nyaskivor.se

Wizdoom ”Trolldoom” (Bangover Records)

Ärligt talat var jag efter första lyssningen lite ”ljummen” om vad jag egentligen skulle tycka om värmländska Wizdooms debut-ep. Så här i efterhand skulle jag tro att det berodde på att jag förväntade mig domedagstongångar rakt av, vilket det verkligen inte handlar om.

Och som så många gånger förr öppnade upprepad lyssning ett förtrollande musiklandskap; denna gång i form av kraftigt mersmakande doom metal.

Chris David ((Majestica, Therion live, ex-Captain Crimson) är mannen bakom Wizdoom och det hörs sannerligen att det här projektet ligger honom varmt om hjärtat. A labour of love.

Candlemass är en uppenbar inspirationskälla och det finns spår av klassisk 70-talshårdrock liksom blues. Bland annat. Textmässigt har mycket inspiration hämtats från de värmländska skogarna och estetiskt anar jag att John Bauer agerat ledstjärna.

Till sin hjälp har Chris (sång och bas) haft Gloom Crew som står för trummor, gitarr och hammondorgel. Till en början handlade det om ett projekt men i dagsläget är Wizdoom ett band som hoppas på konserter framöver.

För att visa bredden på mångfasetterade Trolldoom väljer jag att delge några av mina anteckningar om de fem låtarna:

Gott om doom men också lugna och rejält avskalade partier med skönt baslir, gitarrplock och soft sång. Det känns som att befinna sig i  en ”flummig” dröm.

Det är ganska gott om snabbare partier som smyger lite utanför doomgenren och livar upp ”in the name of variation”.

Chris har så att säga verkligen många strängar på sina stämband. Det är pratsång och det morras och det skriks (tänk King Diamond light) och det är soft. Oftast i en och samma låt! Jag plussar extra för de mycket väl placerade ljusa skriken som ger en smarrig kontrast till det mestadels närvarande skogsmörkret. Faktum är att Chris har en röst med en helt egen karaktär som i alla fall inte jag kan motstå.

Det bjuds på flera fina små delikatesser som till exempel hammondorgel; ett par gånger går mina tankar till Jon Lord (Deep Purple). Riktigt läckert!

De fem låtarna har var för sig en egen inriktning, även om de samlas under doomparaplyet. Tungt, snabbt och mjukt i en go’ blandning.

Doomed Fleet och The Half Living Realm är båda riktigt bra låtar med plus för den förstnämnda som också var första singellåten.

Way of the Lost är den tyngsta ballad du kan tänka dig. Samtidigt vägs tyngden upp av undersköna melodislingor och stämningsfull sång.

Engrave med Tommy Johansson (Majestica, Sabaton) på gitarr är den mest medryckande låten och den som gör det lättast att föreställa sig en publik som skrålar med.

Trolldoom är den perfekta titellåten; skivans tyngsta inslag och den låt som är närmast klassisk doom metal. Chris sång i slutet låter som att han är besatt av hin håle.

Se där; det var mina tankar det och nu är det upp till dig om du pallar musik som är raka motsatsen till bakgrundsmusik.

För egen del vill jag bara höra mer – jag kan inte få nog. Så kan det gå!

Magnus Bergström