Här kommer solen
Clutch ”Sunrise On Slaughter Beach” (Weathermaker/Border)
Det breda sofistikerade låtskrivandet från Clutch har med den nya utgåvan eskalerat till oanade höjder. Lyriken i sin utformning är bara den i sig själv ett stilbildande konstnärskap. Lägg därtill musiken som är trogen sitt ursprung med tillägget att den kreativa ådran har blivit djupare och mer uttrycksfull.
Det finns en anmärkningsvärd känsla av samspel, öppet utrymme och ambitioner som är få andra band förunnat. Den tillskansade känslan av att skapa musik som ingen annan mynnar följaktligen ut i ett inspirerande album med noterbar skärpa och kvickhet.
Så när solen under stundom går upp och Slaughter Beach visar sig i hela sin sträckning, så vet alla och envar att de intensiva och energiska kriterierna blir uppfyllda. Bas och trummor rullar in och dånar som bränningar med kaskader av skum endast överröstade av Neil Fallons majestätiskt avgrundsdjupa monsterröst.
Var och en vet hur det känns när alla harmonier ligger på plats och den hypnotiska känslan kryper innanför skinnet. Har vi då en rytmsektionen som utför sitt suggestiva jobb utöver det vanliga, några utspridda gitarriff som ger avsedd effekt och en röst från en annan dimension så uppfylls alla kriterier. Lyssna på Mountain Of Bone.
Det omtumlande avstampet i Nosferatu Madre leder in på en dramatisk upplevelse. Ingen vill ju bli anklagad för trolldom och kastad överbord för då återstår bara en vandring på havets botten. Den mäktiga refrängen i gospelns tecken med Nosferatus mamma i blickfånget gör att armarna lyfts mot himlen i tillbedjan.
Den smäktande Mercy Brown tar över rodret. Lyriken åsyftar vampyrincidenten som utspelade sig på Rhode Island 1892. Den kvinnliga kören bidrar till den riktigt kusliga tilldragelsen. Melodin böljar fram och åter intill den svarta mässan med all sin kungörelse får fäste.
Ett par okonventionella instrument figurerar i sättningen. Den märkliga och svårspelade thereminen får Skeleton On Mars att låta än mer skräckinjagande. Det blir till en balansakt mellan space-, psychedelic- och acid rock. Vad mer kan man begära?
Vibrafonen å andra sidan får Three Golden Horns att glänsa i all sin prakt. Titeln är en hyllning till multiinstrumentalisten Ronald Kirk som lyckades med konststycket att spela tre blåsinstrument samtidigt. Det bidrar högst troligt till att det låter som om bandet bitvis duellerar med en be-bop kvartett som skjuter in kantiga jazz ackord och olika rytmer som spelas till varandra. Inte undra på att frasen jazz music corrupts our youth dyker upp i texten.
Vi känner bäst till Clutch när de rör sig ibland alt. metal, stoner – och bluesrock, men som framgår finns det ingen hejd på inspirationen och experimentlustan på det här albumet som hamnar under kategorin unikt. Melodierna och ordkonsten är långt över gängse praxis. Jag vill se solen gå upp på Slaughter Beach varje dag.
Thomas Claesson
