47 minuter och 56 sekunder av magiskt bra rockmusik
Foo Fighters ”Wasting Light” (RCA/Sony)
Tänk dig att du spelar trummor i ett band i fyra år. Bandet står för något nytt och ritar om musik-kartan för all framtid. Framgången är hysterisk. Allt slutar dock med att sångaren och tillika gitarristen tar sitt liv. Att du sedan startar ett nytt band där du dessutom går från trummor till gitarr och sång och då röner större kommersiella framgångar än det första bandet; hur troligt är det?
Ja, fråga Dave Grohl. Han spelade trummor i Nirvana och med lite låtar han skrivit under sin tid i där drog han sedan igång Foo Fighters. Många tyckte, och trodde nog, att det var ett litet hobbyprojekt för en rik yngling som behövde något att göra med alla sina miljoner. Men åren har visat att så inte var fallet. Foo Fighters har från 1995 släppt åtta studioalbum, en liveplatta och otaliga singlar. Och utmärkelserna har inte låtit vänta på sig, två Brit Awards och sex Grammys talar sitt tydliga språk.
I min värld är det dock skitsamma. ”Hur låter det?”, är en betydligt mer intressant fråga. Med tanke på hur fruktansvärt bra förra plattan, Echoes, Silence, Patience & Grace, lät så var det faktiskt lite nervigt när första lyssningen av Wasting Light drog igång.
Men det är inget snack. Det här är en kanonplatta i min värld. Jag älskar dynamiken i hans röst, han kan smeka fram en nästan banal 60-tals melodi i början av en låt för att avsluta med att han skriker hjärtat ur kroppen i samma låt. Allt ackompanjerat av deras karaktäristiska gitarrer och energiska trumspel. Och ändå är det trovärdigt. För mig är melodierna lika starka som vanligt, allt är grymt bra producerat (visst känns cirkeln sluten när gamle Nirvana-producenten Butch Vig skött spakarna?) och energin får bara låtarna att växa.
Bland de starkare spåren är öppningen Bridge Burning, följt av Arlandria, Back & Forth och A Matter of Time. Hans uppgörelse med sin gamle vapendragare Kurt Cobain i I Should Have Known är vacker och gripande på samma gång.
Plattan avslutas med låten Walk. Något av det bästa vår käre Dave har skrivit. Tårarna är inte långt borta med tanke på hur rätt den träffar mig i hjärtat. Så i det här fallet räcker det med 47 minuter och 56 sekunder av magiskt bra rockmusik för att betyget skall bli en urstark femma.
Jag lyfter på hatten och försöker fixa biljett till konserten på Stockholm Stadion den 22 juni. Den vill du inte missa, så jag utgår från att vi ses där!
Hasse Carlsson
