I dödens käftar
Carcass ”Torn Arteries” (Nuclear Blast/Warner)
Ett hjärta som det på omslaget format av grönsaker pumpar visserligen inte 1000 liter blod per timme vid fysiskt arbete, men i händerna på Carcass blir det ändå tillräckligt kraftfullt och blodigt. Det vankas en dissektion i tio steg med slipade redskap och gutturala förtecken. Precis som det anstår ett melodiskt death metal-band.
För de som hade hoppas på en återupplivning av den ultraljudande grindcoren som bandet exploaterade på sent 80-tal gör sig icke besväret. Dagarna med kontrollerat kaos är över. Nu ligger ambitionerna på en progressiv nivå med gripande medialt formade melodier och en spetsfundig fluktuation.
Titellåten öppnar också upp med de urtypiska, skarprättande gitarriffen som har Billy Steers och Tom Drapers signum åtföljt av benknäckande rytmerna som vilar på Jeff Walkers bas och Daniel Wildings trummor. Ett högst medvetet åtagande har inletts med iögonfallande krokar och ett vidlyftigt tillvägagångssätt som mer än väl räcker för att få den rätta atmosfären.
Dance Of Ixtab (Psychopomp & Circumstance March No.1) ger den balans som är så hett eftertraktad. De psykotiska förehavandena lägger sig fint runt ett lugnt och metodiskt arbetssätt. Mörkt och häftigt precis som det anstår ett band som vill ta en dans under extrema omständigheter.
En annan kittlande tilldragelse är den skräckfyllda ridturen med hin håle själv i The Devil Rides Out. Med en stor portion taktfast mystik ger den allt man rimligtvis kan begära. Om någon fortfarande inte är troende undanröjs de tvivlen effektivt i In God We Trust som med sina sömlösa känslostormar väcker nostalgin till liv.
För de som tycker att 4 och en halv minuts mangling är för futtigt, så finns den drygt dubbla tidsrymden tillgänglig i Flesh Ripping Sonic Torment Limited. I den omtumlande upplevelsen nyttjas omväxlande thrash – och silkeshandskar. Flamencogitarren anger tonarten och bjuder in stötar av aggressiva takter med turboladdade solon och mjukare mellanspel av ren och skär hårdrock.
Den avslutande The Scythe’s Remorseless Swing trollbinder med sin kärna av illvilliga grubblerier. De fullfjädrade stämningarna förorsakar ett beroendeframkallande perspektiv som tar tag i kroppsdelar, sånganlag och hjärta.
Vid en studie av låttitlar och textsammansättning, vilket kan ta en ansenlig tid i anspråk, påvisas ett visst sinne av humor. Det ger pluspoäng till en för övrigt extrem metal som är otvetydig men ändå nyckfull. Det är bara att falla till föga och inse att de till åren komna trotjänarna från Merseyside har satt ett tungt avstamp i den blodbesudlade malströmmen.
Thomas Claesson
