Protestkrönikor i tiden
Neil Young ”Peace Trail” (Reprise/Warner)
Neil Young – lo fi-musikens okrönte gudfader och i sina råaste oslipade stunder mer grunge än någonsin grunge-genrens mest betydande namn. Samtidigt besitter Young en exceptionellt lyhörd närmast pastoralt känslig ådra vid sidan av de till och från rejält brötigt skeva gitarrerna och det experimentartade larmandet under senare eror. Den, i mitt tycke, underskattade låten ”Philadelphia” från soundtracket till den Oscarsvinnande filmen med samma namn är t.ex. en av de andäktigt skiraste och mest hypnotiskt bedövande melankoliskt stillsamma sånger jag vet.
Ja, få har ett sådant dynamiskt spänningsfält inom sitt skapande som Neil Young. Från i början rotrockande bokstavligt talande jordnära americana via elektriska gitarrutsvävningar som det vore värsta avantgarde-altrocken till utforskande elektroniska synth-excesser – allt detta i egen regi eller med lite olika mer eller mindre kända banduppbackande konstellationer. Neil Young är en föregångsfigur på ett sätt som jag tycker kanske faktiskt inte alltid riktigt lyfts fram till fullo, ändå. Själv har jag överhuvudtaget alltid älskat den där speciella melankoliska kvalitén och spruckna nerven som finns i Youngs röst på många av hans bästa inspelningar. Neil Young är, på något sätt, unik i hela sitt musikaliska och skapande uttryck. Det är bara att fastslå. Han har förmågan att utmejsla totalt tidlösa, genuint bra, och av väldigt många älskade och mångfacetterade låtar av klassisk dignitet – och, även ge sig ut på – ibland ganska galet – orädda revolutionära konstnärliga utflykter i en motkulturell anda som nästan inga andra artister av hans högsta rang gör.
Samtidigt som Neil Young stundtals har haft en förkärlek att hänge sig åt stundens ingivelse, spela in saker snabbt, spontant och med ruffig attityd när det kommer till låtarnas uppbyggnad och presentation har han också – i enlighet med polariteteten i hans skapande – intressant nog fört ett eget korståg mot ljudkvalitén på dagens datakomprimerade ljudåtergivningar på cd-format och streamingtjänster. Han har ambitiöst drivit ett eget avancerat teknologiskt projekt och utvecklat musiksystemet PONO med målet att tillhandahålla en ljudkvalitet som står i motpol till dagens datakomprimering. Han tog också under en period bort all sin musik från streamingstjänster som t.ex. Spotify, i enlighet med sin kamp mot det digitaliserade ljudförfallet. (Young är dock tillbaka på Spotify nu igen sedan november i år – mycket glädjande nog, får man väl ändå krasst konstatera.)
Nya plattan Peace Trail har en del gemensamt med plattan Living With War från 2006, vilken var ett angrepp på George W. Bush och dennes politik. Ämnena för texterna på Peace Trail rör sig kring protester i tiden mot aktuella händelser i USA och andra företeelser – det hela mycket kopplat till miljön, politiken och kapitalismens fula ansikten och liknande. Skivan är inspelad på fyra dagar, låtarna satta på en eller två tagningar. Låtarna ter sig också i flera fall som hastigt ihopsatta under känslornas och reaktionernas inverkan. Det drar åt dagskrönikornas håll, lite som vår Karl Gerhard häcklade samtiden med kupletter i sina revyer förr. Men hos Neil Young i rockformatets ramar och förutsättningar, förstås. Det blir här och var lite väl skissartad ögonblicksdiktning i musikalisk form, vilket påverkar albumets helhetsintryck. Angelägenheten och behovet att uttrycka sig kommer före själva låtkonstruktionernas arkitektur. Men Neil Young kan fortfarande också knåpa ihop starka låtar i gammal god anda. Titellåten ”Peace Trail” låter t.ex. riktigt bra i fråga om melodi och sång och är i klass med Youngs bättre alster (men hade dock blivit ännu vassare om den inte vore lite spretig i arrangemanget) och platsar på en uppdaterad best of-samling.
Lyssna på: ”Peace Trail”, ”John Oakes”.
Henric Ahlgren
