Sexig hårdrock i Madonna-stil
- Lita Ford ”Wicked Wonderland” (Ear/Playground)
Oj då! De mycket fräcka texterna i inledande ”Crave” får mig att höja på ögonbrynen (inget annat!) och det är svårt att tro att Lita levt på en söderhavsö i många år innan comebacken (senaste skivan ”Black” släpptes 1995). Nej, snarare känns det som att hon aldrig lämnat Hollywood och dess rock- och strippklubbar.
Självbiografiska ”Piece” med mängder av textmässiga referenser till tidigare Ford-låtar (exempelvis ”dangerous curves and a deadly kiss”) har ett skönt gung och en refräng som sitter efter första lyssningen.
Dessvärre dras skivan med en hel del ljudeffekter som Lita kunde ha struntat i, för det är när hon rockar på klassiskt vis som det låter bra. Försöken till en modernare ljudbild med diverse effekter (exempelvis i ”Scream” och ”Inside”) känns bara ansträngda. Då hjälper det inte ens med bett i texterna. Och trummaskin? Det går fetbort! Nej, det låter betydligt bättre när hon släpper fram levande trummor och riviga gitarrer som i ”Love”.
Sammantaget är det en bättre comeback än vad jag väntat mig, men tidigare nämnda ljudeffekter lämnar en fadd eftersmak.
Något som slår mig när jag lyssnar på skivan är att det går att hitta flera likheter med Madonna vilket är både positivt (attityden och sexigheten) och negativt (försöken att vara ”modern”).
Jag känner mig helt klart splittrad när det är dags att betygsätta ”Wicked Wonderland”. Men ok, det rör det sig om bra melodiös hårdrock när Lita håller sig till det hon gör bäst. Och att komma med ett såpass piggt livstecken efter alla år utanför rampljuset ger förstås ett stort plus i kanten.
Dock har jag en önskan inför framtida livekonserter i Sverige (?) och det är att bandet repar ordentligt (så att det inte låter lika otight som på årets Sweden Rock Festival).
Magnus Bergström
