Tillbaka till framtiden
Joe Bonamassa ”A new Day Now” (Ada UK/Warner)
Föga kunde Ian Anderson (Jethro Tull) i slutet av sextiotalet ana att A New Day Yesterday skulle bli Joe Bonamassas genombrottslåt 31 år senare. Inte heller kunde han förklara sångtitelns innebörd. Ett likartat dilemma hade James Dewar (bas, sång Robin Trower Trio) när han 1973 skulle redogöra för vad som menades med Twice Removed From Yesterday. Han svarade kort och gott: Inte den blekaste aning.
Med 2020 års nyutgåva är den naturliga, oskuldsfulla charmen som bortblåst. Det har passerat 20 år sedan debuten och livserfarenheten kantad av allt vad det innebär har gett ett mognare och mera själfullt uttryckssätt. Med ålderdom kommer klokhet och nya värderingar.
Albumet är estetiskt förnyat så långt det är möjligt, men grundplåten med bl.a. sex covers kvarstår. Det är inte en slump att Rory Gallaghers Cradle Rock får inleda bjudningen. Den forna gitarrhjälten från Cork, Irland kräver så mycket heder och uppmärksamhet som det bara är möjligt.
För de som öppnar sin bluesbag med jämna mellanrum är det ingen svårighet att känna igen Frees Walking In My Shadow. Även om inte Paul Rodgers röst finns här så lyfter Bonamassa fram den klassiska blueslåten med den böljande basgången och sitt bländande gitarrspel till oanade höjder.
Så när moderskeppet landar med A New Day Yesterday är samtliga förberedda. Prydligt uppställda på raka fina led med mössan i vacker hand. För det här är en gåva sänd från himlen som Bonamassa behandlar med absolut vördnad och till och med väger in lite extra guldkantad blues. Det har alla och envar med självinsikt förståelse för.
Hatkärleken som utspelar sig i Miss You, Hate You får sympati tack vare det utsträckta solot. Ett helt annat gensvar skapas i Nuthin’ I Wouldn’t Do (For A Women Like You). Den sedan länge saknade gitarrlegenden Rick Derringer delar på sånginsatsen och levererar dessutom det 1:a solot som glöder intensivare än en upphettad lödkolv. Välkommen tillbaka Rock and Roll, Hoochie Koo.
Vid 12 års ålder fick Bonamassa fylld av ungdomlig anda och optimism öppna en spelning för B.B. King. Etablissemanget höll andan och förstod att han var den utvalde. Nu vid 43 års ålder har han i princip lagt hela världen under sina fötter. Övertygande och mogen sångare, legitimerad gitarrnörd och betagande svärmorsdröm.
Originalinspelningen för 20 år sedan var bevis nog för Bonamassas framtid. Idag talar hans kall som arvtagare för sig självt. Att utvecklas och prestera sitt yttersta, men att aldrig glömma bort att högakta sina föregångare.
Thomas Claesson
