Vin och vatten
Duff McKagan’s Loaded ”The Taking” (Eagle Rock/Playground)
Tredje skivan med Duff McKagan’s Loaded låter som förväntat: hård rock (obs! särskrivningen) med punkattityd.
Dead Skin svänger härligt och om man blundar är det lätt att mentalt transportera sig till en svettig rockklubb, där man är en av många i publiken med en kall öl i handen. Mmm… En annan bra låt är She’s An Anchor som blandar punkattityd med – näst intill – popmelodi. “Halvakustiska” Indian Summer är en melodisk pärla som tål att lyssna på mer än en gång, och likaså rockstänkaren King Of The World.
We Win är däremot betydligt sämre, med en refräng som är så tjatig att den till slut känns mycket påfrestande. Då är det inte till mycket hjälp att verserna tar sig fram på ett snyggt sätt. Likaså innehåller inte Easier Lying något som jag hoppar jämfota av glädje över, den är helt enkelt bara trist (men ska jag vara snäll så kan jag säga att texten är fyndig).
Det känns som att skivan vill skrika “f-n så tuff jag är”, men resultatet blir att en känsla av “tom tunna skramlar mest” infinner sig. Nej, helt klart är bandet bäst i de mer avskalade stunderna varför avslutande Cocaine i akustisk version är en av skivans absoluta höjdpunkter. Ja, det är helt enkelt så att den numera nyktre och drogfrie Duff och hans kamrater bjuder på både vin och vatten med The Taking.
Oavsett vad jag skrivit ovan är jag i alla fall helt övertygad om att deras konsert på sommarens Sweden Rock Festival kommer att bli en svettig höjdare att minnas.
Magnus Bergström
