En melankolisk thrashsmocka till avsked
Warrel Dane ”Shadow Work” (Century Media)
Vila i frid, Warrel Dane, och stort TACK för musiken och texterna.
Drogberoende, sjukdom och tankespöken av värstingmodell tog till slut ut sin rätt. En kropp och en själ klarar helt enkelt inte hur mycket som helst.
Det är förstås helt omöjligt att som utomstående sätta sig in i hela eller egentligen ens små delar av Warrels problembild. Men en sak kan vi med säkerhet slå fast; han hade alldeles för många dagar då livet var allt annat än muntert.
Enligt de inblandade var tanken att Shadow Work skulle bli upp emot 80 minuter lång. Nu blev det inte så eftersom tragedin slog till. Istället klockar den in på 40 minuter fördelat på åtta låtar, varav ett intro och en cover:
Ethereal Blessing är ett kort stämningsfullt intro med en känsla av meditation och mässande, vilket passar denna svanesång till skiva alldeles utmärkt. Vi välkomnas en sista gång av Warrel…
Madame Satan är den elaka titeln till trots en förförisk småmeckig thrashsmocka med hypnotiserande gitarriff som inte släpper taget. Med andra ord en perfekt lekplats för en unik röst som talar direkt till lyssnaren; den ”klagande” refrängsången som ger ståpäls är så typisk för Warrel att den borde vara patentskyddad.
Disconnection System är i verserna rejält Meshuggah-doftande för att i refrängen blomma ut i klassisk Nevermore-stil.
As Fast As The Others börjar överraskande melodiöst med en lockande gitarrslinga och – tro det eller inte – ett ooooohhhhh-allsångsparti. Tyngden tar över allt eftersom för att slutligen landa i en modern typ av metallåt. Men jag vet inte; det är något med den som skaver lite obehagligt i hörselgångarna…
Shadow Work är kraftfull och melankolisk och lever verkligen upp till statusen som titellåt. En extra applåd till det lekfulla trumspelet som i flera partier följer gitarren istället för att bara kompa. En riktig läckerbit till låt!
The Hanging Garden är en The Cure-cover (!) som stöpts om en del, för att få en mer passande metalkostym. Svänger skönt men landar ändå inte i något vettigt.
Rain är en kraftfull (halv)ballad med ett minnesvärt huvudriff och ett utslagsgivande trumfkort i form av ett passionerat gitarrsolospel som kittlar hörselgångarna på bästa sätt.
Mother Is The Word For God avslutar och som den gör det! Episk och mångbottnad ligger den helt perfekt placerad i låtordningen, inte minst på grund av sin melankoliska avskedskänsla. Som grädde på moset är Warrel i sin absolut bästa röstform; ståpäls, som sagt.
Omslaget är utan minsta tvekan också värt några rader för det fångar den rätta känslan på ett träffsäkert sätt och den dominerande färgen är lila, som var Warrels favorit.
Shadow Work är en bra skiva, inget snack om det, och flera låtar är lika bra som det Nevermore och/eller Sanctuary snickrade till. Men som helhet är ”avskedsskivan” kanske ändå inte ett måste i samlingen, beroende på lyssnarens egen smak. Saken är den att personligen önskar jag fler melodikrokar som hugger tag och inte släpper taget. De finns men är för få.
Hmmm… Om det inte är så att… Jo…
Jag får en stark känsla av att det handlar om en skiva som kommer att växa – och antagligen rejält – i takt med antalet lyssningar.
En sak är helt klar:
Du fattas oss, Warrel Dane.
Magnus Bergström
