Modern metal med melodislingor i massor
Eyes Wide Open ”The Upside Down” (Headbang Entertainment)
Konsekvens och målmedvetenhet. Två ord som beskriver karlstadgängets Eyes Wide Opens inställning till sitt musikskapande. Det är inte ofta artister är så helt på det klara med sin stil redan från första skivan.
Pressmaterialet säger att EWO sysslar med metalcore, men jag vet inte… Melodic death metalcore är väl egentligen mer korrekt. Eller… Låt oss säga modern metal.
Helt säkert kan jag i alla fall säga att det inte är någon överdrift att påstå att EWO liksom tidigare är ett bra substitut för de som tycker att In Flames har gått vilse. The Upside Down låter nämligen oftare än sällan som en korsning mellan göteborgarnas Come Clarity och A Sense Of Purpose. Alltså modern metal med melodislingor i massor och med en liten, liten egen knorr på det hela.
Jag tycker fortfarande att Wings Of Redemption från debuten är bandets enskilt starkaste låt men skivmässigt har de bara blivit bättre och bättre. The Upside Down är med andra ord bäst. Hittills är bäst att tillägga, för det är ingen tvekan om att det fortfarande finns en utvecklingshunger.
The Disheartened Song sätter tonen på ett bra sätt och kan ses som en innehållsdeklaration. Typisk EWO-låt men kanske ändå utan det lilla extra.
Istället är det Black Clover som med sin störtsköna refräng förför lyssnaren och den stillsamma avslutningen lyfter låten och är ett bra exempel på en liten dos variation.
Solitude fortsätter lite i samma stil som de föregående och en liten varningsflagga börjar hissas. Men efter drygt halva låten händer något; ett blippbloppande ljud följs av att musiken nästan helt stannar upp och sångaren Erik Engstrand får briljera ordentligt innan musiken åter drar igång med full kraft och tar låten i hamn. Välkomponerad låt.
Både början och fortsättningen på Til The Day We Die låter så mycket In Flames kring A Sense Of Purpose att jag ler från öra till öra. Det låter rent ut sagt skitbra! Synd bara att refrängen är lite väl arenaaktigt smörig för att låten ska bli enfavorit.
Die Another Day inleds lugnt med pratsång innan låten till slut landar i något som i genren kan kallas halvballad. Den stora styrkan är kombinationen av varierad och bra sång och det raffinerade gitarrspelet av Kristofer Strandberg. Den här melodiska godbiten lär generera en hel del radiospelningar, sanna mina ord.
Tempot ökar en aning igen i Enigma men rör sig ändå aldrig utanför mellantempo. Refrängen är en av skivans absolut starkaste, med sångslingor som många artister aldrig kommer i närheten av, och det är inget annat än mäkta imponerande.
Uncharted är en riktig stänkare! Efter två lugnare låtar är det ett smart drag att sparka stjärt igen. Det visar på god känsla för hur en skiva ska sättas ihop för bästa slutresultat. Som låt betraktat är det inte mycket att orda om; det går snabbt och röjfaktorn är hög.
Det blir lite lugnare igen i The Upside Down som bär ett ganska starkt släktskap med Enigma. Välskriven med refrängen som det starkaste kortet (det känns igen va?).
Final Resistance tuggar på och är ganska intetsägande. Skivans svagaste spår men kanske växer den med fler lyssningar.
Tunggung och fullt ställ blandas framgångsrikt i Silence Is Gold. Refrängen är allsångsvänlig och kanske har vi att göra med en framtida livefavorit? Hur som helst är det en mersmakande låt.
Edge Of Tomorrow är med 5:13 i speltid längre än samtliga låtkamrater på skivan. Logiskt eftersom den har fler beståndsdelar än det mesta i övrigt på skivan. Det bästa ögonblicket är vid 3:15 när ett stillsamt gitarrparti får breda ut sig på egen hand och sedan kombineras med så läckra trumrytmer att jag nästan ramlar ur stolen. Kort sagt; bra låt!
Verserna i Fire Is The Solution är halvsnabb modern metal av bästa sort och sedan… Refrängen! Melodisk utan att bli för inställsam och jag knäböjer av respekt.
Helheten är så stark att det bär emot att lyfta fram någon enskild prestation, men det är lätt att konstatera att Erik Engstrand har utvecklats som rensångare, growlare och allt däremellan (lyssna bara på Fire Is The Solution). Han rör sig bevämt mellan olika sångstilar och är en stor tillgång för bandet. Och de tidigare tendenserna till hardcoreinspirerad sång har minskats drastiskt; en förändring till det bättre.
Originellt nog är det två av de bästa låtarna som avslutar skivan. Smart tänkt egentligen för det gör att lyssnaren tar med sig en positiv känsla.
Magnus Bergström
p.s. EWO:s tidigare fullängdare har också recenserats på nyaskivor.se: ”And so it begins” och ”Aftermath”.
