Sitter i förarsätet
Iggy Pop ”Every Loser” (Atlantic/Warner)
Att demonproducenter kan väcka liv i utdöende arter är ingen hemlighet. Den 32-årige Andrew Watt fick nyligen (med albumet Patient no 9) Ozzy Osbourne att inta oanade proportioner. Nu har turen kommit till att skaka liv i den 75-årige alternativa rockikonen Iggy Pop. Frågan är bara om Iggy Pop är redo att vara sig själv?
Med hjälp av stödet från medmusiker som Chad Smith (Red Hot Chili Peppers) och Duff McKagan (Guns N’ Roses) m.fl. så skapar den exceptionella artisten också föredömligt ett brett spektrum av musikstilar, ljudelement och fascinerande sångvariationer. Få kunde ana att Iggy Pop vars namn är förknippat med outgrundliga utsvävningar kunde ta sig samman som en passionerad predikant och sprida en trovärdig förkunnelse.
Poesin utvecklas i den frenetiska Frenzy som med en kickstart och glada tillrop tillkännager (utan någon som helst hit-potential) precis vad som är placerat mellan benen under hans bara överkropp. Den bombastiska beskrivningen avslöjar inte något som vi redan visste, men däremot har den fräcka dynamiska psalmen en lättsam och livlig känsla i hela sin skapelse.
De efterföljande Strung Out Johnny och New Atlantis bildar båda en mer musikaliskt lågmäld profil med en fördjupade text som manar till eftertanke. Iggy Pops barytonröst sjunker in fint i stämningsmomentet. Fram svävar en gotisk känsla som lika gärna kunde vara förknippad med Billy Idol eller för den delen The 69 Eyes under en av deras lugnare utflykter.
Mellanspelet The News For Andy – som banar väg för Neo Punk – framförs i form av en kabaré med egenartad lyrik som mycket väl kan ha sin förebild från ett manuskript av Frank Zappa. Själva punklåten å andra sidan är så rakt på sak som det går att komma, vilket innebär att det inte finns någon anledning att lägga pannan i djupa veck.
Sinnelaget i All The Way Down ligger kvar på en omstörtande nivå med en rejäl dos av uppbragthet. Här ylar både Iggys pipa och Stone Gossards (Pearl Jam) gitarr samstämmigt. Det är inte svårt att se bilden framför sig av den skinntorra ikoniska gudfadern när han krumbuktar sig på scenen inför ett publikhav som med utsträckta armar suktar efter stage-diving.
Favoritordet ”fuck” figurerar flitigt i avslutande The Regency som med sitt galna upplägg kliniskt påvisar gräddan av musikelitens inverkan på hans egen mödosamma klättring uppför musikindustrins hala stege. Här växlar han utan samvetskval mellan pop, punk, rock och allt där i mellan i en excentricitet som ingen förutom han själv är mäktig att genomföra.
Det känns tryggt och komfortabelt att sitta fastspänd som passagerare i baksätet när Iggy Pop utvecklar sin livsåskådning. Every Loser fångar en Iggy Pop som aldrig har varit mer redo att vara sig själv och därtill aldrig har varit bättre rustad för att leverera en äkta klassiker.
Thomas Claesson
