrasslad, om man
inte redan har ett ödelagt psykiskt sinne vill säga.    

I ‘America’ läggs en  rejäl bredsida mot etablissemanget, men jag sätter inte
signaturen under det manifestet. En aning överkänsligt, men möjligheternas land
- USA – föder som bekant inte bara framgång utan även misär. En kvävande
pastoral som har överskott av metaforer i dess värld utan hopp. Ännu en
trosbekännelse som jag inte är mottaglig för, i alla fall inte idag.

Vissa tankar kan vara i vårt sinne utan vår vetskap. Även om inte religionen
tröstar så måste man ha tro. ‘Riding For The Feeling’ handlar om den sista tiden
i livet och vad man borde ha gjort. Mycket melankoliskt och knappast någon
människa blir upprymd utan desto mer berörd. Kanske skulle man vara mer
tillgänglig om man vore försatt i hypnos. 

Inåtvänd och rent av översinnlig får ‘Universal Applicant’ betecknas som. Jag
ser läpparna röra sig men jag hör ingenting. Det känns som om Callahan pratar i
sömnen och orden försvinner innan man får tag på dem. En flöjt i fjärran ger
visst stöd men kanske en talbok med Björn Ranelid hade varit att föredra i
stället. 

Slutligen ser jag mig själv, med ‘One Fine Morning’ som bakgrundsmusik, mitt
uppe i en seans. Jag sitter hand i hand med likasinnade runt ett bord i väntan
på kontakt med avlidna vänner. Frågan är ställd. Spänningen är förtätad i
avvaktan på en knackning för ja eller två knackningar för nej, men inga
knackningar hörs för jag har redan somnat. 

Thomas Claesson

Stoney Curtis Band ”Cosmic Connection” (Provogue/Border)

Få är dem som har missat det animerade stenåldersprogrammet – Familjen Flinta.
För Stoney Curtis gick det så långt att han hämtade sitt artistnamn från en
karaktär i den omtyckta TV-serien från 60-talet.

Nu försöker polaren till Fred Flinta med konststycket att sammanlänka den gamla
världen med annalkande UFO:n – vilka som bekant inte är så lätta att fånga på
bild. Det blir emellertid inga vidlyftiga rörelser utan allenahärskande
bluesrock, om än med en nypa psykedeliska inslag.   

Introt till ‘Blues & Rock ‘N’ Roll’ är direkt hämtad från Zappa’s förbryllande
studie av ‘Camarillo Brillo’. För en Zappa-nörd som jag, vars själsliv inte
varit sig likt sen den mörka decembernatten 1992, är detta ett gott tecken i
skyn. Fortsättningen av sången blir däremot av mera traditionell rotbaserad
bluesrock med eftertrycklig gitarr.

‘Rise Up’ och ‘Soul Flower’ skulle lika gärna kunna ha varit signerade av Robin
Trower. Den svepande gitarren förstärkt med allehanda pedaler flyter fram med
karakteristiska influenser. Svagheten inför rundnätta damer gör sig gällande
i’Big Beautiful Women’ vilket mynnar ut i en rungande hyllningssång där
kontaktannonser framhävs som ett bra sätt att knyta bekantskap.

Det finns dock intergalaktiska störningar. ‘Mouthful Of Honey’ är rätt så
utslätad och intetsägande rock n’ roll vilket aldrig har fallit mig på läppen.
‘Mary Jayne’ är ett annat aber då den trots ambitioner känns som ett upprepande
digitalt kluster eller för att uttrycka sig på ett annat sätt med ett enda ord
nämligen – tjatig.

‘The Letter’ rundar av föreställningen på ett taktfull och rogivande manér.
Stillsam bluesrock spelad som den skall göras. Curtis sjunger med äkthet och
förtroende och varje ord är vägt på guldvåg. En låt som i sig är värd hela den
musikaliska resan.

Ett betyg som landar på över genomsnittet är inte dåligt, men det indikerar även
att planeterna inte står i den optimala konjunktionen. Det är möjligt att den
gode Stoney Curtis är uppe och vidrör kosmos, men det är bara ett problem. Han
ska tillbaka hem också.

Thomas Claesson

Jude Davison ”Outskirts Of Eden” (Pigeon Moods)

Jude Davisons Outskirts Of Eden är hans 19:e släpp och är en dubbel CD.  Han själv beskriver i en intervju att hans mångfald av stilar är en mix av Americana, Country, Rock, Dixieland, Jazz, Blues och Folkmusik.

Jude säger också att skivan är en fortsättning på hans tidigare släpp Circo de Teatro, som också är en resa bland musikgenrer. Den har vunnit Awards såsom BCIMA 2011 års vinnare av ‘bästa koncept/samarbete’ med albumet Circo de Teatro, och nya Outskirts Of Eden titulerades ‘bästa CD/DVD konstverk/grafik’.

Hur låter det då ?  Ja det är verkligen en blandning av allt som nämts ovan och därför en ganska svårsmält historia. Jag tycker ändå att allt är välgjort och välarrangerat med Judes 12-manna band, så  det borde finnas några guldkorn åt var och en som gillar ovannämnda musikstilar.

Börje Holmén

Fotnot: Det här är en så varierad skiva att den blir svår att beskriva i detalj, varför jag rekommenderar en lyssning. Klicka på skivomslaget ovan för att komma till Judes hemsida. Där finns en hel del smakprov.