Mjuka toner från andra sidan klotet
- White Widdow ”White Widdow” (AOR Heaven/Sound Pollution)
Hemmahörande i Melbourne Australien presenterar White Widdow sin musik som mjuk melodisk keyboard-baserad rock. Gruppen har förebilder hos band som Survivor, Dokken och Danger Danger. För den som förespråkar den typen av ideal så uppfylls säkert kraven om inte till fullo så åtminstone delvis. Det betyder med andra ord att inga överraskningar är att vänta.
Det är inte värt besväret att att försöka leta upp en hitlåt likt Survivor’s ‘Eye Of The Tiger’ (1982) för något sådant existerar inte. Det känns å andra sidan som en stelbent känguru som så vitt jag kan se inte bär på något i pungen. Endast torr ökensand virvlar runt på den vidsträckta savannen och de vaksamma arborginerna står handfallna och tittar på.
Genom öppningsspåret ‘Tokio Rain’ förs man direkt tillbaks tre decennier och landar helt sonika på åttitalet. ‘Broken Hearts Won’t Last Forever’ tar över stafettpinnen och följer metodiskt den inslagna vägen. Jag antar att man kan leva med dessa två sånger. Med ‘Don’t Fail Me Now’ är däremot gränsen passerad och de långväga gästernas beteende blir likt gosedjur som rör sig i slowmotion.
Den något tyngre ‘Cross To Bare’ tillför inte mycket till samlingen. Keyboard-ledda ‘Spirit of Fire’ väcker trots allt ett visst intresse och det är anmärkningsvärt i det här sammanhanget. ‘Shadows Of Love’ och den avslutande ‘Fire & Ice’ har en del fina gitarrslingor, men lämnar för övrigt inget bevarat intryck efter sig.
Jag har lyssnat på skivan under de mest skiftande sinnesstämningarna, men det krävs mycket mer än så här för att musiken skall påverka det mentala. Den sticker helt enkelt inte ut från mängden utan blir så anonym och närmast osynlig att intresset smälter likt snön en solig vårdag. I hopp om en uppföljare som kan pumpa igång adrenalinet bättre slänger jag på måfå några mynt i önskebrunnen. Jag hör aldrig att dom landar.
Thomas Claesson
