Dansk dymamit som övertygar
- Pretty Maids ”Pandemonium” (Frontiers/Bonnier Amigo)
I en föränderlig värld känns det tryggt med Pretty Maids, som med nya skivan Pandemonium levererar dansk dymnamit i sedvanlig stil.
Det går inte att undgå att imponeras av herrarna Ronnie Atkins (sång) och Ken Hammer (gitarr) som trots många medlemsbyten genom åren ändå (nästan) hela tiden lyckats hålla skutan på rätt köl.
Och det kanske är att skruva upp förväntningarna för mycket för den som inte hört nya skivan, men jag vågar ändå påstå att den är en näst intill perfekt mix av Jump The Gun och Sin-Decade. Det vill säga undertecknads personliga favoriter av bandets tidigare alster. Hur som helst; oavsett jämförelser bakåt i tiden så är det bara att konstatera att bandet övertygar och fortfarande är relevanta.
För bevis på sistnämnda är det bara att lyssna på inledande titelspårsrökaren Pandemonium, som innehåller allt lyssnaren förväntar sig av bandet. Det vill säga en väl avvägd blandning av melodiöst och aggressivt gitarrspel, läckra keyboardslingor och bra/personlig sång.
Men det finns lugnare tongångar på skivan också, exempelvis I.N.V.U. – också en viktig ingrediens i danskarnas sound.
Andra starka låtar som är värda att spelas extra mycket är One World One Truth (bra driv och bra refräng), Final Day of Innocence (introt är en snygg passning till The Who-låten Won’t Get Fooled Again) och It Comes At Night (visar upp en lite tyngre och ”mörkare” sida av bandet).
Minus då? Jo, att det saknas en riktigt stor ”sing along”-låt i stil med Savage Heart. Synd, då bandet har den potential som krävs, men trots det inte får till den där goa’ fullträffen. Och så vore det inte fel med en akustisk låt med herr Atkins personliga röst i fokus.
Till sist en personlig reflektion: Det känns en smula overkligt att det har gått hela 20 år sedan Pretty Maids spelade på Nobelstadion i Karlskoga (med Alice Cooper som headline).
Magnus Bergström
