Vart än vinden blåser
The Cold Stares ”Voices” (Mascot/Border)
De två vännerna Chris Tapp (gitarr, sång, låtskrivare) och Brian Mullins (trummor) har hållit ihop som ler och långhalm i över tio år nu med många svettiga spelningar på klubbar vitt omkring. De två amerikanarna hemmahörande i Indiana har emellertid inte bara övertygat live. Deras fem studioalbum har även presenterat en bluesig rootsrock med avsevärd uppfinningsrikedom.
Med Voices slackar duon på kedjorna och välkomnar basisten Bryce Kluehs ankomst. Den konstnärliga befrielsen släpper loss blandningen av blues, sydstats – och hårdrock till nya höjder. Det nyanserade och smått äventyrliga tillvägagångsättet (för dem själva) bidrar till ett djärvt och rått opolerat ljud som känns både ärligt och spännande på en och samma gång.
Att det skulle ta så lång tid att nå den punkt där de insåg att de inte längre troget skulle kunna återskapa sina låtar live som en duo känns märkligt. Det är ju ändå en betydande skillnad att inta scenen och spela tillsammans med förinspelade bakgrundsspår eller att äga arenan och beträda den som ett kraftfullt tremannaband.
Allt elände som kan drabba en människa frigörs i den obestridliga Nothing But The Blues. En titel som är genuint äkta för närmare än så här går det inte att komma bluesens innebörd. Lyriken radar upp en mängd olycksaliga scenarier som kan drabba var och en oss, men till syvende och sist finns bluesen som en räddare i nöden. Ingenting kan vara sannare än det här. Tro mig.
Med gitarren kopplad till fuzzboxen fortsätter Come For Me på den inslagna vägen med backspegel inställd på slutet av 60-talet och Jimmi Hendrix i blickfånget. The Joy sätter kompassen mot söder med en suggestiv melodi och en frälsande refräng som skulle få Warren Haynes (Gov’t Mule) att skina ikapp med solen alla dagar i veckan.
Cream-influenserna finns här också bara man vet vart man ska leta. Sätt ner den lilla nålen på pickupen i höjd med Got No Right och en annan högt värderad genklang är tillgodosedd. Ställs okularet in på kikaren så kan till och med Led Zeppelin skymtas långt bort i fjärran. Sinnerman blir till en sådan illustration.
Två låtar med en helt annan karaktär är Sorry I Was Late och Throw That Stone. Båda helt avskalade. Båda kryper in under skinnet. Den förra endast ackompanjerad av keyboard (Chris Tapp). Den senare med akustisk gitarr och kvinnlig bakgrundstämma. Två exempel på vad musiker med fallenhet kan uppnå om de vill förändra sinnesstämningen.
Chris Tapp är en övergiven resenär förtärd av ånger, ensamhet och desperation som leder sina följeslagare på livets steniga väg. Trött, men ändå motståndskraftig. Hård, men ändå sårbar. Tillsammans har de funnit den svallande kraften som gör dem till iskalla killar fulla av mänsklig värme.
Thomas Claesson
