Nära full pott för veterangiganter
Accept ”Blind rage” (Nuclear Blast/Sony)
Release: 14 augusti
Giganter. Något annat kan inte de tyska heavy metal-veteranerna kallas. 1976 anges som startåret, men de fanns faktiskt redan tidigare under namnet Band X, och är idag ett av världens största band inom genren. Skiv- och biljettförsäljningen talar sitt tydliga språk.
1987 valde originalsångaren Udo Dirkschneider att gå sin egen väg för att starta solobandet U.D.O. Många var de som då flaggade för Accepts gravöl, på grund av sångarens status som frontfigur i köttbullestil med rivjärnsröst. Resultatet? Alla som uppskattar melodi, tyngd och allsångsrefränger har sedan dess två band av hög klass att njuta av istället för ett.
Mark Tornillo är sedan 2009 mannen bakom mikrofonen och i mina öron är han den bättre i fartfyllda och tyngre alster, men det är fördel Udo i lugnare halvballader.
Blood of the Nations (2010) och Stalingrad (2012) var två fina styrkebesked och Stampede – tredje skivan med Mark – är minst i samma klass, ja rentav bättre.
Produktion är liksom de två föregångarna signerad stjärnproducenten Andy Sneap (Hell) och är hur fet och in your face som helst.
Undertecknad har svårt att tänka sig att något Accept-fan kan klaga på de fem inledande låtarna: Stampede, Dying breed (en pinsamt ”lökig” text om heavy metal räddas av refrängen), Dark side of my heart, Fall of the empire och Trail of tears,
Därefter avhandlas fyra låtar som bara är okej. Kraven på Accept är stora…
Avslutningen är liksom inledningen urstark i form av The curse och Final journey.
Undertecknads favoritlåt är Dark side of my heart, som är både tuff och mjuk på samma gång, och växer för varje lyssning. Lyssna bara på refrängen som har en utsökt gitarrmelodislinga som ackompanjemang till sången.
Oavsett de små låtanmärkningarna i protokollet blir det inte närmare full pott än så här.
När öronen har förmånen att njuta av musik med kvalitet som den här, är det nästan så att man som musikfantast tar till tårarna av glädje…
Magnus Bergström
