En fin och hoppfull platta
Ulf Lundell ”Telegram” (Parlophone/Warner)
Lundells nya platta ”Telegram” består delvis av nyinspelningar i orkestrerade elektrifierade versioner, av från början akustiska låtar från bland annat dubbelalbumet ”Skisser” som kom 2018. Precis som på förra plattan ”Tranorna kommer” (2019). Men det finns även lite nytt här. Detta är dock ingen ”pandemiplatta” – inga kommentarer görs åt det hållet. Vilket man kunde förväntat sig. Jag hade i alla fall sett fram emot det. Men nu när jag lyssnar på plattan känns denna frånvaro mest befriande. Ämnet börjar bli tjatigt – eller ”börjar bli” är väl fel ordval. Det har länge varit tjatigt.
”Telegram” har rätt mycket gemensamt med Bruce Springsteens, Van Morrisons, Bob Dylans och Leonard Cohens senare skivor. Detta i positiv bemärkelse. Det handlar om betraktelser av män som blivit 70 år eller mer. Tempot är neddraget, rösten behöver inte höjas så mycket för att säga sitt, det är en lågmäldhet – och tyngd, i uttrycket. Kvällskänsla. Spontant känns Lundells nya skiva lite som balsam för själen, på något vis. Ja, det finns trots allt någon slags lite ny försonlig stämning såväl i musik som i texter. Lundell konstaterar sig inte passa in – varken i vår samtid eller den tiden som var förr. Men det kan ändå vara ok. Och sammantaget växer det här till en fin och hoppfull platta. Det känns bra.
Henric Ahlgren
