- Grand Duchy ”Petit Fours” (Cooking Vinyl/Bonnier Amigo)
När Charles Michael Kittridge Thompson IV efter dryga 30 sekunder i öppningsspåret utbrister ”Come On Over To My House” tror man att det är någon släkting till Lou Reed som släppts lös. Först efter en minut och tjugo sekunder när den bekant skrikande rösten börjar ljuda vet man vem vi har att göra med, det vill säga om man lyssnat på klassiska plattor som Surfer Rosa, Doolittle, Bossanova och Trompe Le Monde med The Pixies.
Black Francis eller om ni så vill Frank Black som han också kallat sig har här ännu ett projekt rullande, denna gång tillsammans med frugan Violet Clark som de kallar för Grand Duchy. Runt hörnet känner man en tydlig ton av Pixies, men för den skull också en hel del annat smått och gott. Frank som jag nu väljer att kalla honom har alltid vetat hur man skriver en enkel samtidigt intressant rockdänga och så också denna gång.
Mannen har alltid haft en förkärlek för rullande basgångar mot snyggt flätade akustiska mattor, vilket vi får oss en härlig dos av både här och var på detta album. Det är inget banbrytande och kan någon gång kännas en aning tradigt, men det är då Franks känsla för melodier tar över samtidigt som ackorden tycks hänga i stretchlina.
Violet kompletterar Frank bra i sången som sköts växelvis av de båda makarna. I låten ”Black Suit” framträder den gamla klassiska Black Francis rösten, då känner man sig hemma i Pixiesland. I låten ”Seeing Stars” som är ett av de bättre numren på plattan får vi slå oss till ro en aning med dess sköna tillbakalutade stil. De två starkaste låtarna är nog dock ”Fort Wayne” där franks röst svävar som en Hoovercraft över tyngda orgelbäddar med en lallande hustrus röst i bakgrunden, samt den suveräna popdängan ”Ermesinde” som är en 24 karats popklimp. Betyget fastställs till en 3:a med en liten guldstjärna i kanten.
Tomas Ingemarsson
