Allt är sig likt hos mannen med rivjärnsrösten
U.D.O. ”Steelhammer” (AFM/Cosmos)
De flesta människor mår allra bäst när livet rullar på i de gamla vanliga hjulspåren med jobb, familjeliv och fritidsaktiviteter. Med andra ord framstår U.D.O. som det optimala valet för standardhårdrockaren.
För givetvis visar färska Steelhammer att allt är sig likt hos Udo Dirkscneider, mannen med rivjärnsrösten, och hans manskap. En ösig inledningslåt, en ballad, några midtempolåtar i ganska tung stil, minst en ”udda” låt (denna gång två: Basta Ya och Book Of Faith) och givetvis ytterligare några ösiga låtar i stil med inledningslåten. Samtliga låtar har förstås också refränger som är lätta att sjunga med i.
Men ändå är det en sak som överraskar på Steelhammer och det är att keyboard (!) tillåts sticka ut riktigt ordentligt i några av låtarna. Devil’s Bite och Book Of Faith är exempel på detta och i synnerhet den sistnämnda som efter en lugn inledning med pratsång växer ut till det mest symfoniska U.D.O. någonsin spelat in. Efter tiotalet lyssningar har jag fortfarande inte bestämt mig för om det är bra eller dåligt…
Bästa låten på Steelhammer är i mina öron pianoballaden Heavy Rain som trots, eller kanske på grund av, att Udo har en allt annat än ljuv röst funkar finfint. Och jadå, i enlighet med det tyska receptet för heavy metal är inledande titellåten, med refräng á la Running Wild, ett av de starkaste korten.
En miss för skivans ”flyt” är att den svagaste låten A Cry Of A Nation placerats redan som andra låt. Det är en seg historia som ger känslan av ett rejält blysänke…
Personligen tycker jag att efter starka Dominator (2007) har bandet inte lyckats nå de höjderna igen. Å andra sidan räddas som vanligt även den här plattan av den höga lägstanivå som varit bandets signum sedan premiärskivan Animal House (1987).
För övrigt finns det ingen anledning för Accept-fans att skrika efter en återförening med Udo bakom mikrofonen. Ärligt talat får han vid en jämförelse med~nuvarande Accept-sångaren Mark Tornillo ganska rejält med pisk. Jag är ledsen men någon måste säga det uppenbara högt.
Magnus Bergström
