Energiskt, drivet och medryckande
Hanni el Khatib ”Head in the dirt” (Innovative Leisure)
Hanni el Khatibs nya skiva är producerad av Dan Auerbach från Black Keys och det märks verkligen: har man lyssnat på Black Keys senaste skivor så känner man igen sig. Det är samma sorts retroinfluerade rockmusik, samma blandning av skitig rock’n’roll och melodisk pop. På många sätt är faktiskt Head in the dirt mer likt Black Keys El Camino än Hanni el Khatibs egen debutskiva. Kanterna från debuten har slipats bort och soundet är snällare, mer lättlyssnat.
Hanni el Khatib har beskrivit sin musik som knivslagsmålsmusik. Själv tycker jag att det passar bättre att förfesta till, men så har jag inte varit med om särskilt många knivslagsmål heller. Som förfestmusik är det lysande: energiskt, drivet och medryckande. Riktigt snyggt förpackad sextiotalsinfluerad rock’n’roll. Så länge tempot är högt så är skivan riktigt bra, men de långsamma låtarna håller inte. Det finns ingen riktig känsla i dom – Hanni el Khatib har inte röst nog för att bära mer känslosamma låtar. Här finns en av skivans stora brister: Hanni el Khatibs röst har inte särskilt stort omfång och låter ibland platt och utan känsla. Därför blir också skivans sämsta spår meningslösa. Ibland saknar jag också skitigheten från första skivan, Head in the dirt är proffsigare än sin föregångare men också tråkigare, mindre originell och spännande. Det känns som att Hanni el Khatib har tonat ner sig själv, men det finns fortfarande tillräckligt mycket kvar av honom för att Head in the dirt i sina bästa stunder ska vara en riktigt bra skiva.
Felix Lindén
