Svarta pärlans förbannelse
Eric Sardinas and Big Motor ”Sticks & Stones” (Provogue/Mascot/Border)
Jag är egentligen ingen större vän av den ursprungliga Delta Bluesen spelad på det traditionella sättet. Icke desto ty har Sardinas första album ”Treat Me Right” från 1999 och för den delen även ”Black Pearls” genom åren bitvis snurrat rätt så intensivt på skivtallriken. Det kan mycket väl bero på att respekten för rotbluesen är för stor för att kunna ignoreras.
Den Florida-bördiga Sardinas för generna vidare och med ’Sticks And Stones’ vidareutvecklar han sina musikaliska tankebanor enligt det gamla sättet genom att spela på resonatorgitarr. Med en vandring i Rober Johnsson fotspår i en inte alltför avlägsen tidsepok avlägger Sardinas sin tolkning med inslag av både boggie och country.
Även om ’Cherry Wine’ öppnar föreställningen med klara Johnny Winter-anslag, så tar det tungt bluesbaserade andraspåret ’Road To Ruin’ helt över föreställningen. Den ylande slidegitarren och den raspiga rösten är två parametrar man måste baka in i helhetsintrycket utan att darra på manschetten.
’Through The Torns’ är enligt min åskådning det bästa spåret. Mer genuin blues än så är svår att fånga. Instrumentala ’Behind The 8’ visar dels att Sardinas är en mästare att hantera sin Dobrogitarr och dels att det finns melodier som det inte går att sjunga till även om man kunde.
’Make It Shine’ är en pärla om än inte svart. ’Godness’ ger den rätta känslan av att vara ute i det fria. Det är trots allt där Sardinas trivs allra bäst. Det visade inte minst hans framträdande på 2009:års Sweden Rock Festival som jag hade äran att bevista. För övrigt en festival jag varmt kan rekommendera.
Det kan bitvis bli lite för mycket ’bomullsplockning’ bland strängarna på ”Sticks And Stones” vilket sänker omdömet 1/2 poäng. Något som däremot ger Sardinas full kredit är utstrålningen och att han ser ut som en korsning mellan Jack Sparrow och Åskgudens son.
Thomas Claesson
